Ikarosflickan - Helen Oyeyemi

Dubblering och förening.

Ikarosflickan är Jessamy/Jess, en åttaårig flicka som är delad mellan två kulturer. Hennes mamma är nigeriansk och hennes pappa engelsk. På en resa till Nigeria träffar Jess en ny vän, Titiola, som hon kallar för TillyTilly. TillyTilly är till en början en charmerande bekanstskap som tar med Jess på fantastiska äventyr.

Men när TillyTilly dyker upp i England och börjar prata om att ”ta” människor i Jess närhet, och också gör det, blir Jess allt räddare och allt mer trängd. Är TillyTilly verklig? Är hon ond?

Jess är bara åtta år, och det mesta av romanen berättas ur hennes perspektiv men blir aldrig barnsligt. Stilen påminner om Maria Gripes, med vuxna funderingar i ett barns tankevärld. Oyeyemi var själv mycket ung när romanen skrevs, hon skrev den i smyg medan hon slutförde sina A-levels (som ungefär motsvarar vårt gymnasium). Det är som en barnbok för vuxna, på många sätt uppbyggd som en traditionell fantasybok, med olika världar, ett magiskt barn, förlorade tvillingar, och den obligatoriska naturliga förklaringen som man som vuxen kan välja att tro på.

Samtidigt som den vilar på en kulturskatt av brittisk fantasy, och lånar från skräckböcker och skräckfilm (DarkWater!), finns också inslag av nigeriansk kultur och mytologi som gör att boken är något helt nytt.

Språket är precist, vackert, med små finurliga vändningar som utan att göra texten svår, ändå gör att man vill läsa långsamt, och låta formuleringarna sjunka in. Som när Jess känner att hon sjunker ner i klyftan mellan det som händer henne och det andra tror händer henne. Eller Jess vana att skriva om sidor i sina favoritböcker, om hon inte tycker om handlingen.

Kluvenheten mellan Jess två ursprung är ett centralt tema i boken, och illustreras också av Jess fascination för namn. Redan i första stycket när Jess mamma ropar på henne står det: ”Jess, som satt i ett skåp, tyckte att det lät konstigt att höra sitt eget namn, det var liksom skevt och missformat, som om hon befann sig i en flaska”. Och i Nigeria förväntas hon använda sitt nigerianska namn, Wuraola: ”Här i den här hallen med stenväggar, där solen tittade in genom stora skrangliga myggnät för fönstren och kläderna klibbade fast vid kroppen som en andra hud, lät Wuraola som en annan person. Inte alls som hon.”Redan här klyver sig Jess, hon är den ena men inte den andra. När hon sedan möter Titiola och inte kan uttala hennes namn, gör hon om det till TillyTilly. Ett Tilly räcker inte, det ska vara fler T-ljud förklarar hon. Men i sin dubblering av namnet dubblerar hon också Titiola i en god och en ond. Den naturliga förklaringen till TillyTillys existens är också att TillyTilly är en vanlig låtsaskompis, som får stå för de sidor hos Jess som hon inte själv kan hantera. Jess nämner Törnrosasagan flera gånger, och där fascineras hon också av den goda fen och den onda fen, och vem det är som söver alla människor i slottet kring prinsessan. Är det en god eller ond handling?

Det är som om Jess oförmåga att förena ont/gott, engelskt/nigerianskt gör att hon i stället blir en mästare på att dubblera, att dela.

Är TillyTilly en ande, eller är hon en del av Jess själv? Boken ger ett engelskt/västerländskt svar och ett nigerianskt. Kanske måste man som läsare acceptera båda som sanna.