Fallen - Joyce Carol Oates

Fallen är en otrolig historia som börjar med att den överåriga oskulden Ariah har en förfärlig bröllopsnatt med sin make på smekmånad i Niagara Falls. Morgonen efter kastar han sig i fallen, och en ny kärlekshistoria tar vid. Dirk Burnaby, en förmögen jurist, blir förälskad i den aviga Ariah, denna magra bisamråtta till kvinna, med otvättat lockigt rött hår. Och efter giftermålet, där en vanlig roman hade kunnat ta slut, fortsätter romanen som ett spjut in i tiden, och behandlar miljöbrott, den amerikanska familjen, korruption bland överklassen, och fallen som tornar upp bakom alltsammans.

Fallen är filmisk. En sådan där film som Lasse Hallström skulle kunna förstöra med äppelkäckhet, eller kanske Bille August skulle vilja ge sig på den, med Nicole Kidman som Ariah, alldeles för attraktiv, men förmögen att på ett konstlat sätt åldras 30 år i en och samma film. Håret skulle ju bli rätt i alla fall.

Och alla de små ledtrådar, och sidohistorier Oates planterar ut, utan att följa upp, lika lite tillrättalagda som livet självt, skulle i en film ”dramatiseras” till förutsägbara klimaxar. (Det finns en scen där Royall, Ariahs son, visar upp en pistol och berättar att Anton Tjechov har sagt att om man i början av en pjäs ser en pistol, så måste den avfyras före pjäsens slut. Han säger detta, och läsaren väntar spänt, men Oates väljer en annan väg, som för att tydligt signalera att hon kan spelets regler men väljer att bryta dem.)

Nej, det här skulle bli en dålig film, det utspelar sig under för lång tid, och behandlar för många människor för att det ska kunna bli något annat än ytliga porträtt. Men beskrivningarna av fallen, som tvingar fram självmord, även hos ”stora starka män”, som skalar av sina lik huden, som håller lik fångna i djävulsvirveln i dagar och veckor, som framkallar spöken, som gör att flytande lik framstår som skickliga simmare (för att en levande människa vill tolka det de ser just så, som en skicklig simmare, och inte som ett marionettlik som rycker i fallens trådar) skulle göra fotot och miljöerna fantastiska.

Det är en boklig bok, med hypnotiskt språk. Så hypnotiskt att man timmar efter läsning upptäcker att man tänker på samma sätt som Oates, som vrider och vänder på alla analyser ”var han arg för att han skämdes, eller skämdes han för att han var arg?”, som beskriver allt i oglamorös detalj och som penetrerar varje person, på samma sätt som min fröken i lågstadiet klädde av klippdockor: Först var de påklädda, sen i underkläder, sen nakna. Sen berättade fröken om sex och det var intimt och pinsamt. Men sen klädde fröken av dem skinnet också, och musklerna, och inälvorna och till slut var det bara skelett kvar.

Så känns Oates skrivande. Hon visar upp sina karaktärer och deras relationer, in i det allra mest intima, och sen klär hon av dem ett steg till, skoningslöst, nyfiket, som en manisk professor i sitt laboratorium.

Ja det är något maniskt över Oates, som ger ut flera romaner om året, plus ungdomsböcker, plus deckare som hon skriver under pseudonym. Det är som om hon måste undersöka varje samhällsklass, varje personlighetstyp, varje typ av relation och fenomen som finns. Hon förskjuter perspektiven, och kan med lätthet växla mellan första och tredje person i samma stycke (med kursiv text, ett grepp som känns tillgjort med alla författare utom henne). Det är som om hon dansar runt karaktärerna, belyser dem från olika vinklar, och sen går in i dem, lyser upp dem inifrån.

När jag läst ut boken är det som att vakna ur en dröm. Men det är oerhört respektlöst av Bonnier att ha ett tryckfel i bokens sista mening. Det förtog lite av känslan att läsa ut en fulländad bok. ”Vad gör s:et där? Är det något jag inte förstår, vänta nu, jag måste kanske läsa om, nehej?” Var beredd på s:et och du blir inte besviken.
ISBN: 91-0-010565-1