Jag har läst att när man har en sång på hjärnan, en sån som bara snurrar i huvudet hela dagen så att man kan bli tokig, så är det för att hjärnan har fått för sig att det är något viktigt med sången som den ska ta reda på. Därför ska man lyssna igenom hela sången en gång så att hjärnan verkligen får höra om det är något viktigt.
Jag har haft "So Everyone" i huvudet i flera dagar och jag har verkligen lyssnat på den också. Utan att bli "färdig" med den, utan att tröttna.
Det är inte så att det är det enda som är bra här, men just spår 3 är liksom oslagbart bra. Med snuskig text som vanligt med den skäggiga, ganska osexiga Will Oldham.
O take it O take me
O Take it so easy
O make it O make me
O kneel down and please me
O Lady O Boy
Show how you want me
and do it so everyone sees me
Men spår efter spår växer. Will Oldham låter glad, texterna handlar om nyförälskelse och att vara kristen, han sjunger bättre än någonsin, det är melodiöst och glatt och somrigt och ändå precis sådär lagom skevt och äkta som man vill ha det. Det låter som att Oldham satt sig i studion och sjungit lite på måfå fast med en väldig känsla så att sångerna låter som om de är alternativa tagningar eller till och med covers på mer perfekta sånger. Fast om det var så, skulle ju just de här alternativa tagningarna vara de man föredrog.
Bästa skivan sedan "Ease Down the Road", en ljus tvilling till "I See a Darkness"
torsdag 31 juli 2008
torsdag 24 juli 2008
Sex and the City
Jag var på premiären. Mängder med uppklädda flickor. Klänningar med gigantiska blombroscher. Två snygga killar som tog emot med godis och bara överkroppar i entrén.
Och faktiskt. Jag har följt TV-serien, inte slaviskt, men om det varit ett avsnitt har jag tittat.
Så i praktiken, eftersom de alltid går i repris och ofta ett par efter varandra, har jag nog sett nästan alla avsnitt.
Och när man ser långfilmen förstår man varför det är en sån succé.
Jag är inte jätteintresserad av mode, men när det är ett sånt överdåd med klädbyten och vackra miljöer i varje minut så är det ju underhållande på samma sätt som en riktigt blank modetidning som är fullproppad med prover och parfymerade parfymannonser.
Och sen handlar det ju bara om relationer, precis sånt som jag går och funderar på hela tiden om förlåtelse och hur olika människor är och om otrohet, och hur det är at bli äldre. Just det är nämligen roligt med Sex and the City, att karaktärerna faktiskt blivit äldre, med lite rynkiga munnar och lite nya problem. I stället för irriterande one-night-stands är det frågor om långvariga relationer som står i centrum.
Det är som ett enda multilångt och extra påkostat avsnitt. Jag hade gärna sett Aidan göra ett gästspel men i övrigt är alla med som man vill ska vara med. Det är roligt och oväntat gripande på sina ställen. Mitt sällskap (på midsommardagen) är bakfull och gråter floder.
Och om det är sannolikt eller inte att Carrie och Mr Big skulle kunna ha en fungerande och långvarig relation, trots alla gånger han svikit henne, spelar inte så stor roll. Det är just det som gör att man kan fundera vidare som tittare. Skulle det fungera på riktigt, eller skulle han hela tiden ha övertaget? Eller skulle hon ha det?
Och faktiskt. Jag har följt TV-serien, inte slaviskt, men om det varit ett avsnitt har jag tittat.
Så i praktiken, eftersom de alltid går i repris och ofta ett par efter varandra, har jag nog sett nästan alla avsnitt.
Och när man ser långfilmen förstår man varför det är en sån succé.
Jag är inte jätteintresserad av mode, men när det är ett sånt överdåd med klädbyten och vackra miljöer i varje minut så är det ju underhållande på samma sätt som en riktigt blank modetidning som är fullproppad med prover och parfymerade parfymannonser.
Och sen handlar det ju bara om relationer, precis sånt som jag går och funderar på hela tiden om förlåtelse och hur olika människor är och om otrohet, och hur det är at bli äldre. Just det är nämligen roligt med Sex and the City, att karaktärerna faktiskt blivit äldre, med lite rynkiga munnar och lite nya problem. I stället för irriterande one-night-stands är det frågor om långvariga relationer som står i centrum.
Det är som ett enda multilångt och extra påkostat avsnitt. Jag hade gärna sett Aidan göra ett gästspel men i övrigt är alla med som man vill ska vara med. Det är roligt och oväntat gripande på sina ställen. Mitt sällskap (på midsommardagen) är bakfull och gråter floder.
Och om det är sannolikt eller inte att Carrie och Mr Big skulle kunna ha en fungerande och långvarig relation, trots alla gånger han svikit henne, spelar inte så stor roll. Det är just det som gör att man kan fundera vidare som tittare. Skulle det fungera på riktigt, eller skulle han hela tiden ha övertaget? Eller skulle hon ha det?
onsdag 23 juli 2008
Brudgummen - Rosamond Smith
Som Rosamond Smith utforskar Joyce Carol Oates tvillingskapet, dubbelnaturens fysiska form.
I brudgummen står fotografen Matt McBride i centrum, som i sin ungdom älskade ”den försvunna flickan”, en flicka från hans skola som försvann och återfanns våldtagen och mördad. Som vuxen är han framgångsrik och gift med två barn. Men han har historier vid sidan av sitt äktenskap och en ung kvinnlig konstnär, Duana Zwolle, han har träffat några gånger, försvinner plötsligt. Trots att han inte kunde älska henne, knappt ens minns om de någonsin delat säng, blir hon efter sitt försvinnande ”den försvunna flickan” och växer till en besatthet hos McBride som riskerar sitt äktenskap, sitt liv, för att hitta hennes mördare.
Och Duana Zwolle har en tvillingsyster, identisk till utseendet, raka motsatsen i personligheten. Här fördubblas alltså Duana Zwolle, dels med ”den försvunna flickan” från förr, dels med sin egen tvillingsyster.
Parallellt med detta får vi följa mördarens tankar, en sjuk man som dödat tidigare. Här ligger kanske romanens största svaghet. Precis som när man läser Inger Frimanssons traditionella deckare drar man djupa uttråkade suckar när en mördares psyke ska penetreras i annorlunda typsnitt (i brudgummen används en sans serif som till råga på allt är svårläst). Här gäller det dessutom en seriemördare som ska fullborda ett konstverk med delar av lik. Man har läst liknande passager allt för många gånger.
Men Oates har ändå en viss finess och avsnitten ur mördarens perspektiv tangerar ändå den konstnärlighet, den kreativitet, som både Zwolle och McBride också funderar över. Konstnärskapet blir en tematik som går igen, hos mördare, offer och den som söker rättvisa. När Matt McBride gissar hur mördaren tänker och kommer kusligt nära verkligheten understryks också romanens cirklande kring tvillingskapet och dubbelheten. Skulle McBride och mördaren kunna vara samma person?
Precis som Tvillingliv är detta en fascinerande betraktelse och berättelse, stundtals obehaglig, alltid fascinerande, och den sätter igång långt mer tankar än en standarddeckare.
ISBN: 9127099474
I brudgummen står fotografen Matt McBride i centrum, som i sin ungdom älskade ”den försvunna flickan”, en flicka från hans skola som försvann och återfanns våldtagen och mördad. Som vuxen är han framgångsrik och gift med två barn. Men han har historier vid sidan av sitt äktenskap och en ung kvinnlig konstnär, Duana Zwolle, han har träffat några gånger, försvinner plötsligt. Trots att han inte kunde älska henne, knappt ens minns om de någonsin delat säng, blir hon efter sitt försvinnande ”den försvunna flickan” och växer till en besatthet hos McBride som riskerar sitt äktenskap, sitt liv, för att hitta hennes mördare.
Och Duana Zwolle har en tvillingsyster, identisk till utseendet, raka motsatsen i personligheten. Här fördubblas alltså Duana Zwolle, dels med ”den försvunna flickan” från förr, dels med sin egen tvillingsyster.
Parallellt med detta får vi följa mördarens tankar, en sjuk man som dödat tidigare. Här ligger kanske romanens största svaghet. Precis som när man läser Inger Frimanssons traditionella deckare drar man djupa uttråkade suckar när en mördares psyke ska penetreras i annorlunda typsnitt (i brudgummen används en sans serif som till råga på allt är svårläst). Här gäller det dessutom en seriemördare som ska fullborda ett konstverk med delar av lik. Man har läst liknande passager allt för många gånger.
Men Oates har ändå en viss finess och avsnitten ur mördarens perspektiv tangerar ändå den konstnärlighet, den kreativitet, som både Zwolle och McBride också funderar över. Konstnärskapet blir en tematik som går igen, hos mördare, offer och den som söker rättvisa. När Matt McBride gissar hur mördaren tänker och kommer kusligt nära verkligheten understryks också romanens cirklande kring tvillingskapet och dubbelheten. Skulle McBride och mördaren kunna vara samma person?
Precis som Tvillingliv är detta en fascinerande betraktelse och berättelse, stundtals obehaglig, alltid fascinerande, och den sätter igång långt mer tankar än en standarddeckare.
ISBN: 9127099474
Tillsammans är man mindre ensam - Anna Gavalda
Jag är inte van vid franska böcker. Men jag såg en intervju med Anna Gavalda på TV nyligen. Hon sa att hon inte är nöjd med recensenter som säger att hon har skrivit en trevlig bok, men att det får duga för tillfället. Jag tyckte det var sympatiskt att erkänna att man vill ha mer smicker.
Och nu har jag läst boken. Jag har bara läst franska i skolan, men ändå känns det som att jag känner igen språket i översättningen. Det är ovant.
Handlingen i korthet: fyra väldigt ensamma människor med goda hjärtan kommer att dela lägenhet. Kärlek växer fram och alla mår bättre. Men nej, jag vill inte banalisera. Det är en varm bok, och på många sätt ganska annorlunda läsning.
Oerhört mycket dialog, där man oftast får gissa vem som pratar utifrån sammanhanget. Det finns alltså inga ”sa Camille melankoliskt”, utan det är bara repliker rakt av. Tack vare att man läser i översättning är det omöjligt att avgöra om dialogen är naturlig, om den ligger nära ett verkligt fransk talspråk. Det är skönt, man kan koppla av och hitta på egna röster. En annan ovan sak är att de flesta replikerna huggs av med tre punkter. Så här…
Oftast är detta oerhört irriterande, dessa skiljetecken ska väl egentligen användas för att visa att något i texten är utelämnat. Eller när det gäller repliker, att repliken på något sätt är avklippt, att talaren har kvar ord i munnen som aldrig blir sagda. Kanske är detta ett franskt sätt att prata, kanske är det bara Gavaldas egen berättarteknik. Men det tar tid att vänja sig och jag är fortfarande osäker på om jag tycker att det fungerar.
Utöver dialogen är det mycket mustiga miljöbeskrivningar, städ och restaurangmiljö skildras med inlevelse och det är välskrivet, nästan filmiskt.
Sammantaget en fin läsupplevelse, men samtidigt känner jag mig mätt när bokens dryga 500 sidor tar slut och vill inte leta upp några fler Gavalda-böcker på ett tag.
Som en parantes kan sägas att den svenska titeln är mer fantasieggande än den franska, som jag faktiskt förstod trots min bristfälliga franska: "Tillsammans, det är allt" heter den på ett ungefär i orginal.
ISBN: 9100110205
Och nu har jag läst boken. Jag har bara läst franska i skolan, men ändå känns det som att jag känner igen språket i översättningen. Det är ovant.
Handlingen i korthet: fyra väldigt ensamma människor med goda hjärtan kommer att dela lägenhet. Kärlek växer fram och alla mår bättre. Men nej, jag vill inte banalisera. Det är en varm bok, och på många sätt ganska annorlunda läsning.
Oerhört mycket dialog, där man oftast får gissa vem som pratar utifrån sammanhanget. Det finns alltså inga ”sa Camille melankoliskt”, utan det är bara repliker rakt av. Tack vare att man läser i översättning är det omöjligt att avgöra om dialogen är naturlig, om den ligger nära ett verkligt fransk talspråk. Det är skönt, man kan koppla av och hitta på egna röster. En annan ovan sak är att de flesta replikerna huggs av med tre punkter. Så här…
Oftast är detta oerhört irriterande, dessa skiljetecken ska väl egentligen användas för att visa att något i texten är utelämnat. Eller när det gäller repliker, att repliken på något sätt är avklippt, att talaren har kvar ord i munnen som aldrig blir sagda. Kanske är detta ett franskt sätt att prata, kanske är det bara Gavaldas egen berättarteknik. Men det tar tid att vänja sig och jag är fortfarande osäker på om jag tycker att det fungerar.
Utöver dialogen är det mycket mustiga miljöbeskrivningar, städ och restaurangmiljö skildras med inlevelse och det är välskrivet, nästan filmiskt.
Sammantaget en fin läsupplevelse, men samtidigt känner jag mig mätt när bokens dryga 500 sidor tar slut och vill inte leta upp några fler Gavalda-böcker på ett tag.
Som en parantes kan sägas att den svenska titeln är mer fantasieggande än den franska, som jag faktiskt förstod trots min bristfälliga franska: "Tillsammans, det är allt" heter den på ett ungefär i orginal.
ISBN: 9100110205
Små citroner gula - Kajsa Ingemarsson
Jag har länge trott att Små citroner gula är en ”fin bok”, bara för att titeln har en konstig grammatik. Ungefär som Ett öga rött.
Men det är helt vanlig svensk chick-lit, och titeln är bara namnet på en restaurang.
Agnes har en odräglig musikerkille, en fartfylld kompis, en rekorderlig syster och mamma och pappa som jobbar på fabrik. Dessutom dyker det upp en snäll granne, en restaurangrecensent som heter Lola, en snygg kollega och så vidare. Förvecklingarna är inte särskilt oväntade, den odrägliga killen är verkligen odräglig, kompisen har verkligen alkoholproblen, systern är verkligen rekorderlig, och den snälla killen blir snyggare och snyggare för var sida som går ungefär.
Skillnaden mot de anglosaxiska motsvarigheterna i samma genre är att det finns små inslag av socialrealism när föräldrarnas fabrik säljs till amerikaner och stängs ner och att det händer något verkligt sorgligt, vilket jag inte ska avslöja här.
Perfekt strandlitteratur, lite skratta, lite gråta, aldrig behöva oroa sig för att det ska sluta olyckligt, eller behöva tänka efter en enda gång för att hänga med i handlingen. Inte någon fin bok, inte något jag kommer fundera på, men trevlig på sitt sätt.
ISBN: 9170012571
Men det är helt vanlig svensk chick-lit, och titeln är bara namnet på en restaurang.
Agnes har en odräglig musikerkille, en fartfylld kompis, en rekorderlig syster och mamma och pappa som jobbar på fabrik. Dessutom dyker det upp en snäll granne, en restaurangrecensent som heter Lola, en snygg kollega och så vidare. Förvecklingarna är inte särskilt oväntade, den odrägliga killen är verkligen odräglig, kompisen har verkligen alkoholproblen, systern är verkligen rekorderlig, och den snälla killen blir snyggare och snyggare för var sida som går ungefär.
Skillnaden mot de anglosaxiska motsvarigheterna i samma genre är att det finns små inslag av socialrealism när föräldrarnas fabrik säljs till amerikaner och stängs ner och att det händer något verkligt sorgligt, vilket jag inte ska avslöja här.
Perfekt strandlitteratur, lite skratta, lite gråta, aldrig behöva oroa sig för att det ska sluta olyckligt, eller behöva tänka efter en enda gång för att hänga med i handlingen. Inte någon fin bok, inte något jag kommer fundera på, men trevlig på sitt sätt.
ISBN: 9170012571
The Other Side of the Story - Marian Keyes
Semesterläsning. Sommarläsning. Och dessutom har jag läst den förut. Men kanske lärde jag mig några nya ord genom att läsa den på engelska nu.
Förvånansvärt lång för att vara chicklit, 650 sidor, innehåller den tre parallellhandlingar som kunde blivit en roman var. Det är Gemma, vars far lämnar familjen, och vars livs kärlek Anton stals av bästa kompisen Lily som plötsligt kommer med en roman som säljer massor. Det är Jojo, litterär agent som ger ut Lilys bok och har en affär med sin chef, och Lily själv som lever med skulden att ha tagit Anton.
Det är ett roligt grepp att få läsa samma historia ur olika vinklar, och alla tre kvinnorna är sympatiska på varsitt sätt. Men det blir lite långt att få allas familjehistorier serverade och vissa saker rinner ut i sanden på ett slarvigt sätt. Jojo börjar i terapi för sin rökning, och man tänker att man kanske ska få svar på varför hon har inlett en affär med en gift man, men plötsligt försvinner terapisessionerna ur handlingen. Och vad kände Anton för Gemma egentligen? Efter 650 sidor vet man fortfarande inte riktigt.
Men Marian Keyes är ju Chicklit-drottning och hon kan det här. Det är spännande och hemtrevligt och roligt med vassa repliker och dråliga situationer. Och det är tillräckligt flyktigt för att jag ska hinna glömma hälften och kunna läsa om det med behållning. Precis som att man stannar kvar vid TVn när det är Vänner och Simpsons även om man sett avsnittet förut.
ISBN: 0141020989
Förvånansvärt lång för att vara chicklit, 650 sidor, innehåller den tre parallellhandlingar som kunde blivit en roman var. Det är Gemma, vars far lämnar familjen, och vars livs kärlek Anton stals av bästa kompisen Lily som plötsligt kommer med en roman som säljer massor. Det är Jojo, litterär agent som ger ut Lilys bok och har en affär med sin chef, och Lily själv som lever med skulden att ha tagit Anton.
Det är ett roligt grepp att få läsa samma historia ur olika vinklar, och alla tre kvinnorna är sympatiska på varsitt sätt. Men det blir lite långt att få allas familjehistorier serverade och vissa saker rinner ut i sanden på ett slarvigt sätt. Jojo börjar i terapi för sin rökning, och man tänker att man kanske ska få svar på varför hon har inlett en affär med en gift man, men plötsligt försvinner terapisessionerna ur handlingen. Och vad kände Anton för Gemma egentligen? Efter 650 sidor vet man fortfarande inte riktigt.
Men Marian Keyes är ju Chicklit-drottning och hon kan det här. Det är spännande och hemtrevligt och roligt med vassa repliker och dråliga situationer. Och det är tillräckligt flyktigt för att jag ska hinna glömma hälften och kunna läsa om det med behållning. Precis som att man stannar kvar vid TVn när det är Vänner och Simpsons även om man sett avsnittet förut.
ISBN: 0141020989
Begin To Hope - Regina Spektor
Regina Spektor är jättebra. På många sätt. Men hon är jobbig också. Pippi Långstrump kallar de henne i Aftonbladet och det är nog inte helt fel. Jag missade henne på Accelerator i onsdags, men har inte ångrat mig hittills.
Hennes musik är lite som en sån där tonårig tjej som är väldigt intensiv och väldigt orginell och ganska självupptagen. Det är charmigt och uttröttande på samma gång. Som de här raderna från That Time, en sång på nya skivan Begin to Hope, när man bara känner att man aldrig vill träffa henne (även om jag inte röker).
Hey remember that time when I would only smoke Parliaments
Hey remember that time when I would only smoke Marlboros
Hey remember that time when I would only smoke Camels
Hey remember that time when I was broke
I didn’t care I just bummed from my friends
Bum, bum, bum, bum, bum...
Begin to Hope är ljudmässigt ganska radiovänlig. Det är en jämn ljudnivå, inget som skär sig för högt eller viskar för tyst. Det är fler instrument, tydliga melodier och en oerhörd variation i sången. Ofta låter det som att Spektor är en liten flicka som precis håller på att experimentera med sin röst för första gången, härmar olika ljud, andas medan man pratar, låta som hicka och skratt och en prinsessa och ett monster.
Samson som ursprungligen var med på en tidig skiva: Songs, i mer demoaktig version, är upputsad och vacker. On the Radio är en fyndig sång med catchy refräng:
On the radio
We heard November Rain
That solo's really long
But it's a pretty song
We listened to it twice
'Cause the DJ was asleep
Men min favorit är definitivt öppningssången Fidelity, ett sådant där kort litet mästerverk som man vill höra på repeat hela tiden. Coolt intro, som känns nästan mer gammeldags Hip hop än indie-singersongwriter, men sen kommer Spektors röst och avslöjar genren. Det är rytmiskt, melodiöst, hittigt och melankoliskt på samma gång. Texten är också en av de mjukaste på skivan, mer känsla än kaxig humor.
I never loved nobody fully
Always one foot on the ground
And by protecting my heart truly
I got lost, in the sounds.
I hear in my mind
All of these voices
I hear in my mind
All of these words
I hear in my mind
All of this music
And it breaks my heart
And it breaks my heart
And it breaks my heart
And it breaks my heart
Det påminner mig om One Art, en dikt av Elizabeth Bishop, jag nyligen föll för. Det finns egentligen inget samband, utom kanske rytmen och en viss tvetydighet i känsla. Har Spektor en fot på marken? Tycker Bishop att det är lätt att förlora? Här kommer dikten om någon är intresserad.
The art of losing isn't hard to master;
so many things seem filled with the intent
to be lost that their loss is no disaster.
Lose something every day. Accept the fluster
of lost door keys, the hour badly spent.
The art of losing isn't hard to master.
Then practice losing farther, losing faster:
places, and names, and where it was you meant
to travel. None of these will bring disaster.
I lost my mother's watch. And look! my last, or
next-to-last, of three loved houses went.
The art of losing isn't hard to master.
I lost two cities, lovely ones. And, vaster,
some realms I owned, two rivers, a continent.
I miss them, but it wasn't a disaster.
--Even losing you (the joking voice, a gesture
I love) I shan't have lied. It's evident
the art of losing's not too hard to master
though it may look like (Write it!) like disaster.
Hennes musik är lite som en sån där tonårig tjej som är väldigt intensiv och väldigt orginell och ganska självupptagen. Det är charmigt och uttröttande på samma gång. Som de här raderna från That Time, en sång på nya skivan Begin to Hope, när man bara känner att man aldrig vill träffa henne (även om jag inte röker).
Hey remember that time when I would only smoke Parliaments
Hey remember that time when I would only smoke Marlboros
Hey remember that time when I would only smoke Camels
Hey remember that time when I was broke
I didn’t care I just bummed from my friends
Bum, bum, bum, bum, bum...
Begin to Hope är ljudmässigt ganska radiovänlig. Det är en jämn ljudnivå, inget som skär sig för högt eller viskar för tyst. Det är fler instrument, tydliga melodier och en oerhörd variation i sången. Ofta låter det som att Spektor är en liten flicka som precis håller på att experimentera med sin röst för första gången, härmar olika ljud, andas medan man pratar, låta som hicka och skratt och en prinsessa och ett monster.
Samson som ursprungligen var med på en tidig skiva: Songs, i mer demoaktig version, är upputsad och vacker. On the Radio är en fyndig sång med catchy refräng:
On the radio
We heard November Rain
That solo's really long
But it's a pretty song
We listened to it twice
'Cause the DJ was asleep
Men min favorit är definitivt öppningssången Fidelity, ett sådant där kort litet mästerverk som man vill höra på repeat hela tiden. Coolt intro, som känns nästan mer gammeldags Hip hop än indie-singersongwriter, men sen kommer Spektors röst och avslöjar genren. Det är rytmiskt, melodiöst, hittigt och melankoliskt på samma gång. Texten är också en av de mjukaste på skivan, mer känsla än kaxig humor.
I never loved nobody fully
Always one foot on the ground
And by protecting my heart truly
I got lost, in the sounds.
I hear in my mind
All of these voices
I hear in my mind
All of these words
I hear in my mind
All of this music
And it breaks my heart
And it breaks my heart
And it breaks my heart
And it breaks my heart
Det påminner mig om One Art, en dikt av Elizabeth Bishop, jag nyligen föll för. Det finns egentligen inget samband, utom kanske rytmen och en viss tvetydighet i känsla. Har Spektor en fot på marken? Tycker Bishop att det är lätt att förlora? Här kommer dikten om någon är intresserad.
The art of losing isn't hard to master;
so many things seem filled with the intent
to be lost that their loss is no disaster.
Lose something every day. Accept the fluster
of lost door keys, the hour badly spent.
The art of losing isn't hard to master.
Then practice losing farther, losing faster:
places, and names, and where it was you meant
to travel. None of these will bring disaster.
I lost my mother's watch. And look! my last, or
next-to-last, of three loved houses went.
The art of losing isn't hard to master.
I lost two cities, lovely ones. And, vaster,
some realms I owned, two rivers, a continent.
I miss them, but it wasn't a disaster.
--Even losing you (the joking voice, a gesture
I love) I shan't have lied. It's evident
the art of losing's not too hard to master
though it may look like (Write it!) like disaster.
Filosofiska söndagsklubben - Alexander McCall
Mma Ramotswe har fått konkurrens. Nu skriver Alexander McCall om Isabel Dalhousie, en intellektuell överklasskvinna i Skottlands Edinburgh, som råkar bli vittne till en ung mans död. Isabel anar att det inte var en olyckshändelse och hon börjar undersöka vad det är som kan ha hänt.
På ytan är detta alltså en helt annan slags detektivhistoria än de som presenteras i Damernas detektivbyrå-serien av samma författare. Nu skriver McCall om sin egen hemstad (författarens eget band "The Really Terrible Orchestra" figurerar till och med i boken som en kul cameo) och om sina egna mer intellektuella miljöer, Isabel är redaktör på en filosofisk tidskrift. Det verkar spännande och nyskapande.
Men konstigt nog känns det precis likadant som Damernas detektivbyrå. Isabel funderar lite kring Kant och frågor om moral (är det alltid fel att ljuga till exempel?), men ändå känns det mest hemtrevligt, inte komplext och utmanande, utan filosofi på Veckorevyn-nivå (”om du får veta att din kompis kille är otrogen, ska du berätta då?”). Mordgåtan är också amatörmässigt behandlad. Isabel går omkring och pratar med folk och känner snabbt på sig precis hurdana de är, som Mma Ramotswe, eller varför inte Miss Marple? En person är snäll och lättlurad, nästa är listig och girig, nästa igen är snygg, självisk och ytlig, och så vidare. Och naturligtvis är Isabel lite sådär bondförnuftig som Mma Ramotswe. Hon håller hårt på att man ska vara snäll och artig och inte skada andra när det går att undvika.
Att Isabel till slut får veta sanningen om den unga mannens död är mest slumpen och inte resultatet av knivskarp slutledning.
Filosofiska söndagsklubben känns väldigt mycket som första delen i en serie, där många trådar medvetet lämnas lösa på slutet, trots att boken gott kunde varit lite längre. Dessutom känns det ju som en serie man redan läst, när så mycket påminner om Damernas detektivbyrå.
Lite av en besvikelse.
ISBN: 9171301496
På ytan är detta alltså en helt annan slags detektivhistoria än de som presenteras i Damernas detektivbyrå-serien av samma författare. Nu skriver McCall om sin egen hemstad (författarens eget band "The Really Terrible Orchestra" figurerar till och med i boken som en kul cameo) och om sina egna mer intellektuella miljöer, Isabel är redaktör på en filosofisk tidskrift. Det verkar spännande och nyskapande.
Men konstigt nog känns det precis likadant som Damernas detektivbyrå. Isabel funderar lite kring Kant och frågor om moral (är det alltid fel att ljuga till exempel?), men ändå känns det mest hemtrevligt, inte komplext och utmanande, utan filosofi på Veckorevyn-nivå (”om du får veta att din kompis kille är otrogen, ska du berätta då?”). Mordgåtan är också amatörmässigt behandlad. Isabel går omkring och pratar med folk och känner snabbt på sig precis hurdana de är, som Mma Ramotswe, eller varför inte Miss Marple? En person är snäll och lättlurad, nästa är listig och girig, nästa igen är snygg, självisk och ytlig, och så vidare. Och naturligtvis är Isabel lite sådär bondförnuftig som Mma Ramotswe. Hon håller hårt på att man ska vara snäll och artig och inte skada andra när det går att undvika.
Att Isabel till slut får veta sanningen om den unga mannens död är mest slumpen och inte resultatet av knivskarp slutledning.
Filosofiska söndagsklubben känns väldigt mycket som första delen i en serie, där många trådar medvetet lämnas lösa på slutet, trots att boken gott kunde varit lite längre. Dessutom känns det ju som en serie man redan läst, när så mycket påminner om Damernas detektivbyrå.
Lite av en besvikelse.
ISBN: 9171301496
Hanteringen av odöda - John Ajvide Lindqvist
För att vara en bok om levande döda är detta en ganska alldaglig bok.
Några varma dagar i Stockholm flödar elektriciteten från vägguttagen, människor får en blixtrande huvudvärk, och de döda på bårhusen vaknar till liv. I centrum står David vars fru precis dött i en bilolycka, Elvy vars gamle make gått bort efter en period av sjukdom och Mahler, vars barnbarn begravdes för drygt en månad sedan.
Här finns mycket som påminner om Stephen King, hela berättelsen påminner starkt om Jurtjyrkogården där djur och människor lever upp efter att ha begravts på en speciell kyrkogård men återvänder som onda. Stephen King brukar också väva samman det moderna och det rustikt ruskiga, som elektriciteten och tankar kring apokalypsen. Huvudvärken, parallellhandlingarna, synskhet och telepati hos huvudpersonerna och sättet mysteriet klaras ut på, påminner också om Stephen King. Man får mer förklarat än man förväntar sig, samtidigt som annat är mystiskt och utanför logiken. Dessutom finns här en del formexperiment vilket drar tankarna till Carrie. Här blandas nyhetsrapportering, konventionellt berättande, artiklar på olika språk, militär kronologiskt ordnad rapportering av händelser och så vidare.
Men det som är olikt Stephen King är väldigt svenskt. Det är något i grunden odramatiskt över hela händelseförloppet. Visserligen blir folk ”upprörda”, vissa behöver psykologhjälp, men annars sker allt i en väldigt svensk tillrättalagd ordning, som i och för sig är humoristiskt och träffande återgiven. Man kallar in extrapersonal på bårhusen, man kontaktar anhöriga, man hittar på ett diplomatiskt namn, ”omlevande” i stället för ”odöda”, ungefär som att man säger lokalvårdare i stället för städare. Man gör vetenskapliga undersökningar, försöker hitta vilka juridiska rättigheter de omlevande har (gäller griftefriden?), och så småningom när det står klart att det blir för krävande för personalen att ha alla omlevande på ett ställe, förflyttas de till spritt boende i en förort.
Men jag tycker att det blir för ytligt. Idén är så stor men Ajvide Lindqvist gör inte det mesta av den. Karaktärerna är lite för många för en så kort bok och de får mest konturer av typiska svenska romankaraktärer. Det är den punkiga tonårstjejen som skär sig, den äldre mormodern som är vis och god, den hjälplösa pappan som älskar sin döda fru, stökiga mamman, trygga morfadern, pigga små grabbar som gillar djur, lego och Pokemon.
De filosofiska och religiösa aspekterna gås också igenom ytligt. Elvy får en uppenbarelse, det skrivs en ledare i tidningen om att vår syn på livet hädanefter kommer att vara annorlunda, men så mycket mer blir det inte. Det är som om författaren själv inte riktigt kunnat bestämma sig för om människan har en själ eller om det finns en gud.
Att det dessutom varvas med mer konventionella skräckinslag där det berättas i detalj om kropparnas förruttnelseprocesser, och om hur de omlevande får aggressiva utbrott (och ja, jag ska erkänna att det var lite obehagligt att släcka lampan igår kväll), gör att det ibland känns som att romanen försöker för mycket. Det ska vara otäckt, det ska vara lite samhällskritiskt, det ska vara inkännande personporträtt och odödlig kärlek, och sen lite religiösa övertoner dessutom.
Men det ska inte förnekas att det är originellt och engagerande. En bok man vill läsa ut snabbt.
ISBN: 9170371164
ISBN: 9170372381
Några varma dagar i Stockholm flödar elektriciteten från vägguttagen, människor får en blixtrande huvudvärk, och de döda på bårhusen vaknar till liv. I centrum står David vars fru precis dött i en bilolycka, Elvy vars gamle make gått bort efter en period av sjukdom och Mahler, vars barnbarn begravdes för drygt en månad sedan.
Här finns mycket som påminner om Stephen King, hela berättelsen påminner starkt om Jurtjyrkogården där djur och människor lever upp efter att ha begravts på en speciell kyrkogård men återvänder som onda. Stephen King brukar också väva samman det moderna och det rustikt ruskiga, som elektriciteten och tankar kring apokalypsen. Huvudvärken, parallellhandlingarna, synskhet och telepati hos huvudpersonerna och sättet mysteriet klaras ut på, påminner också om Stephen King. Man får mer förklarat än man förväntar sig, samtidigt som annat är mystiskt och utanför logiken. Dessutom finns här en del formexperiment vilket drar tankarna till Carrie. Här blandas nyhetsrapportering, konventionellt berättande, artiklar på olika språk, militär kronologiskt ordnad rapportering av händelser och så vidare.
Men det som är olikt Stephen King är väldigt svenskt. Det är något i grunden odramatiskt över hela händelseförloppet. Visserligen blir folk ”upprörda”, vissa behöver psykologhjälp, men annars sker allt i en väldigt svensk tillrättalagd ordning, som i och för sig är humoristiskt och träffande återgiven. Man kallar in extrapersonal på bårhusen, man kontaktar anhöriga, man hittar på ett diplomatiskt namn, ”omlevande” i stället för ”odöda”, ungefär som att man säger lokalvårdare i stället för städare. Man gör vetenskapliga undersökningar, försöker hitta vilka juridiska rättigheter de omlevande har (gäller griftefriden?), och så småningom när det står klart att det blir för krävande för personalen att ha alla omlevande på ett ställe, förflyttas de till spritt boende i en förort.
Men jag tycker att det blir för ytligt. Idén är så stor men Ajvide Lindqvist gör inte det mesta av den. Karaktärerna är lite för många för en så kort bok och de får mest konturer av typiska svenska romankaraktärer. Det är den punkiga tonårstjejen som skär sig, den äldre mormodern som är vis och god, den hjälplösa pappan som älskar sin döda fru, stökiga mamman, trygga morfadern, pigga små grabbar som gillar djur, lego och Pokemon.
De filosofiska och religiösa aspekterna gås också igenom ytligt. Elvy får en uppenbarelse, det skrivs en ledare i tidningen om att vår syn på livet hädanefter kommer att vara annorlunda, men så mycket mer blir det inte. Det är som om författaren själv inte riktigt kunnat bestämma sig för om människan har en själ eller om det finns en gud.
Att det dessutom varvas med mer konventionella skräckinslag där det berättas i detalj om kropparnas förruttnelseprocesser, och om hur de omlevande får aggressiva utbrott (och ja, jag ska erkänna att det var lite obehagligt att släcka lampan igår kväll), gör att det ibland känns som att romanen försöker för mycket. Det ska vara otäckt, det ska vara lite samhällskritiskt, det ska vara inkännande personporträtt och odödlig kärlek, och sen lite religiösa övertoner dessutom.
Men det ska inte förnekas att det är originellt och engagerande. En bok man vill läsa ut snabbt.
ISBN: 9170371164
ISBN: 9170372381
Da Vinci-koden
Jag har varit negativ till Da Vinci-koden (superbästsäljande roman om konsthistorikern och symbolexperten Langdon som på thrilleraktigt sätt och med hjälp av symboliska gåtor, kända konstverk och anagram kommer fram till att den katolska kyrkan är en komplott). Fast det är en bestseller med dåligt rykte. Det brukar ju annars utöva en lockelse att en bok läses av många men får dålig kritik. Man blir nyfiken.
Och nyfiken var jag ju. Men efter några sidor introducerades en ond albinomunk och det blev bara för löjligt. En James Bond-bov liksom. Någon med ett utseendemässigt handikapp som per automatik är sinnessjuk och våldsbenägen.
Så jag läste inte vidare.
Men det har varit roligt att höra alla olika omdömen om boken. En del har känt som jag, att det är en larvig kioskdeckare, en del har känt att den är konsthistoriskt intressant, andra har pratat lyriskt om mystiken. Oftast har den väckt någon slags känsla, positiv eller negativ, alla måste ha en åsikt om den.
Häromdagen såg jag ett helt program på Discovery om vad det är som gjort boken populär. Konspirationsteorier ligger i tiden var ett av argumenten. Misstron mot auktoriteter gör att alla tycker om en teori som bevisar att allt vi fått lära oss är lögn (precis som att det i så fall skulle finnas en annan oemotsäglig sanning, som ingen vinner på). Dessutom tar boken upp en mängd populära fenomen som nästan alla är intresserade av, alla har väl funderat på Mona Lisas leende, alla har sett Nattvarden, alla har läst sagor om kungar och framför allt har alla hört historien om Jesus. Det är fantasy och religion och skjutvapen och gåtor som fascinerar på samma sätt som rövarspråket gjorde i Kalle Blomkvist.
Dessutom blandar Dan Brown cliffhangers i varje kapitel, med en viss förutsägbarhet i de många chiffren, så att läsaren får känna sig engagerad och intelligent på samma gång. Allt enligt Discovery alltså. Jag har som sagt inte läst boken.
Men nu har jag sett filmen. Den som har blivit odelat sågad av alla som sett den.
Och den är tråkig. Det är sant att Tom Hanks i huvudrollen är uttryckslös och charmlös. Man får inte minsta grepp om eller sympati för karaktärerna. Allting känns mest osannolikt och lite på låtsas. Som när Langdon och hans vän äntligen är den största hemligheten i världen på spåren: De går in i en öppen kyrka, går ner för en trappa och lyfter på en fullt synlig lucka i golvet. Klurigt va! Dessutom struntar de helt i att personalen ser dem.
Och det är så mycket ”oväntade” vändningar och dubbelspel att det mest blir ologiskt. Allra mest ologiskt är det att det finns katoliker som är medvetna om den stora komplotten och som ändå är katoliker. Varför skulle man viga sitt liv åt en Gud som man redan vet är en annan slags Gud än den man tror på, som man rimligtvis inte kan tro på då? Här staplas de logiska kullerbyttorna så tätt att det är som att titta på religiös akrobatik.
Men okej då, lite rolig var filmen att se. Om inte annat för att jag ville veta hur den var.
ISBN: 9100102970
Och nyfiken var jag ju. Men efter några sidor introducerades en ond albinomunk och det blev bara för löjligt. En James Bond-bov liksom. Någon med ett utseendemässigt handikapp som per automatik är sinnessjuk och våldsbenägen.
Så jag läste inte vidare.
Men det har varit roligt att höra alla olika omdömen om boken. En del har känt som jag, att det är en larvig kioskdeckare, en del har känt att den är konsthistoriskt intressant, andra har pratat lyriskt om mystiken. Oftast har den väckt någon slags känsla, positiv eller negativ, alla måste ha en åsikt om den.
Häromdagen såg jag ett helt program på Discovery om vad det är som gjort boken populär. Konspirationsteorier ligger i tiden var ett av argumenten. Misstron mot auktoriteter gör att alla tycker om en teori som bevisar att allt vi fått lära oss är lögn (precis som att det i så fall skulle finnas en annan oemotsäglig sanning, som ingen vinner på). Dessutom tar boken upp en mängd populära fenomen som nästan alla är intresserade av, alla har väl funderat på Mona Lisas leende, alla har sett Nattvarden, alla har läst sagor om kungar och framför allt har alla hört historien om Jesus. Det är fantasy och religion och skjutvapen och gåtor som fascinerar på samma sätt som rövarspråket gjorde i Kalle Blomkvist.
Dessutom blandar Dan Brown cliffhangers i varje kapitel, med en viss förutsägbarhet i de många chiffren, så att läsaren får känna sig engagerad och intelligent på samma gång. Allt enligt Discovery alltså. Jag har som sagt inte läst boken.
Men nu har jag sett filmen. Den som har blivit odelat sågad av alla som sett den.
Och den är tråkig. Det är sant att Tom Hanks i huvudrollen är uttryckslös och charmlös. Man får inte minsta grepp om eller sympati för karaktärerna. Allting känns mest osannolikt och lite på låtsas. Som när Langdon och hans vän äntligen är den största hemligheten i världen på spåren: De går in i en öppen kyrka, går ner för en trappa och lyfter på en fullt synlig lucka i golvet. Klurigt va! Dessutom struntar de helt i att personalen ser dem.
Och det är så mycket ”oväntade” vändningar och dubbelspel att det mest blir ologiskt. Allra mest ologiskt är det att det finns katoliker som är medvetna om den stora komplotten och som ändå är katoliker. Varför skulle man viga sitt liv åt en Gud som man redan vet är en annan slags Gud än den man tror på, som man rimligtvis inte kan tro på då? Här staplas de logiska kullerbyttorna så tätt att det är som att titta på religiös akrobatik.
Men okej då, lite rolig var filmen att se. Om inte annat för att jag ville veta hur den var.
ISBN: 9100102970
Relationer & sex - Katerina Janouch
Katerina Janouch svarar på relationsfrågor i Expressen, och nu har hon samlat och redigerat en mängd frågor och svar. Gissningsvis har hon valt ut någon av varje sort så att hon i denna bok kan svara på den vanligaste typen av frågor. Tonvikten ligger på kärlek och relationer, medan mer tekniska sexfrågor tar upp en mindre del. Boken är modern, personerna som skriver SMSar och träffas på nätet, de har moderna familjebildningar med omgiften och styvbarn, och svaren är inte traditionellt moraliska.
Den här typen av frågor och svar i kvällspressen och veckotidningar tror jag att alla läser. Kanske inte alltid för att man vill lära sig något, men för att man får insyn i det allra mest privata. Hur folk har det bakom fasaden, vad de egentligen känner och önskar sig. ”Såhär säger jag till min tjej, men egentligen känner jag…” ”Utåt är jag glad, men…” Det är som att spionera i en främmande människas hjärta, men utan att göra någon illa.
Och man undrar om de verkligen förväntar sig en sanning från Katerina Janouch, som om hon skulle kunna ge svaren på deras livsproblem efter att ha läst ett kort brev om deras situation. För medan frågorna är intressanta är svaren ganska onödiga: Man får göra vad som helst sexuellt så länge man inte skadar någon, om man känner sig ensam kan man försöka hitta kärleken på nätet, utomlands, på krogen eller på kvällskurs, om en kärleksrelation är dålig är det viktigt att kunna prata med varandra, kärleken är komplicerad och oförutsägbar. Kort sagt, ingenting vi inte hört förut.
Samtidigt är det lite skönt att svaren ofta är svävande, ofta intar Janouch en förlåtande och omtänksam inställning och hon står alltid på brevskrivarens sida. Det är mycket uppmuntran och accepterade, ”Jaha så känner du och det är ok” ”Du verkar vara snygg och social”, ”Ni verkar ha starka känslor för varandra” ungefär. Brevskrivaren får ta ställning själv till vad han/hon ska göra åt sin situation, utan pekpinnar (och varför skulle någon ha rätt att dela ut pekpinnar efter en så kort kontakt?).
Det här är en bok att bläddra i. Att låna, snarare än köpa. Man lär sig inte så mycket mer än att relationer är komplicerade, men det är gott nog.
ISBN: 9137125281
Den här typen av frågor och svar i kvällspressen och veckotidningar tror jag att alla läser. Kanske inte alltid för att man vill lära sig något, men för att man får insyn i det allra mest privata. Hur folk har det bakom fasaden, vad de egentligen känner och önskar sig. ”Såhär säger jag till min tjej, men egentligen känner jag…” ”Utåt är jag glad, men…” Det är som att spionera i en främmande människas hjärta, men utan att göra någon illa.
Och man undrar om de verkligen förväntar sig en sanning från Katerina Janouch, som om hon skulle kunna ge svaren på deras livsproblem efter att ha läst ett kort brev om deras situation. För medan frågorna är intressanta är svaren ganska onödiga: Man får göra vad som helst sexuellt så länge man inte skadar någon, om man känner sig ensam kan man försöka hitta kärleken på nätet, utomlands, på krogen eller på kvällskurs, om en kärleksrelation är dålig är det viktigt att kunna prata med varandra, kärleken är komplicerad och oförutsägbar. Kort sagt, ingenting vi inte hört förut.
Samtidigt är det lite skönt att svaren ofta är svävande, ofta intar Janouch en förlåtande och omtänksam inställning och hon står alltid på brevskrivarens sida. Det är mycket uppmuntran och accepterade, ”Jaha så känner du och det är ok” ”Du verkar vara snygg och social”, ”Ni verkar ha starka känslor för varandra” ungefär. Brevskrivaren får ta ställning själv till vad han/hon ska göra åt sin situation, utan pekpinnar (och varför skulle någon ha rätt att dela ut pekpinnar efter en så kort kontakt?).
Det här är en bok att bläddra i. Att låna, snarare än köpa. Man lär sig inte så mycket mer än att relationer är komplicerade, men det är gott nog.
ISBN: 9137125281
Resan tillbaka till den vita massajen - Corinne Hoffman
Fenomenet kring Den vita massajen är fascinerande. Schweiziske Corinne Hoffman åkte för tjugo år sedan till Kenya med sin pojkvän. Där träffade hon massajkrigaren Lketinga och blir huvudlöst förälskad. Hon beslutade sig för att stanna i Afrika och gifta sig med honom och leva under mycket enkla förhållanden med sin mans stam, Samburu. Corinne startar en affär med livsmedel, blir vän med byborna, utstår prövningar och malaria. Lketinga får under tiden problem med sprit och droger, och när Corinne får en dotter och inser att hon inte vill att flickan ska omskäras och giftas bort som tonåring tar hon flickan med sig till Schweiz för att stanna där. Efter en tid skriver hon boken Den vita massajen, som blir en succé och översätts till 16 språk och säljs i 4 miljoner exemplar.
Och även om Corinne Hoffman inte är någon stor författare eller någon särskilt analytisk kvinna så var historien, med massajliv, kulturkrockar och stor och obegriplig (Lketinga är mest lynnig och opålitlig och en dålig älskare) passion tillräckligt spännande för att jag skulle läsa boken två gånger.
Sen kom Den vita massajens dotter, en totalt onödig bok om livet i Schweiz, Corinnes omgifte med en Schweizisk man, och det enorma genomslaget hennes bok fick.
Och nu kommer Resan tillbaka till den vita massajen (och är inte titeln oerhört missvisande, det måste ju vara Corinne som är den vita massajen?), där Corinne reser tillbaka till Kenya och träffar sin afrikanska familj på nytt. Dessutom besöker hon inspelningsplatsen för den film som nyligen hade premiär, om hennes liv med Lketinga.
Det är ju uppenbart att detta bara är ett sätt att mjölka mer pengar ur fenomenet, Den vita massajen, men samtidigt finns här stoff till en läsvärd bok. Corinne har inte varit tillbaka på 14 år, hon har inte träffat sin dotters far sedan dess, och hon vet inte heller hur livet i Kenya har utvecklats. Som läsare får man återse många personer som spelade stora roller i den första boken, Lketinga själv, hans mor, prästen i byn, barnen Corinne köpte presenter till, svågern James som hon hållit brevkontakt med i alla år (övriga familjen kan inte läsa och skriva) och ännu fler. Men Corinne Hoffman är en dålig författare helt enkelt.
Vill man vara snäll kan man säga att hon använder sig av en show-not-tell-teknik, där hon berättar om vad människor gör och inte hur de känner eller tänker. Poängen med en sådan teknik är att människors handlingar ska illustrera det inre skeendet, men så är det inte riktigt här.
Här får vi allt serverat i detalj. Vilka bilar Corinne och hennes sällskap hyr, hur de spänner upp sina tält, att de äter chips under resan, exakt hur varje toalett och dusch fungerar, hur hotellrummen ser ut när de övernattar under resan, vem som står för cateringen under filminspelningen. Men även mycket intressanta saker, som att de traditionella Samburusmyckena bytts ut mot plast för att det anses vara ett exklusivt material. Problemet är att allt bara kommer huller om buller som den mest omständliga sortens dagboksanteckningar.
Men det märkligaste är relationen med Lketinga, denna man som påverkat Corinnes liv mer än någon annan. Han var orsaken till att hon flyttade till Afrika, orsaken till att hon flera gånger riskerade sitt liv, genom att leva under farliga förhållanden och att stanna i Afrika när hon var dödligt sjuk trots att sjukvården var bristfällig, han är far till hennes dotter, han är orsaken till att hon nu är världskändis, och dessutom (antyds det) verkar han vara orsaken till att det nya kärleksförhållandet i Schweiz tagit slut.
Men så här skildras ögonblicket när hon ska kliva ur bilen och träffa Lketinga för första gången på 14 år:
”Just när jag lite omtöcknad tänker stiga ur ser jag två armar komma farande mot mig genom det öppna bilfönstret och lägga sig om min hals. Samtidigt är det någon som kysser mig häftigt. Jag hör hela tiden: ’Åh Corinne, åh Corinne!’ och vet inte vad det är som händer, för att inte tala om vem som hänger om halsen på mig. James skyndar fram och leder bort den uppenbart rörde mannen. Lketinga var det i alla fall inte!”
Vi får alltså som läsare ta del av en händelse som inte alls har med Lketinga att göra, och som stör hela tillfällets dramatik. Dessutom får man aldrig veta vem den upprörda mannen var. Men det hände säkert och därför känner sig Corinne tvingad att redovisa det.
När hon några minuter senare verkligen träffar Lketinga får man bara en objektiv redogörelse för hur han ser ut och rör sig och att de ”hälsar hjärtligt på varandra”. Man har ingen aning om hur Corinne känner sig. Längre fram när Lketinga säger att han ser det som att de fortfarande är gifta försöker Corinne skämta bort det, och mot slutet av boken skriver hon lakoniskt ”Jag älskade honom inte längre”, och därmed är ämnet avklarat. Relationen till Lketingas mamma är desto varmare och jag undrar om Corinne överhuvudtaget reflekterar kring detta.
Ja det är en underlig bok, och de dåligt tryckta svartvita fotona är pinsamt lågbudget för en ny inbunden bok. Uselt, uselt, tänker jag, men lägger inte ifrån mig boken.
Om några år kommer förmodligen ännu en bok om när Corinne återvänder med sin dotter som inte fick följa med på denna resa. Risken är väl att jag läser den också. Kanske är det just det oanalytiska, distanslösa och oarrangerade som fascinerar mest.
ISBN: 9146213872
PS
Kommentarerna i origilalinlägget blev så många och intressanta att jag klistrar in dem också:
Postat av: Petra
Jättebra recension! På pricken sådär känner jag inför hela Masaj-serien också!
Nu väntar jag nog med "resan tillbaka.." men länkar till dig från min blogg istället! :)
2006-06-28 @ 14:36:34
URL: http://www.jankov.com
Postat av: ida
Jag tycker att du (som många andra rescensenter som jag läst om just de här böckerna) är väldigt... taskig mot Lketinga, för att vara riktigt ärlig. du ger honom inte alls någon cred, utan han är bara fel och en dålig älskare. första gången jag läste boken kände jag precis så, men nu läser jag om den och man måste ju se från hans sida också. jag har verkligen bytit uppfattning om Lketinga. annars har jag inget negativt att säga om din recenssion, speciellt då jag bara läst första boken. :)
2006-07-06 @ 20:54:04
URL: http://tampong.webblogg.se/
Postat av: Elin
Håller med dig om mycket...tänk vad mycket mer man skulle kunna fått ut av boken om Corinne kunde närma sig sina känslor lite mer..det är ju liksom det man hela tiden saknar. Däremot bara älskar jag att läsa böckerna, alla tre för att få "vara" en stund i miljöerna..men tänk..jag säger bara tänk vilken succé det hade blivit om hon hade utvecklat böckerna genom att ha med den känslomässiga biten också..det blir så himla kalt..hoppas att "resan tillbaka med den vita massajens dotter" eller vad den nu kommer heta blir lite bättre, jag menar hur skulle det inte kunna bli känslomässigt när Napirai ska återse sin pappa..problemet är väl bara Corinnes sätt att återberätta det...
2007-02-12 @ 20:55:31
URL: http://porto.blogg.se
Postat av: KA
Hur kan man ens bemöda sig att läsa sånt här dravel. Märkligt. Uppenbarligen kan vem som helst bli en författare, om han eller hon har en snaskig och skandalös historia att berätta.
2007-06-20 @ 19:23:09
Postat av: Elin//nr2(?)
Den första boken är ju underbar! Men ärligt talat så tycker jag att du uttryckt dig på ett väldigt dumt sätt. Som att hon är en dålig författare. Om hon nu är det så behöver du inte läsa hennes böcker, right? Dessutom att komma ihåg allting och vara med om något sådant är nog GANSKA omtumlande. Det där om att hon inte skriver mera om Lketinga mera än att dom hälsade och sådär förstår jag. Där sitter mannen hon älskat mera än allt annat och hon har gett sitt liv till honom, och där sitter han, med en annan fru och barn, som om ingenting hänt. Något sådant måste verkligen svida, därför går hon nog inte in på det så mycket. Annars en skitbra recension!
2007-07-01 @ 00:14:36
Postat av: Boktokar
Intressant det du skrev. Vi tar oss friheten att länka till detta, i vår recension av författarens första bok "Den vita massajen". Hoppas du tycker det är OK.
2007-07-08 @ 12:59:00
URL: http://bokloggen.blogspot.com/
Postat av: Abdirashid Farah Hassan
Ingen ov oss klarar vad Corrine Hoffman klarat av, hon skrämde mig, jag är afrikan och ändå blev jag rädd i denna situationen som hon befinner sig i. Jag beundrar henne, hennes masaij är snäll men pengar är igen värde för honom.
2008-02-02 @ 18:17:05
Postat av: Gaby
Jag tolkar det som att när hon är i Afrika är hon den vita massajen. Och därför reser hon tillbaka till "den vita massajen". När hon är i sitt hemland i Europa är hon ju ingen massaj...
Och även om Corinne Hoffman inte är någon stor författare eller någon särskilt analytisk kvinna så var historien, med massajliv, kulturkrockar och stor och obegriplig (Lketinga är mest lynnig och opålitlig och en dålig älskare) passion tillräckligt spännande för att jag skulle läsa boken två gånger.
Sen kom Den vita massajens dotter, en totalt onödig bok om livet i Schweiz, Corinnes omgifte med en Schweizisk man, och det enorma genomslaget hennes bok fick.
Och nu kommer Resan tillbaka till den vita massajen (och är inte titeln oerhört missvisande, det måste ju vara Corinne som är den vita massajen?), där Corinne reser tillbaka till Kenya och träffar sin afrikanska familj på nytt. Dessutom besöker hon inspelningsplatsen för den film som nyligen hade premiär, om hennes liv med Lketinga.
Det är ju uppenbart att detta bara är ett sätt att mjölka mer pengar ur fenomenet, Den vita massajen, men samtidigt finns här stoff till en läsvärd bok. Corinne har inte varit tillbaka på 14 år, hon har inte träffat sin dotters far sedan dess, och hon vet inte heller hur livet i Kenya har utvecklats. Som läsare får man återse många personer som spelade stora roller i den första boken, Lketinga själv, hans mor, prästen i byn, barnen Corinne köpte presenter till, svågern James som hon hållit brevkontakt med i alla år (övriga familjen kan inte läsa och skriva) och ännu fler. Men Corinne Hoffman är en dålig författare helt enkelt.
Vill man vara snäll kan man säga att hon använder sig av en show-not-tell-teknik, där hon berättar om vad människor gör och inte hur de känner eller tänker. Poängen med en sådan teknik är att människors handlingar ska illustrera det inre skeendet, men så är det inte riktigt här.
Här får vi allt serverat i detalj. Vilka bilar Corinne och hennes sällskap hyr, hur de spänner upp sina tält, att de äter chips under resan, exakt hur varje toalett och dusch fungerar, hur hotellrummen ser ut när de övernattar under resan, vem som står för cateringen under filminspelningen. Men även mycket intressanta saker, som att de traditionella Samburusmyckena bytts ut mot plast för att det anses vara ett exklusivt material. Problemet är att allt bara kommer huller om buller som den mest omständliga sortens dagboksanteckningar.
Men det märkligaste är relationen med Lketinga, denna man som påverkat Corinnes liv mer än någon annan. Han var orsaken till att hon flyttade till Afrika, orsaken till att hon flera gånger riskerade sitt liv, genom att leva under farliga förhållanden och att stanna i Afrika när hon var dödligt sjuk trots att sjukvården var bristfällig, han är far till hennes dotter, han är orsaken till att hon nu är världskändis, och dessutom (antyds det) verkar han vara orsaken till att det nya kärleksförhållandet i Schweiz tagit slut.
Men så här skildras ögonblicket när hon ska kliva ur bilen och träffa Lketinga för första gången på 14 år:
”Just när jag lite omtöcknad tänker stiga ur ser jag två armar komma farande mot mig genom det öppna bilfönstret och lägga sig om min hals. Samtidigt är det någon som kysser mig häftigt. Jag hör hela tiden: ’Åh Corinne, åh Corinne!’ och vet inte vad det är som händer, för att inte tala om vem som hänger om halsen på mig. James skyndar fram och leder bort den uppenbart rörde mannen. Lketinga var det i alla fall inte!”
Vi får alltså som läsare ta del av en händelse som inte alls har med Lketinga att göra, och som stör hela tillfällets dramatik. Dessutom får man aldrig veta vem den upprörda mannen var. Men det hände säkert och därför känner sig Corinne tvingad att redovisa det.
När hon några minuter senare verkligen träffar Lketinga får man bara en objektiv redogörelse för hur han ser ut och rör sig och att de ”hälsar hjärtligt på varandra”. Man har ingen aning om hur Corinne känner sig. Längre fram när Lketinga säger att han ser det som att de fortfarande är gifta försöker Corinne skämta bort det, och mot slutet av boken skriver hon lakoniskt ”Jag älskade honom inte längre”, och därmed är ämnet avklarat. Relationen till Lketingas mamma är desto varmare och jag undrar om Corinne överhuvudtaget reflekterar kring detta.
Ja det är en underlig bok, och de dåligt tryckta svartvita fotona är pinsamt lågbudget för en ny inbunden bok. Uselt, uselt, tänker jag, men lägger inte ifrån mig boken.
Om några år kommer förmodligen ännu en bok om när Corinne återvänder med sin dotter som inte fick följa med på denna resa. Risken är väl att jag läser den också. Kanske är det just det oanalytiska, distanslösa och oarrangerade som fascinerar mest.
ISBN: 9146213872
PS
Kommentarerna i origilalinlägget blev så många och intressanta att jag klistrar in dem också:
Postat av: Petra
Jättebra recension! På pricken sådär känner jag inför hela Masaj-serien också!
Nu väntar jag nog med "resan tillbaka.." men länkar till dig från min blogg istället! :)
2006-06-28 @ 14:36:34
URL: http://www.jankov.com
Postat av: ida
Jag tycker att du (som många andra rescensenter som jag läst om just de här böckerna) är väldigt... taskig mot Lketinga, för att vara riktigt ärlig. du ger honom inte alls någon cred, utan han är bara fel och en dålig älskare. första gången jag läste boken kände jag precis så, men nu läser jag om den och man måste ju se från hans sida också. jag har verkligen bytit uppfattning om Lketinga. annars har jag inget negativt att säga om din recenssion, speciellt då jag bara läst första boken. :)
2006-07-06 @ 20:54:04
URL: http://tampong.webblogg.se/
Postat av: Elin
Håller med dig om mycket...tänk vad mycket mer man skulle kunna fått ut av boken om Corinne kunde närma sig sina känslor lite mer..det är ju liksom det man hela tiden saknar. Däremot bara älskar jag att läsa böckerna, alla tre för att få "vara" en stund i miljöerna..men tänk..jag säger bara tänk vilken succé det hade blivit om hon hade utvecklat böckerna genom att ha med den känslomässiga biten också..det blir så himla kalt..hoppas att "resan tillbaka med den vita massajens dotter" eller vad den nu kommer heta blir lite bättre, jag menar hur skulle det inte kunna bli känslomässigt när Napirai ska återse sin pappa..problemet är väl bara Corinnes sätt att återberätta det...
2007-02-12 @ 20:55:31
URL: http://porto.blogg.se
Postat av: KA
Hur kan man ens bemöda sig att läsa sånt här dravel. Märkligt. Uppenbarligen kan vem som helst bli en författare, om han eller hon har en snaskig och skandalös historia att berätta.
2007-06-20 @ 19:23:09
Postat av: Elin//nr2(?)
Den första boken är ju underbar! Men ärligt talat så tycker jag att du uttryckt dig på ett väldigt dumt sätt. Som att hon är en dålig författare. Om hon nu är det så behöver du inte läsa hennes böcker, right? Dessutom att komma ihåg allting och vara med om något sådant är nog GANSKA omtumlande. Det där om att hon inte skriver mera om Lketinga mera än att dom hälsade och sådär förstår jag. Där sitter mannen hon älskat mera än allt annat och hon har gett sitt liv till honom, och där sitter han, med en annan fru och barn, som om ingenting hänt. Något sådant måste verkligen svida, därför går hon nog inte in på det så mycket. Annars en skitbra recension!
2007-07-01 @ 00:14:36
Postat av: Boktokar
Intressant det du skrev. Vi tar oss friheten att länka till detta, i vår recension av författarens första bok "Den vita massajen". Hoppas du tycker det är OK.
2007-07-08 @ 12:59:00
URL: http://bokloggen.blogspot.com/
Postat av: Abdirashid Farah Hassan
Ingen ov oss klarar vad Corrine Hoffman klarat av, hon skrämde mig, jag är afrikan och ändå blev jag rädd i denna situationen som hon befinner sig i. Jag beundrar henne, hennes masaij är snäll men pengar är igen värde för honom.
2008-02-02 @ 18:17:05
Postat av: Gaby
Jag tolkar det som att när hon är i Afrika är hon den vita massajen. Och därför reser hon tillbaka till "den vita massajen". När hon är i sitt hemland i Europa är hon ju ingen massaj...
Tvillingliv - Rosamond Smith
Tvillingliv är en bok som skulle kunna avskräcka en författare från att skriva. Till att börja med är upplägget briljant: Molly Marks älskare Jonathan avslöjar första kvällen i deras nya gemensamma hem att han har en tvillingbror, en enäggstvilling som han inte har talat med på tio år. Driven av nyfikenhet uppsöker Molly tvillingbrodern James, som, liksom Jonathan, är verksam som psykoterapeut. Hon har läst om att tvillingar ofta dras till samma typ av kvinnor och klär sig medvetet likadant till detta första möte som inför det första mötet med Jonathan, osminkad, med ett ribbstickat linne som avslöjar hennes tatuering. Men, liksom Molly kommer att inse senare, James är inte bara en del av Jonathan: Hur hade hon kunnat vara så skamlös, så enfaldig att hon närmade sig denne farlige man som om han rent bokstavligt bara var en annan sida av Jonathan, och inte en egen person, en man som hon knappt känner?
Detta är oerhört spännande, som thriller, som kärleksroman, som en studie över själva tvillingskapet. Och det är i denna studie den andra delen av briljansen ligger.
Smith tar upp alla aspekter av att vara tvilling. Att enäggstvillingar som växer upp i olika hem ofta är mer lika varandra än tvillingar som vuxit upp ihop och medvetet försökt göra sig så olika varandra som möjligt. Tvillingskapet som två delar av samma personlighet. Att den tvilling som föds först, den tvilling som från början är störst, sedan dominerar den andra hela livet. Att den dominanta tvillingen ibland suger upp sitt syskon redan i moderlivet, så att den uppslukade tvillingen senare visar sig som en cysta i den överlevande tvillingens kropp, ett hopkok av tänder och naglar och förkrympt kranium. Att tvillingar kan vara spegelvända, med ansiktshalvor som återspeglas spegelvänt i stället för identiskt. Att det verkar som att inte bara utseende och egenskaper, utan till och med öden är sammanflätade, återspeglande. Rosamond Smith blandar fakta med spekulation, myter och fantasi, och allt detta bildar en perfekt balans tillsammans med själva berättelsen, själva triangeldramat och jakten på sanningen om vad som en gång splittrade Mollys båda älskare.
Rosamond Smith är en av Joyce Carol Oates pseudonymer, en persona som verkar besatt av tvillingskap och dubbelhet, titta bara på hennes titlar: Double Delight, Soul/Mate, Nemesis. I en intervju jag nyligen läste med Oates anmärkte hon att hennes romaner under pseudonym har en tydligare struktur och ett mer drivet berättande, medan det hon skriver i eget namn är mer slumpmässigt, mer som livet.
Men det faktum att hon delar in sig själv i så många namn och dessutom olika stilar tyder på att Oates själv har sina inre tvillingar, och att Rosamond Smith är den hon utvalt att gestalta dem.
ISBN: 91-582-1256-6
Detta är oerhört spännande, som thriller, som kärleksroman, som en studie över själva tvillingskapet. Och det är i denna studie den andra delen av briljansen ligger.
Smith tar upp alla aspekter av att vara tvilling. Att enäggstvillingar som växer upp i olika hem ofta är mer lika varandra än tvillingar som vuxit upp ihop och medvetet försökt göra sig så olika varandra som möjligt. Tvillingskapet som två delar av samma personlighet. Att den tvilling som föds först, den tvilling som från början är störst, sedan dominerar den andra hela livet. Att den dominanta tvillingen ibland suger upp sitt syskon redan i moderlivet, så att den uppslukade tvillingen senare visar sig som en cysta i den överlevande tvillingens kropp, ett hopkok av tänder och naglar och förkrympt kranium. Att tvillingar kan vara spegelvända, med ansiktshalvor som återspeglas spegelvänt i stället för identiskt. Att det verkar som att inte bara utseende och egenskaper, utan till och med öden är sammanflätade, återspeglande. Rosamond Smith blandar fakta med spekulation, myter och fantasi, och allt detta bildar en perfekt balans tillsammans med själva berättelsen, själva triangeldramat och jakten på sanningen om vad som en gång splittrade Mollys båda älskare.
Rosamond Smith är en av Joyce Carol Oates pseudonymer, en persona som verkar besatt av tvillingskap och dubbelhet, titta bara på hennes titlar: Double Delight, Soul/Mate, Nemesis. I en intervju jag nyligen läste med Oates anmärkte hon att hennes romaner under pseudonym har en tydligare struktur och ett mer drivet berättande, medan det hon skriver i eget namn är mer slumpmässigt, mer som livet.
Men det faktum att hon delar in sig själv i så många namn och dessutom olika stilar tyder på att Oates själv har sina inre tvillingar, och att Rosamond Smith är den hon utvalt att gestalta dem.
ISBN: 91-582-1256-6
Könsbytet: plus vad hände sen? - Johan Ehrenberg
Så här står det på Adlibris:
"För 21 år sen chockade chefredaktör Johan Ehrenberg, det samlade mediesverige med berättelsen om att han bytt kön. Namnet var nu Jenny. En skandal och en våldsam de-batt (sic!) var ett faktum. Bluff! skrev tidningar. Ett PR- trick! Allt står i reportaget, svarade Ehrenberg och blev sen tyst. Nu återpublicerar han för första gången den text som sen dess lästs av hundratusentals svenskar. En text om könskamp, kvinnoförtryck och manliga fängelser. Om hat och förakt och vänskap. Och han lägger till berättelsen... Vad hände sen?"
Den största delen av boken är alltså Ehrenbergs eget reportage om hur han levde som kvinna under en tid och hur han blev bemött som transsexuell. Och det är en sorglig historia. Främmande män spottar på honom/henne i tunnelbanan, tafsar, hatar, förnedrar. Till och med de egna vännerna sviker. Dessutom träffar Ehrenberg ett antal andra transsexuella som väntat i upp till 13 år på operationer, som blir dåligt bemötta av psykologer och läkare, som utvärderas med de mest klumpiga verktyg.
Och till skillnad från en låtsasdokumentär av typen Outsiders, finns här ett verkligt tänkvärt innehåll om vad det egentligen innebär att tillhöra ett kön. Att vi lever i ett samhälle där det är omöjligt att välkomna en baby till världen utan att fråga vilket kön det har. Att vi har oerhört svårt att relatera till personer av obestämt kön, så till den grad att vi till och med vill veta vilket kön en baby har för att kunna jollra med den på rätt sätt. (Och att jag, när jag skriver det här tycker att det är obekvämt att inte tydligt kunna definiera Ehrenberg i boken som "han" eller "hon".)
Det är inget mysterium att Ehrenberg valde att ge upp sitt försök att försöka leva utanför könsstrukturerna. Men han berättar sympatiskt och empatiskt om transsexualitet, om könsroller, om det obehagliga i att han som kvinna automatiskt blev mer försynt, mer förbindlig, mer angelägen om att vara till lags. Om att hans vänner sa att de föredrog honom som Jenny, som om han inte fortfarande var samma person. Om att hans feministiska vän säger att han "aldrig kommer att bli en riktigt kvinna".
Och man undrar, om vi levde i ett samhälle där alla behandlas som individer, där egenskaper och intressen definierar en människa, snarare än könet, skulle det fortfarande finnas transsexuella då? Skulle det fortfarande finnas människor som mår så dåligt av att tillhöra fel kön att de vill ta livet av sig?
ISBN: 9187670100
"För 21 år sen chockade chefredaktör Johan Ehrenberg, det samlade mediesverige med berättelsen om att han bytt kön. Namnet var nu Jenny. En skandal och en våldsam de-batt (sic!) var ett faktum. Bluff! skrev tidningar. Ett PR- trick! Allt står i reportaget, svarade Ehrenberg och blev sen tyst. Nu återpublicerar han för första gången den text som sen dess lästs av hundratusentals svenskar. En text om könskamp, kvinnoförtryck och manliga fängelser. Om hat och förakt och vänskap. Och han lägger till berättelsen... Vad hände sen?"
Den största delen av boken är alltså Ehrenbergs eget reportage om hur han levde som kvinna under en tid och hur han blev bemött som transsexuell. Och det är en sorglig historia. Främmande män spottar på honom/henne i tunnelbanan, tafsar, hatar, förnedrar. Till och med de egna vännerna sviker. Dessutom träffar Ehrenberg ett antal andra transsexuella som väntat i upp till 13 år på operationer, som blir dåligt bemötta av psykologer och läkare, som utvärderas med de mest klumpiga verktyg.
Och till skillnad från en låtsasdokumentär av typen Outsiders, finns här ett verkligt tänkvärt innehåll om vad det egentligen innebär att tillhöra ett kön. Att vi lever i ett samhälle där det är omöjligt att välkomna en baby till världen utan att fråga vilket kön det har. Att vi har oerhört svårt att relatera till personer av obestämt kön, så till den grad att vi till och med vill veta vilket kön en baby har för att kunna jollra med den på rätt sätt. (Och att jag, när jag skriver det här tycker att det är obekvämt att inte tydligt kunna definiera Ehrenberg i boken som "han" eller "hon".)
Det är inget mysterium att Ehrenberg valde att ge upp sitt försök att försöka leva utanför könsstrukturerna. Men han berättar sympatiskt och empatiskt om transsexualitet, om könsroller, om det obehagliga i att han som kvinna automatiskt blev mer försynt, mer förbindlig, mer angelägen om att vara till lags. Om att hans vänner sa att de föredrog honom som Jenny, som om han inte fortfarande var samma person. Om att hans feministiska vän säger att han "aldrig kommer att bli en riktigt kvinna".
Och man undrar, om vi levde i ett samhälle där alla behandlas som individer, där egenskaper och intressen definierar en människa, snarare än könet, skulle det fortfarande finnas transsexuella då? Skulle det fortfarande finnas människor som mår så dåligt av att tillhöra fel kön att de vill ta livet av sig?
ISBN: 9187670100
Pinocchioeffekten: 130 sanningar om hur du funkar : Henrik Diamant
Pinocchioeffekten handlar om hur människor fungerar. Hur vi beter oss mot varandra, hur vi väljer partner, hur vi övertalas, hur vi reagerar vid fara, hur vi reagerar på grupptryck och så vidare.
Boken ser rolig ut, färgglad och oakademisk, och på baksidan säger Arne Weise att det är en fascinerande bok.
Och visst är det intressant. Allting åskådliggörs med vetenskapliga experiment och visst får man sig en del tankeställare. Det otäckaste experimentet är väl det där testpersonerna får i uppdrag att utdela elektriska stötar till andra testpersoner som ska svara på frågor. Ledaren för experimentet uppmanar stötutdelaren att höja strömstyrkan steg för steg ända upp till en dödlig nivå och nästan ingen säger ifrån och avbryter. (”testpersonen” som får stötarna är i själva verket skådespelare och stötarna är inte riktiga, men det vet alltså inte stötutdelaren.) Det verkar alltså som att människor under påverkan av en auktoritär figur kan göra vad som helst. Något som otäckt nog gör till exempel nazismen lättare att förstå.
Ja de flesta experimenten går ut på att människor i allmänhet är lättmanipulerade. Att vi är som trädockor, marionetter med trådar i. Man kan lura någon att gå med på stora tjänster genom att be dem om en liten tjänst först. Man kan lättare tigga pengar om man begär en exakt summa. Man kan få en människa att gå med på att två uppenbart olika långa streck är lika långa, bara tillräckligt många andra i gruppen säger att de är det. Om tillräckligt många människor ser ett överfall ingriper ingen, för ingen känner att de själva har tillräckligt stort ansvar. Människor överskattar sin egen förmåga och tror oftast att de ska klara av saker bättre än de gör, medan lätt deprimerade är mer realistiska. Och så vidare.
Mellan experimenten står små anekdoter, ofta så korta att de får plats i en mening och ibland helt lösryckta från sammanhanget.
Varje kapitel slutar med en sammanfattning, precis som en skolbok.
Det är underhållande läsning tycker jag till en början, men ju mer jag läser desto obehagligare känns det. Bilden av människan är inte särskilt vacker. Människan är ett flockdjur, lätt att kontrollera, lätt att definiera, dessutom är vi klart och biologiskt indelade i man och kvinna utan att det ifrågasätts. Kapitlet om attraktion är långt ifrån könsneutralt. Ett experiment handlar om att män blir mer intresserade av en kvinna i en pressad situation, nästa experiment handlar om blyga kvinnor, nästa experiment igen visar att kvinnor faller för högstatustitlar hos män medan män tilltalas mer av lågstatustitlar hos kvinnor. Förutom denna schablonartade bild av människan som grupp, så tilltalar dessutom författaren människan som ”du”. Läsaren blir alltså tilltalad som ett flockdjur i stället för en individ. Och skulle man som läsare känna att man inte vill klumpas ihop med människorna i experimenten, får man ju strax veta i ytterligare ett experiment att detta med att vara en individ bara är en annan av människans illusioner och ett utslag av naivt storhetsvansinne.
Hur väl underbyggt är då detta tänker man och letar efter en källförteckning. Och jodå den finns längst bak. Experimenten är uppräknade och efter varje står det ett personnamn. Man får anta att det är forskaren som stått bakom det hela. Men det finns inga årtal, inga boktitlar. Det finns heller ingen som helst diskussion om hur tillförlitliga och vetenskapliga testerna är och vad man kan dra för slutsatser av dem. Däremot framförs onyanserad kritik mot psykoanalysen och moderna psykologer, med experiment som visar att det inte finns några belägg för att barndomen påverkar den psykiska hälsan på ett förutsägbart sätt, att moderna psykologer inte kan skilja på en frisk och en sjuk människa, och att schizofreni är en påhittad sjukdom som psykologer diagnosticerar för att de inte vet vad det är för fel.
Ok, detta är en lättviktig populärvetenskaplig, men samtidigt görs ju anspråk på att förklara hur ”du” fungerar och då borde det framgå lite tydligare vad som är subjektivt och objektivt.
Tar man det här på allvar är man precis så lättmanipulerad som Författaren verkar tro att man är.
ISBN: 91-27-35682-5
Boken ser rolig ut, färgglad och oakademisk, och på baksidan säger Arne Weise att det är en fascinerande bok.
Och visst är det intressant. Allting åskådliggörs med vetenskapliga experiment och visst får man sig en del tankeställare. Det otäckaste experimentet är väl det där testpersonerna får i uppdrag att utdela elektriska stötar till andra testpersoner som ska svara på frågor. Ledaren för experimentet uppmanar stötutdelaren att höja strömstyrkan steg för steg ända upp till en dödlig nivå och nästan ingen säger ifrån och avbryter. (”testpersonen” som får stötarna är i själva verket skådespelare och stötarna är inte riktiga, men det vet alltså inte stötutdelaren.) Det verkar alltså som att människor under påverkan av en auktoritär figur kan göra vad som helst. Något som otäckt nog gör till exempel nazismen lättare att förstå.
Ja de flesta experimenten går ut på att människor i allmänhet är lättmanipulerade. Att vi är som trädockor, marionetter med trådar i. Man kan lura någon att gå med på stora tjänster genom att be dem om en liten tjänst först. Man kan lättare tigga pengar om man begär en exakt summa. Man kan få en människa att gå med på att två uppenbart olika långa streck är lika långa, bara tillräckligt många andra i gruppen säger att de är det. Om tillräckligt många människor ser ett överfall ingriper ingen, för ingen känner att de själva har tillräckligt stort ansvar. Människor överskattar sin egen förmåga och tror oftast att de ska klara av saker bättre än de gör, medan lätt deprimerade är mer realistiska. Och så vidare.
Mellan experimenten står små anekdoter, ofta så korta att de får plats i en mening och ibland helt lösryckta från sammanhanget.
Varje kapitel slutar med en sammanfattning, precis som en skolbok.
Det är underhållande läsning tycker jag till en början, men ju mer jag läser desto obehagligare känns det. Bilden av människan är inte särskilt vacker. Människan är ett flockdjur, lätt att kontrollera, lätt att definiera, dessutom är vi klart och biologiskt indelade i man och kvinna utan att det ifrågasätts. Kapitlet om attraktion är långt ifrån könsneutralt. Ett experiment handlar om att män blir mer intresserade av en kvinna i en pressad situation, nästa experiment handlar om blyga kvinnor, nästa experiment igen visar att kvinnor faller för högstatustitlar hos män medan män tilltalas mer av lågstatustitlar hos kvinnor. Förutom denna schablonartade bild av människan som grupp, så tilltalar dessutom författaren människan som ”du”. Läsaren blir alltså tilltalad som ett flockdjur i stället för en individ. Och skulle man som läsare känna att man inte vill klumpas ihop med människorna i experimenten, får man ju strax veta i ytterligare ett experiment att detta med att vara en individ bara är en annan av människans illusioner och ett utslag av naivt storhetsvansinne.
Hur väl underbyggt är då detta tänker man och letar efter en källförteckning. Och jodå den finns längst bak. Experimenten är uppräknade och efter varje står det ett personnamn. Man får anta att det är forskaren som stått bakom det hela. Men det finns inga årtal, inga boktitlar. Det finns heller ingen som helst diskussion om hur tillförlitliga och vetenskapliga testerna är och vad man kan dra för slutsatser av dem. Däremot framförs onyanserad kritik mot psykoanalysen och moderna psykologer, med experiment som visar att det inte finns några belägg för att barndomen påverkar den psykiska hälsan på ett förutsägbart sätt, att moderna psykologer inte kan skilja på en frisk och en sjuk människa, och att schizofreni är en påhittad sjukdom som psykologer diagnosticerar för att de inte vet vad det är för fel.
Ok, detta är en lättviktig populärvetenskaplig, men samtidigt görs ju anspråk på att förklara hur ”du” fungerar och då borde det framgå lite tydligare vad som är subjektivt och objektivt.
Tar man det här på allvar är man precis så lättmanipulerad som Författaren verkar tro att man är.
ISBN: 91-27-35682-5
Förflutenhetens landskap - Peter Englund
Historia var mitt sämsta ämne i skolan. Jag förstår inte kungar och krig. Jag förstår inte geografi, inte ens sådant som riktningar och gränser. Men jag är intresserad av människor. De människor och mänskliga angelägenheter som aldrig nämndes i historieböckerna i gymnasiet.
Jag är intresserad av hur man sett på gråt genom tiderna, hur man har upplevt ensamheten, hur man gick på toaletten och hur man inte gjorde det.
Peter Englund skriver om slag och krig i sina historiska essäer, men de kapitlen kan man hoppa över om man vill. Långt mer spännande är just essäerna om smuts och stank, om historiens casanovor, om gråten, om offentligt bajsande, om häxjakt och om hur människor har upplevt sin egen tid. Och det är sant att vi står inför förflutenhetens landskap som inför främmande länder. Vi kan aldrig riktigt veta hur det var eller hur det kändes, men vi kan gissa och spekulera och fantisera.
Bara en sån sak som att det blev nödvändigt med klockor man kunde ta med sig, först när krigsföringen begärde att soldater skulle kunna anfalla samtidigt: vid en tid när uttrycket ”synkronisera era klockor” betydde något annat än ett skämt i en Jönssonliganfilm. Så att den moderna människan kan ”bära det stora krigets märke på sin armled”, med Englunds ord.
Ja det är poetiskt skrivet och tänkvärt och eftersom historia fortfarande är mitt sämsta ämne kan jag läsa om boken hur många gånger som helst utan att lära mig tillräckligt mycket för att tröttna.
ISBN: 9174861166
Jag är intresserad av hur man sett på gråt genom tiderna, hur man har upplevt ensamheten, hur man gick på toaletten och hur man inte gjorde det.
Peter Englund skriver om slag och krig i sina historiska essäer, men de kapitlen kan man hoppa över om man vill. Långt mer spännande är just essäerna om smuts och stank, om historiens casanovor, om gråten, om offentligt bajsande, om häxjakt och om hur människor har upplevt sin egen tid. Och det är sant att vi står inför förflutenhetens landskap som inför främmande länder. Vi kan aldrig riktigt veta hur det var eller hur det kändes, men vi kan gissa och spekulera och fantisera.
Bara en sån sak som att det blev nödvändigt med klockor man kunde ta med sig, först när krigsföringen begärde att soldater skulle kunna anfalla samtidigt: vid en tid när uttrycket ”synkronisera era klockor” betydde något annat än ett skämt i en Jönssonliganfilm. Så att den moderna människan kan ”bära det stora krigets märke på sin armled”, med Englunds ord.
Ja det är poetiskt skrivet och tänkvärt och eftersom historia fortfarande är mitt sämsta ämne kan jag läsa om boken hur många gånger som helst utan att lära mig tillräckligt mycket för att tröttna.
ISBN: 9174861166
Soviet Kitsch - Regina Spektor
Regina Spektor spelar piano. Det gör att många liknar henne vid Tori Amos. Men det räcker faktiskt att titta på omslaget till Soviet Kitsch för att se att det här är något helt annat. Regina Spektor är rysk och judisk och ser ganska hård ut. På omslaget dricker hon ur en flaska med en sådan där militär keps som man kunde köpa efter murens fall i Berlin, och runt henne finns en mängd ryska dockor.
Anti-folk beskrivs musiken som. Punkigt skulle man kunna säga. Spektor följer inte alltid konventionerna för skönsång. Hon gör konstiga ljud, hon låter rå. Jag tänker mer på Patti Smith än feminina Tori. Rolig är hon också. Det är tvära kast mellan det ilskna och det sköra. I spåret Whisper viskar ett barn till Regina (och dessa viskningar är så obehagliga och skräckfilmsaktiga att min första impuls är att stänga av): When is that song gonna start? The song that goes like Nanananananana? och Regina svarar: It's gonna start in a second. Och sen gör den det, Your Honor heter den: I kissed your lips and they tasted blood / Danannananananana! Musik gjord för att hoppa till.
Poor Little Rich Boy är unikt framförd med ord som verkar trilla ut ur munnen huller om buller och blixtsnabbt men ändå genomtänkt:
And you don't love your girlfriend
You don't love your girlfriend
And you think that you should but she thinks that she's fat
But she isn't but you don't love her anyway
And you don't love your mother
And you know that you should
And you wish that you would
But you don't anyway
Regina Spektor är lite påfrestande. Det är charmigt men opolerat. Men jag är svag för sångerna med piano och stråkar, som Ode to Divorce och min favorit Somedays med den ljuvliga texten I'm in love with your daughter / I wanna have her baby, helt oväntad när den är sjungen av en kvinna och galet vackert sjunget. En rad som sticker ut, men kanske måste den höras i sitt sammanhang för att uppskattas fullt ut.
I dagarna släpps Regina Spektors nya skiva Begin to Hope, den verkar betydligt mer radioanpassad. Ska skriva om den när jag hunnit lyssna.
Till dess får Soviet Kitsch gå ett varv till i iPoden.
Anti-folk beskrivs musiken som. Punkigt skulle man kunna säga. Spektor följer inte alltid konventionerna för skönsång. Hon gör konstiga ljud, hon låter rå. Jag tänker mer på Patti Smith än feminina Tori. Rolig är hon också. Det är tvära kast mellan det ilskna och det sköra. I spåret Whisper viskar ett barn till Regina (och dessa viskningar är så obehagliga och skräckfilmsaktiga att min första impuls är att stänga av): When is that song gonna start? The song that goes like Nanananananana? och Regina svarar: It's gonna start in a second. Och sen gör den det, Your Honor heter den: I kissed your lips and they tasted blood / Danannananananana! Musik gjord för att hoppa till.
Poor Little Rich Boy är unikt framförd med ord som verkar trilla ut ur munnen huller om buller och blixtsnabbt men ändå genomtänkt:
And you don't love your girlfriend
You don't love your girlfriend
And you think that you should but she thinks that she's fat
But she isn't but you don't love her anyway
And you don't love your mother
And you know that you should
And you wish that you would
But you don't anyway
Regina Spektor är lite påfrestande. Det är charmigt men opolerat. Men jag är svag för sångerna med piano och stråkar, som Ode to Divorce och min favorit Somedays med den ljuvliga texten I'm in love with your daughter / I wanna have her baby, helt oväntad när den är sjungen av en kvinna och galet vackert sjunget. En rad som sticker ut, men kanske måste den höras i sitt sammanhang för att uppskattas fullt ut.
I dagarna släpps Regina Spektors nya skiva Begin to Hope, den verkar betydligt mer radioanpassad. Ska skriva om den när jag hunnit lyssna.
Till dess får Soviet Kitsch gå ett varv till i iPoden.
Holy Smoke : Avprogrammeringen - Jane Campion & Anna Campion
Jane Campion som gjorde kritikerrosade filmen Pianot har skrivit en bok tillsammans med sin syster. Filmen med Kate Winslet är förmodligen mer känd, men boken kom tidigare. Kanske säger det något om bokens kvalitet. Tekniken för att överföra ett filmmanus till bok är en hel vetenskap, att överföra bok till film förmodligen än svårare. I det här fallet har samma författare skrivit manus till både bok och film, men jag som inte sett filmen vet inte hur mycket de båda medierna berikar varandra.
Berättelsen är briljant: Ruth, en ung vild kvinna, reser till Indien och blir indragen i en sekt. Hennes traditionella familj i Australien lyckas lura hem henne strax innan initiationsriten, och hon blir tvingad att tillbringa tre dagar in en stuga med avprogrammeraren PJ, en man som är nästan tre gånger så gammal som hon själv. PJs medhjälpare kan inte delta, och snart blir spänningen mellan de två isolerade människorna sexuellt laddad och ett passionerat drama tar vid.
Här finns alltså religion, psykologi, sex och kärlek och en mängd frågeställningar som var för sig skulle räcka till en roman.
Problematiken med sekter är oupphörligt fascinerande. Vem blir förförd av dem och varför? Vad har sektledaren för motiv? Vari består manipulationen och varifrån kommer den religiösa upplevelsen? Men medan detta till största delen avhandlas i början av boken är avprogrammeringen nästan ännu mer intressant. Hur får man en människa som upplevt religiös eufori och kärlek och total förståelse att ifrågasätta detta? Känslan har ju ändå funnits där och att förneka den är som att säga att man är tokig.
Och på allt detta tillkommer alltså en sexuell relation i en form av lärare-elev, doktor-patientrelation, med alla frågor om vem som manipulerar vem.
Boken skiftar mellan Ruths och PJs perspektiv, men på dryga 200 sidor hinner inte någon karaktär fördjupas riktigt, och alla frågor romanen ställer lämnas hängande i luften. Varken avprogrammeringen eller kärleksrelationen blir fullt utvecklade. Ruth framstår som ovanligt omogen, PJ får en bakgrund som sektmedlem men förklaringen att han lämnade sekten på grund av sexuella övergrepp håller inte hela vägen. Läsaren får många intressanta antydningar om vad sektledare gör för att locka till sig människor och hur man gör för att motarbeta dem, men allt känns suddigt och ofärdigt.
Det är bara en roman, och kanske en roman för att förklara i alla fall lite av det som inte går att förmedla i film, men som roman håller det inte riktigt heller. Ruth skriver med en slängig tonårsaktig stil och precis som en riktig 20-åring är det som om hon inte kan förmedla sitt inre. PJ får kortare textstycken, men han framställs bitvis mest som en gubbsjuk man, driven av sexuella begär och en föreställning om passion som fiendskap. Språket är långt ifrån ambitiöst, det är ofta en hafsig tonårsprosa med insprängda ”blah bla bla” och könsord.
Som tankeexperiment är romanen underbart intressant. I praktiken är den tunn och fladdrig.
ISBN: 91-1-300715-7
Berättelsen är briljant: Ruth, en ung vild kvinna, reser till Indien och blir indragen i en sekt. Hennes traditionella familj i Australien lyckas lura hem henne strax innan initiationsriten, och hon blir tvingad att tillbringa tre dagar in en stuga med avprogrammeraren PJ, en man som är nästan tre gånger så gammal som hon själv. PJs medhjälpare kan inte delta, och snart blir spänningen mellan de två isolerade människorna sexuellt laddad och ett passionerat drama tar vid.
Här finns alltså religion, psykologi, sex och kärlek och en mängd frågeställningar som var för sig skulle räcka till en roman.
Problematiken med sekter är oupphörligt fascinerande. Vem blir förförd av dem och varför? Vad har sektledaren för motiv? Vari består manipulationen och varifrån kommer den religiösa upplevelsen? Men medan detta till största delen avhandlas i början av boken är avprogrammeringen nästan ännu mer intressant. Hur får man en människa som upplevt religiös eufori och kärlek och total förståelse att ifrågasätta detta? Känslan har ju ändå funnits där och att förneka den är som att säga att man är tokig.
Och på allt detta tillkommer alltså en sexuell relation i en form av lärare-elev, doktor-patientrelation, med alla frågor om vem som manipulerar vem.
Boken skiftar mellan Ruths och PJs perspektiv, men på dryga 200 sidor hinner inte någon karaktär fördjupas riktigt, och alla frågor romanen ställer lämnas hängande i luften. Varken avprogrammeringen eller kärleksrelationen blir fullt utvecklade. Ruth framstår som ovanligt omogen, PJ får en bakgrund som sektmedlem men förklaringen att han lämnade sekten på grund av sexuella övergrepp håller inte hela vägen. Läsaren får många intressanta antydningar om vad sektledare gör för att locka till sig människor och hur man gör för att motarbeta dem, men allt känns suddigt och ofärdigt.
Det är bara en roman, och kanske en roman för att förklara i alla fall lite av det som inte går att förmedla i film, men som roman håller det inte riktigt heller. Ruth skriver med en slängig tonårsaktig stil och precis som en riktig 20-åring är det som om hon inte kan förmedla sitt inre. PJ får kortare textstycken, men han framställs bitvis mest som en gubbsjuk man, driven av sexuella begär och en föreställning om passion som fiendskap. Språket är långt ifrån ambitiöst, det är ofta en hafsig tonårsprosa med insprängda ”blah bla bla” och könsord.
Som tankeexperiment är romanen underbart intressant. I praktiken är den tunn och fladdrig.
ISBN: 91-1-300715-7
Stjärnor och äpplen som faller - Ulf Danielsson
Om man någon gång har gått planetpromenaden i Slottskogen, där solen och planeterna är i proportionerliga storlekar och avstånd (solen är stor som en badboll och jorden är liten som huvudet på en spik en backe därifrån) eller om man läst en artikel om atomer någon gång av eget intresse, eller kanske bara funderat på det där med tidsresor, så är det här en bra bok.
Under vetenskapsveckan i Göteborg för några veckor sedan kunde man gå till observatoriet och titta på solen i en stjärnkikare. En mycket entusiastisk man berättade om solfläckar, knotter på solen (mindre knotter än på apelsiner och ganska omöjligt att urskilja, men ändå) och rymdens oändliga avstånd. Jag såg mest en gul cirkel och lärde mig inte så mycket, men det var roligt att lyssna på någon som så uppenbart brinner för sitt ämne och som dessutom påminner om en överintelligent och lillgammal kille i mellanstadiet.
I jämförelse är Ulf Danielsson som en poppig litteraturprofessor även om det är teoretisk fysik som är hans ämne i verkligheten. Hemma i Uppsala håller han i en kurs som heter fysik för poeter och det känns helt logiskt. Här förklarar han det mesta om fysikens historia (som sammanstrålar en hel del med idéhistoria), och när han kommer till svåra och abstrakta begrepp exemplifierar han gärna med litteratur. Gravitation, färger, ljusår, svarta hål, rummets krökning, avlägsna galaxer, maskhål och allt jag någonsin hört talas om i den här vägen blir tydligt beskrivna med ett ofta poetiskt språk. Det är inte helt olikt Peter Nilsons böcker om kosmos, men mer strukturerat och lärorikt.
Men det blir mäktigt. Jag klarar något kapitel i taget och nu när jag nått halvvägs börjar det kännas som om jag ätit för mycket russinkaka. Det är nog en bra bok att köpa och inte sträckläsa för att den ska lämnas tillbaka till ett bibliotek. I bokhyllan kan den plockas fram och njutas i små portioner. Efteråt känner man sig berikad. Lite klokare, lite mer tankfull, lite mer respektfull när man tittar på himlen en natt nästa gång.
ISBN: 9170012067
Under vetenskapsveckan i Göteborg för några veckor sedan kunde man gå till observatoriet och titta på solen i en stjärnkikare. En mycket entusiastisk man berättade om solfläckar, knotter på solen (mindre knotter än på apelsiner och ganska omöjligt att urskilja, men ändå) och rymdens oändliga avstånd. Jag såg mest en gul cirkel och lärde mig inte så mycket, men det var roligt att lyssna på någon som så uppenbart brinner för sitt ämne och som dessutom påminner om en överintelligent och lillgammal kille i mellanstadiet.
I jämförelse är Ulf Danielsson som en poppig litteraturprofessor även om det är teoretisk fysik som är hans ämne i verkligheten. Hemma i Uppsala håller han i en kurs som heter fysik för poeter och det känns helt logiskt. Här förklarar han det mesta om fysikens historia (som sammanstrålar en hel del med idéhistoria), och när han kommer till svåra och abstrakta begrepp exemplifierar han gärna med litteratur. Gravitation, färger, ljusår, svarta hål, rummets krökning, avlägsna galaxer, maskhål och allt jag någonsin hört talas om i den här vägen blir tydligt beskrivna med ett ofta poetiskt språk. Det är inte helt olikt Peter Nilsons böcker om kosmos, men mer strukturerat och lärorikt.
Men det blir mäktigt. Jag klarar något kapitel i taget och nu när jag nått halvvägs börjar det kännas som om jag ätit för mycket russinkaka. Det är nog en bra bok att köpa och inte sträckläsa för att den ska lämnas tillbaka till ett bibliotek. I bokhyllan kan den plockas fram och njutas i små portioner. Efteråt känner man sig berikad. Lite klokare, lite mer tankfull, lite mer respektfull när man tittar på himlen en natt nästa gång.
ISBN: 9170012067
Franska kvinnors smala hemligheter - Mireille Guiliano
På jobbet äter mina kollegor efter Atkins, och enligt GI. Man ska undvika fett, man ska undvika kolhydrater och ju striktare och konstigare och svårare det är att följa, desto mer måste väl bantningen ge resultat? Nja. Jag pratade med en väns syster som läser till dietist, och hon sa precis det man misstänker: det enda som hjälper är att äta färre kalorier och att bättre göra sig av med de man äter.
Då är det trevligt med en sådan här bok, som går tvärt emot alla moderna kostråd, och som förespråkar en livsstil som går att leva med livet ut.
Hon menar på att franska kvinnor, dricker vin och äter efterrätt och sällan går på gym, men att de ändå är betydligt slankare än amerikanska kvinnor. Boken riktar sig mycket riktigt till amerikanska kvinnor och snabbmatskulturen. För en svensk är en del av innehållet självklart.
Men i korta drag går det ut på att vara mer noggrann med vad man äter, att äta mat lagad från grunden, färska frukter, säsongens grönsaker, örtkryddor, hemmalagade efterrätter i balanserade portioner. Att promenera och ta trappor. Att vara medveten om att en bastant lunch kräver en mindre midag på kvällen. Att hellre äta en liten portion av något vackert upplagt, än att vräka i sig av något slabbigt. Att undvika kemikalier och dietläsker. Att framför allt aldrig späka sig och avstå från vissa matvarugrupper, för då kommer man bara att bli ännu mer sugen på det förbjudna.
Jag orkar inte läsa hela boken från pärm till pärm, men läser lite här och där och funderar på att laga recepten. Det mesta verkar vettigt, konceptet är sympatiskt och det är ljuvligt att se något i denna genre som inte är så strängt.
ISBN: 9172637358
Då är det trevligt med en sådan här bok, som går tvärt emot alla moderna kostråd, och som förespråkar en livsstil som går att leva med livet ut.
Hon menar på att franska kvinnor, dricker vin och äter efterrätt och sällan går på gym, men att de ändå är betydligt slankare än amerikanska kvinnor. Boken riktar sig mycket riktigt till amerikanska kvinnor och snabbmatskulturen. För en svensk är en del av innehållet självklart.
Men i korta drag går det ut på att vara mer noggrann med vad man äter, att äta mat lagad från grunden, färska frukter, säsongens grönsaker, örtkryddor, hemmalagade efterrätter i balanserade portioner. Att promenera och ta trappor. Att vara medveten om att en bastant lunch kräver en mindre midag på kvällen. Att hellre äta en liten portion av något vackert upplagt, än att vräka i sig av något slabbigt. Att undvika kemikalier och dietläsker. Att framför allt aldrig späka sig och avstå från vissa matvarugrupper, för då kommer man bara att bli ännu mer sugen på det förbjudna.
Jag orkar inte läsa hela boken från pärm till pärm, men läser lite här och där och funderar på att laga recepten. Det mesta verkar vettigt, konceptet är sympatiskt och det är ljuvligt att se något i denna genre som inte är så strängt.
ISBN: 9172637358
Blue Horse - Be Good Tanyas
Vissa skivor är omedelbara och nästan påträngande. Som Neko Cases skivor där rösten går rakt genom rutan om man kan säga så om ljud.
Andra skivor är nästan tvärtom. Som Be Good Tanyas Chinatown, som jag lånade hem en dag. Arrangemangen, melodierna och rösten är behagliga, men så diffusa att det ger samma känsla som att gå genom en stad med mörka solglasögon, eller med hörlurar på sig. Som om det är något som står emellan lyssnaren och musiken.
Sen lyssnade jag på Blue Horse, debuten, och först då började jag knyta an till musiken. Jolie Holland var med och startade bandet, och sjunger på många sånger, men Samantha Parton är huvudpersonen. Hon har en vacker röst som verkar lite slätstruken till en början men som framstår som alltmer unik ju mer man lyssnar.
Det är country på samma mjuka sätt som så många andra nya countrystjärnor. Mer influerat än renodlat, även om man hör både banjo och mandolin och många sånger är gamla folksånger.
Och det är de traditionella sångerna som är bäst. The Coo Coo Bird, (som har sjungits i vitt skilda versioner av Janis Joplin, Kristin Hersh, Townes van Zandt, Anne Briggs och Bob Dylan till exempel) är himmelsk, nyskapande och respektfull, Rain and Snow fastnar som en melodislinga på repeat i huvudet och ändå tröttnar jag inte.
Blue Horse behöver lite tid och lite tålamod. Den kommer aldrig bli en skiva jag dyrkar, men den är god nog att vara något av det bästa jag hört i år. Kanske verkar det underligt.
Andra skivor är nästan tvärtom. Som Be Good Tanyas Chinatown, som jag lånade hem en dag. Arrangemangen, melodierna och rösten är behagliga, men så diffusa att det ger samma känsla som att gå genom en stad med mörka solglasögon, eller med hörlurar på sig. Som om det är något som står emellan lyssnaren och musiken.
Sen lyssnade jag på Blue Horse, debuten, och först då började jag knyta an till musiken. Jolie Holland var med och startade bandet, och sjunger på många sånger, men Samantha Parton är huvudpersonen. Hon har en vacker röst som verkar lite slätstruken till en början men som framstår som alltmer unik ju mer man lyssnar.
Det är country på samma mjuka sätt som så många andra nya countrystjärnor. Mer influerat än renodlat, även om man hör både banjo och mandolin och många sånger är gamla folksånger.
Och det är de traditionella sångerna som är bäst. The Coo Coo Bird, (som har sjungits i vitt skilda versioner av Janis Joplin, Kristin Hersh, Townes van Zandt, Anne Briggs och Bob Dylan till exempel) är himmelsk, nyskapande och respektfull, Rain and Snow fastnar som en melodislinga på repeat i huvudet och ändå tröttnar jag inte.
Blue Horse behöver lite tid och lite tålamod. Den kommer aldrig bli en skiva jag dyrkar, men den är god nog att vara något av det bästa jag hört i år. Kanske verkar det underligt.
Liz Phair
En gång i tiden fick jag ett tips om Liz Phair, som en amerikansk version av PJ Harvey. Toppen tänkte jag och åkte hem och köpte den billigaste skivan jag kunde hitta. Det var Juvenilia. En lång EP med roliga uppkäftiga sånger.
Turning Japanese var snabb och kul. Min favorit var California där hon pratar sig igenom en lång rolig historia om gamla och unga tjurar som vill ligga med kor. Insprängt sjunger hon en söt refräng om att det är därför hon aldrig vill åka till Kalifornien igen. Det fanns fler bra sånger, även om jag aldrig köpte hela hennes katalog. Annars ska väl Fuck and Run vara hennes bästa sång har jag hört.
Men idag var hon med i Bewitched. Ja. Det där trista programmet med tre snygga häxor som alltid råkar bli ihop med demoner, som man bara tittar på om det inte är något annat på TV. Där dyker Liz Phair upp. Sminkad precis likadant som huvudrollsinnehavarna står hon på scenen på äldsta häxans "klubb", med en välartad publik som står och nickar leende och parvis. Hon sjunger en sång som är så slätsruken radiorock att jag gapar av besvikelse. Jag vet inte vad den heter men jag är fullständigt säker på att det inte är Fuck and Run.
Blev hon bara gammal, eller går det så dåligt att hon måste göra den här typen av reklam för sig själv? Jättetråkigt.
Turning Japanese var snabb och kul. Min favorit var California där hon pratar sig igenom en lång rolig historia om gamla och unga tjurar som vill ligga med kor. Insprängt sjunger hon en söt refräng om att det är därför hon aldrig vill åka till Kalifornien igen. Det fanns fler bra sånger, även om jag aldrig köpte hela hennes katalog. Annars ska väl Fuck and Run vara hennes bästa sång har jag hört.
Men idag var hon med i Bewitched. Ja. Det där trista programmet med tre snygga häxor som alltid råkar bli ihop med demoner, som man bara tittar på om det inte är något annat på TV. Där dyker Liz Phair upp. Sminkad precis likadant som huvudrollsinnehavarna står hon på scenen på äldsta häxans "klubb", med en välartad publik som står och nickar leende och parvis. Hon sjunger en sång som är så slätsruken radiorock att jag gapar av besvikelse. Jag vet inte vad den heter men jag är fullständigt säker på att det inte är Fuck and Run.
Blev hon bara gammal, eller går det så dåligt att hon måste göra den här typen av reklam för sig själv? Jättetråkigt.
Förnuft och känsla - Jane Austen
Mr Dashwood lovar på sin fars dödsbädd att försörja sina tre yngre halvsystrar. Men hans fru är en snål och kall kvinna som övertalar honom att låta bli. Följden blir att de tre systrarna Dashwood har en mycket liten inkomst och det blir viktigt för dem att gifta sig rikt.
Elinor och Marianne är i rätt ålder och står i centrum. Men båda systrarnas hjärtan krossas och deras framtid ser blek ut.
Typisk 1800-tals chick lit alltså. Singeltjejer som letar efter kärleken. Det är inget mysterium att Helen Fielding tog inspiration från Austens Stolthet och fördom när hon skrev Bridget Jones dagbok.
Men ingen chick lit är mer välskriven. Austens dialog är så subtil att man helst ska läsa varje replik två gånger. På ytan verkar alla oklanderligt väluppfostrade men mellan raderna döljs de mest dödliga förolämpningar insvepta i språkligt silke.
Där Stolthet och fördom har många inslag av komedi, är Stolthet och fördom mer allvarlig. Här är sorgerna mer beständiga, även om det också här finns personer som är lätta att göra sig lustig över.
Precis som att Stolthet och fördom är en allegori över just dessa egenskaper, med Elizabeth Bennet och Mr Darcy som Stoltheten och Fördomen, är Elinor Förnuftet med sitt rationella sätt och Marianne Känslan med sitt passionerade sätt. Dessutom är den engelska titelns Sense and Sensibility en briljant ordlek.
Just skillnaden mellan förnuft och känsla är central i boken, och det är inte förrän Elinor och Marianne börjar närma sig varandra från sina båda motpoler som de kan uppnå lycka. I en tid då det ansågs ytterst opassande att säga rakt ut hur man kände angående något, var konflikten och kontrasten påtaglig.
Nästan 200 år efter att boken först gavs ut är den underhållande och angelägen. Austen beskriver relationer i familjen, kärleksrelationer, relationer med vänner och bekanta och sociala konventioner på ett sätt som gör Förnuft och känsla angelägen än idag. Man kan läsa den för dialogen och språket, för tidsskildringen, för kärlekshistorierna eller för de varma släktbanden.
ISBN: 912711208X
Elinor och Marianne är i rätt ålder och står i centrum. Men båda systrarnas hjärtan krossas och deras framtid ser blek ut.
Typisk 1800-tals chick lit alltså. Singeltjejer som letar efter kärleken. Det är inget mysterium att Helen Fielding tog inspiration från Austens Stolthet och fördom när hon skrev Bridget Jones dagbok.
Men ingen chick lit är mer välskriven. Austens dialog är så subtil att man helst ska läsa varje replik två gånger. På ytan verkar alla oklanderligt väluppfostrade men mellan raderna döljs de mest dödliga förolämpningar insvepta i språkligt silke.
Där Stolthet och fördom har många inslag av komedi, är Stolthet och fördom mer allvarlig. Här är sorgerna mer beständiga, även om det också här finns personer som är lätta att göra sig lustig över.
Precis som att Stolthet och fördom är en allegori över just dessa egenskaper, med Elizabeth Bennet och Mr Darcy som Stoltheten och Fördomen, är Elinor Förnuftet med sitt rationella sätt och Marianne Känslan med sitt passionerade sätt. Dessutom är den engelska titelns Sense and Sensibility en briljant ordlek.
Just skillnaden mellan förnuft och känsla är central i boken, och det är inte förrän Elinor och Marianne börjar närma sig varandra från sina båda motpoler som de kan uppnå lycka. I en tid då det ansågs ytterst opassande att säga rakt ut hur man kände angående något, var konflikten och kontrasten påtaglig.
Nästan 200 år efter att boken först gavs ut är den underhållande och angelägen. Austen beskriver relationer i familjen, kärleksrelationer, relationer med vänner och bekanta och sociala konventioner på ett sätt som gör Förnuft och känsla angelägen än idag. Man kan läsa den för dialogen och språket, för tidsskildringen, för kärlekshistorierna eller för de varma släktbanden.
ISBN: 912711208X
Spelet - Neil Strauss
Jag har aldrig tidigare sett en bok bli så intensivt marknadsförd. Neil Strauss åker på världsturné för att prata om sin bok, gigantiska affischer klistras upp på staden, och det är artiklar överallt, utom kanske på kultursidorna.
För det här är berättelsen om Neil Strauss, en vanlig, kort och skallig kille som aldrig haft tur med tjejer, som tillbringar två år med världens främsta raggningsexperter, och får ligga med fler snygga tjejer än han kan räkna. Dessutom är han nu ihop med Courtney Loves gitarrist, en tjej som är både tuff och sexig.
Så visst är det ett fascinerande ämne, det är revansch och framgångssaga och sex och psykologi, allt på samma gång. Att sen Strauss är journalist gör att det är ovanligt välskrivet och analytiskt, för att vara den här typen av bok.
När jag läser mer om boken inser jag att det här är precis vad de höll på med i Outsidersprogrammet som fångade mig så. Det är en genväg till romantisk/sexuell framgång som ska kunna passa alla.
Som en magisk dryck, ett sätt att lära sig den enda sak man trodde var omöjlig att lära sig. Att det går att lära sig allt om ett visst ämne, eller att bli duktig på idrott genom att träna känns välbekant. Men att bli världsmästare på att ragga upp tjejer genom att prata med hundratals tjejer i veckan och öva, öva, öva?
Och vad vill de här raggningsexperterna ha? Inte pengar (de är inga solochvårare), inte kärlek (de verkar aldrig vilja dela något känslomässigt med någon tjej), många vill inte ens ha sex (En av killarna, Extramask misstänker till och med att han är homosexuell för att han har så tråkigt sex, men fortsätter glatt ändå). Nej det verkar handla mest om att få revansch efter en trist uppväxt, att bli beundrad av de andra killarna, att bevisa för sig själv att man är en riktig karl. Här härskar de allra mest traditionella könsroller, där tjejen med störst bröst anses mest attraktiv, och att få hem en snygg strippa är höjden av triumf.
Och hur gör en riktig raggningsexpert då? På tre viktiga sätt:
Ett: Genom att bete sig som en alfahanne, le när man kommer in i ett rum, bete sig som att man är åtråvärd och värd att stå i centrum, göra det mesta av sitt utseende och dessutom gärna ha på sig något extra pråligt, som en galen hatt.
Två: Genom att skaffa sig ett psykiskt övertag. Killen ska ignorera tjejen han verkligen är intresserad av och prata desto mer med hennes vänner och dessutom flika in en eller flera ”negs”, tvetydiga förolämpningar av typen ”Vad konstigt du rynkar på näsan när du skrattar” till tjejen han verkligen vill ha. Planen är att genom att trycka ner tjejen kommer hon sedan att söka bekräftelse hos honom.
Tre: I kombination med detta negativa beteende ska killen prata om intressanta saker, helst sådant som tjejer ska gilla: till exempel ”jag behöver en kvinnas åsikt om min kompis tjejs svartsjuka”, eller ”jag skulle vilja göra ett psykologiskt test på dig”. Omedelbart blir den tilltalade indragen i ett känslosamt samtal, och får dessutom chansen att prata om sig själv. Killen ska också gärna göra några trolleritricks.
Till slut börjar man undra hur magiska de här metoderna och replikerna är egentligen. Förutom "negarna" som påminner om grundskolans "dra tjerna i håret", handlar det ju mest om att snygga upp sig och hitta på lite intressanta samtalsämnen. Vem skulle inte bli fascinerad av någon som säger något nytt på krogen i stället för de vanliga rutinfrågorna (vad jobbar du med, kommer du hit ofta)? Självklart är det roligare att prata med en kille som är välklädd, utstrålar självförtroende, intresserar sig för relationer, och gör trollkonster för en, snarare än en osäker kille med instoppad stickad tröja och en konversation som påminner om en anställningsintervju.
Men det är en konstig balans. Medan killarna satsar på charm och utstrålning för att tjejen ska bli intresserad trots hans alldagliga yttre, värdesätts hennes inre egenskaper inte alls. Ändå är det hon som ska bli sugen på ytligt sex med honom.
Många gånger går det att läsa mellan raderna hur larvigt alltihop är. Trots Styles försäkringar om raggningexperternas oerhörda framgång hos tjejer, framstår de fortfarande mest löjliga. Utrustade med en hel väska rekvisita som hänger på magen (trollerileksaker, självlysande halsband att ge bort till tjejer och kondomer) är de bara småpojkar förberedda på sitt uppträdande på roliga timmen. Många är arbetslösa och bor hos sina mammor, med noll social förmåga i verkligheten och det är svårt att förstå hur de kan upprätthålla ett förhållande i mer än de sju timmar det ska ta att förföra en kvinna. Vad pratar de om när de inlärda replikerna tar slut?
Och på slutet verkar det bara vara spelet inför de andra raggningsexperterna som är viktigt. Vänskapen och intrigspelet mellan killarna behandlas mest, medan tjejerna är utbytbara. Konstigt nog blir denna bok som ska handla om spelet mellan könen, på många sätt en historia om manlig vänskap och föreställningen om maskulinitet.
Inte helt oväntat är det så att de som mår bäst i slutet av boken har vunnit kärlek genom att vara naturliga. Neil vinner på sin begåvning, medan hans knepiga kompisar aldrig har flickvänner, och tröstlöst fortsätter slipa på sina metoder.
Det här är på många sätt en av de mest fascinerande böcker jag läst. Inte för att det är så välskrivet och kanske inte för att den berättar några sanningar. Men det är som ett jättelångt Outsidersprogram som man inte kan slita blicken från.
ISBN: 9127112454
För det här är berättelsen om Neil Strauss, en vanlig, kort och skallig kille som aldrig haft tur med tjejer, som tillbringar två år med världens främsta raggningsexperter, och får ligga med fler snygga tjejer än han kan räkna. Dessutom är han nu ihop med Courtney Loves gitarrist, en tjej som är både tuff och sexig.
Så visst är det ett fascinerande ämne, det är revansch och framgångssaga och sex och psykologi, allt på samma gång. Att sen Strauss är journalist gör att det är ovanligt välskrivet och analytiskt, för att vara den här typen av bok.
När jag läser mer om boken inser jag att det här är precis vad de höll på med i Outsidersprogrammet som fångade mig så. Det är en genväg till romantisk/sexuell framgång som ska kunna passa alla.
Som en magisk dryck, ett sätt att lära sig den enda sak man trodde var omöjlig att lära sig. Att det går att lära sig allt om ett visst ämne, eller att bli duktig på idrott genom att träna känns välbekant. Men att bli världsmästare på att ragga upp tjejer genom att prata med hundratals tjejer i veckan och öva, öva, öva?
Och vad vill de här raggningsexperterna ha? Inte pengar (de är inga solochvårare), inte kärlek (de verkar aldrig vilja dela något känslomässigt med någon tjej), många vill inte ens ha sex (En av killarna, Extramask misstänker till och med att han är homosexuell för att han har så tråkigt sex, men fortsätter glatt ändå). Nej det verkar handla mest om att få revansch efter en trist uppväxt, att bli beundrad av de andra killarna, att bevisa för sig själv att man är en riktig karl. Här härskar de allra mest traditionella könsroller, där tjejen med störst bröst anses mest attraktiv, och att få hem en snygg strippa är höjden av triumf.
Och hur gör en riktig raggningsexpert då? På tre viktiga sätt:
Ett: Genom att bete sig som en alfahanne, le när man kommer in i ett rum, bete sig som att man är åtråvärd och värd att stå i centrum, göra det mesta av sitt utseende och dessutom gärna ha på sig något extra pråligt, som en galen hatt.
Två: Genom att skaffa sig ett psykiskt övertag. Killen ska ignorera tjejen han verkligen är intresserad av och prata desto mer med hennes vänner och dessutom flika in en eller flera ”negs”, tvetydiga förolämpningar av typen ”Vad konstigt du rynkar på näsan när du skrattar” till tjejen han verkligen vill ha. Planen är att genom att trycka ner tjejen kommer hon sedan att söka bekräftelse hos honom.
Tre: I kombination med detta negativa beteende ska killen prata om intressanta saker, helst sådant som tjejer ska gilla: till exempel ”jag behöver en kvinnas åsikt om min kompis tjejs svartsjuka”, eller ”jag skulle vilja göra ett psykologiskt test på dig”. Omedelbart blir den tilltalade indragen i ett känslosamt samtal, och får dessutom chansen att prata om sig själv. Killen ska också gärna göra några trolleritricks.
Till slut börjar man undra hur magiska de här metoderna och replikerna är egentligen. Förutom "negarna" som påminner om grundskolans "dra tjerna i håret", handlar det ju mest om att snygga upp sig och hitta på lite intressanta samtalsämnen. Vem skulle inte bli fascinerad av någon som säger något nytt på krogen i stället för de vanliga rutinfrågorna (vad jobbar du med, kommer du hit ofta)? Självklart är det roligare att prata med en kille som är välklädd, utstrålar självförtroende, intresserar sig för relationer, och gör trollkonster för en, snarare än en osäker kille med instoppad stickad tröja och en konversation som påminner om en anställningsintervju.
Men det är en konstig balans. Medan killarna satsar på charm och utstrålning för att tjejen ska bli intresserad trots hans alldagliga yttre, värdesätts hennes inre egenskaper inte alls. Ändå är det hon som ska bli sugen på ytligt sex med honom.
Många gånger går det att läsa mellan raderna hur larvigt alltihop är. Trots Styles försäkringar om raggningexperternas oerhörda framgång hos tjejer, framstår de fortfarande mest löjliga. Utrustade med en hel väska rekvisita som hänger på magen (trollerileksaker, självlysande halsband att ge bort till tjejer och kondomer) är de bara småpojkar förberedda på sitt uppträdande på roliga timmen. Många är arbetslösa och bor hos sina mammor, med noll social förmåga i verkligheten och det är svårt att förstå hur de kan upprätthålla ett förhållande i mer än de sju timmar det ska ta att förföra en kvinna. Vad pratar de om när de inlärda replikerna tar slut?
Och på slutet verkar det bara vara spelet inför de andra raggningsexperterna som är viktigt. Vänskapen och intrigspelet mellan killarna behandlas mest, medan tjejerna är utbytbara. Konstigt nog blir denna bok som ska handla om spelet mellan könen, på många sätt en historia om manlig vänskap och föreställningen om maskulinitet.
Inte helt oväntat är det så att de som mår bäst i slutet av boken har vunnit kärlek genom att vara naturliga. Neil vinner på sin begåvning, medan hans knepiga kompisar aldrig har flickvänner, och tröstlöst fortsätter slipa på sina metoder.
Det här är på många sätt en av de mest fascinerande böcker jag läst. Inte för att det är så välskrivet och kanske inte för att den berättar några sanningar. Men det är som ett jättelångt Outsidersprogram som man inte kan slita blicken från.
ISBN: 9127112454
Lovesongs for Underdogs - Tanya Donelly
Nu när jag skrivit om Kristin Hersh måste jag skriva om hennes syster också. Tanya Donelly var först med i Throwing Muses, sedan tillbringade hon ett kort tag i The Breeders (som senare gjorde världens bästa indiedanslåt Cannonball) och efter det hade hon sitt eget band Belly också, som gjorde några underbara melodiösa graciösa popsånger på 4AD i början av 90-talet, Feed the Trees och Gepetto. En imponerande karriär för vem som helst. Men som om inte det räcker sjunger hon också på en av This Mortal Coils (ett studioprojekt med olika 4AD artister som gör covers) bästa sånger, You and Your Sister. Det var den första sången någonsin som jag tyckte var magisk. En kompis lånade min skiva och satte sången på repeat tills spåren liksom smälte ihop och sången inte gick att spela längre.
Men 1997 släppte Donelly sin första soloskiva, Lovesongs for Underdogs. Med tanke på hennes långa bakgrund på 4AD med experimentell rock och underliga ljud, låter den här skivan förvånansvärt lättsmält och traditionell. Mer pop än rock, mer Heather Nova vackert än Kristin Hersh aggressivt.
Donelly har en oskyldig röst, sockersöt samtidigt som hon låter aningen hes. Och precis som många sångerskor som sjungit länge kan hon utnyttja rösten på alla sätt som får henne att låta bedjande, mystisk, stark och svag, ögonblicken efter varandra. En röst som är lätt att tycka om. Sångerna är melodiösa. Acrobat har såna där körpartier man vill sjunga med i, (oooa o o oo, o oo o)och när sången tystnar och sen börjar igen med ny styrka med olycksbådande stråkar jublar jag.
Nästan varje sång känns som en hit, Pretty Deep, The Bright Light och Swoon som avslutar skivan med sin sagoaktiga rad: There's always a green door / and green gets you out, är andra favoriter. Men det är en jämn skiva som går att njuta av från början till slut som en riktigt lyckad efterrätt.
Men 1997 släppte Donelly sin första soloskiva, Lovesongs for Underdogs. Med tanke på hennes långa bakgrund på 4AD med experimentell rock och underliga ljud, låter den här skivan förvånansvärt lättsmält och traditionell. Mer pop än rock, mer Heather Nova vackert än Kristin Hersh aggressivt.
Donelly har en oskyldig röst, sockersöt samtidigt som hon låter aningen hes. Och precis som många sångerskor som sjungit länge kan hon utnyttja rösten på alla sätt som får henne att låta bedjande, mystisk, stark och svag, ögonblicken efter varandra. En röst som är lätt att tycka om. Sångerna är melodiösa. Acrobat har såna där körpartier man vill sjunga med i, (oooa o o oo, o oo o)och när sången tystnar och sen börjar igen med ny styrka med olycksbådande stråkar jublar jag.
Nästan varje sång känns som en hit, Pretty Deep, The Bright Light och Swoon som avslutar skivan med sin sagoaktiga rad: There's always a green door / and green gets you out, är andra favoriter. Men det är en jämn skiva som går att njuta av från början till slut som en riktigt lyckad efterrätt.
Hips and Makers - Kristin Hersh
Argstarkgalen skulle man kunna säga. Och ändå inte.
För i bandet Throwing Muses gjorde Kristin Hersh punkig och skrikig rock stundtals. Dessutom lider Hersh av en psykisk sjukdom med hallucinationer, som gjorde texterna svårgenomträngliga.
Men på debuten som solo-artist kan man förledas att tro att hon är en helt vanlig tjej med gitarr förstärkt med lite piano och cello. På Your Ghost som öppnar skivan sjunger hon duett med Michael Stipe från REM och det låter nästan radiopop, fast på ett melodiöst och bra sätt.
Sen kommer ett pärlhalsband av förtjusande finurliga och korta sånger med kryptiska textrader som ”I married a boxer to keep me from fighting / I married a brewer to keep me from drinking”.
Hersh har inte någon extraordinärt vacker röst. Den är inte heller så unik att man skulle känna igen den var som helst. Men sättet hon sjunger på, tydliga fraseringar där man kan höra varje ord, starka känslor, undertryckt ilska, försiktiga meningar och hungriga meningar efter varandra.
Titelsången Hips and Makers är desperat i uttryck, A Loon liksom sorglig med en arg styrka, Beestung är tjusig och så sjunger hon den traditionella The Cuckoo på ett mästerligt sätt. Som en nytolkning men ändå respektfullt.
Det är lätt att lyssna på Hips and Makers lite snabbt och tycka att det låter vanligt, nästan lite tråkigt. Men det är det inte. Det är en skiva som får tydligare konturer varje gång man lyssnar på den. En skiva man kan lyssna på och plocka fram igen många år senare och upptäcka nya saker.
Som texten till The Letter, som verkligen är ett brev. Genialt.
September 29, 1984 Dear so and so
Gather me up because I'm lost
Or I'm back where I started from
I'm crawling on the floor rolling on the ground
I might cry I won't go home
I am turning up in circles
And I'm spinning on my knuckles
Don't forget that there are circles left undone
And very close to me
Forgive me comfort me
I'm crawling on the floor rolling on the ground
There's a blanket wrapped around my head
I'm moving in a line that's shaped like this
I'm holding in my breath
I have a room
Can you tell if I am lying
Don't forget I'm living inside the space where walls and floor meet
There's a box inside my chest
An animal stuffed with my frustrations
Can you hear me?
Don't forget that I'm alone when you're away
You make me act like other people do forgive me
Comfort me You comfort me You make me die
I'm gonna cry I won't go home
Don't kill the god of sadness
Just don't let her get you down
See the man inside this book I read can't handle his own head
So what the hell am I supposed to do ?
I wonder how he died
My hands are shaking don't you love me anymore
I only need a person, keep my shoulders
Stand around lie down move your hand above the floor
Gather me up because I'm lost
Or I'm back where I started from
I'm crawling on the floor rolling on the ground
I'm gonna cry you look for me
Love Kristin
P.S. keep them coming
För i bandet Throwing Muses gjorde Kristin Hersh punkig och skrikig rock stundtals. Dessutom lider Hersh av en psykisk sjukdom med hallucinationer, som gjorde texterna svårgenomträngliga.
Men på debuten som solo-artist kan man förledas att tro att hon är en helt vanlig tjej med gitarr förstärkt med lite piano och cello. På Your Ghost som öppnar skivan sjunger hon duett med Michael Stipe från REM och det låter nästan radiopop, fast på ett melodiöst och bra sätt.
Sen kommer ett pärlhalsband av förtjusande finurliga och korta sånger med kryptiska textrader som ”I married a boxer to keep me from fighting / I married a brewer to keep me from drinking”.
Hersh har inte någon extraordinärt vacker röst. Den är inte heller så unik att man skulle känna igen den var som helst. Men sättet hon sjunger på, tydliga fraseringar där man kan höra varje ord, starka känslor, undertryckt ilska, försiktiga meningar och hungriga meningar efter varandra.
Titelsången Hips and Makers är desperat i uttryck, A Loon liksom sorglig med en arg styrka, Beestung är tjusig och så sjunger hon den traditionella The Cuckoo på ett mästerligt sätt. Som en nytolkning men ändå respektfullt.
Det är lätt att lyssna på Hips and Makers lite snabbt och tycka att det låter vanligt, nästan lite tråkigt. Men det är det inte. Det är en skiva som får tydligare konturer varje gång man lyssnar på den. En skiva man kan lyssna på och plocka fram igen många år senare och upptäcka nya saker.
Som texten till The Letter, som verkligen är ett brev. Genialt.
September 29, 1984 Dear so and so
Gather me up because I'm lost
Or I'm back where I started from
I'm crawling on the floor rolling on the ground
I might cry I won't go home
I am turning up in circles
And I'm spinning on my knuckles
Don't forget that there are circles left undone
And very close to me
Forgive me comfort me
I'm crawling on the floor rolling on the ground
There's a blanket wrapped around my head
I'm moving in a line that's shaped like this
I'm holding in my breath
I have a room
Can you tell if I am lying
Don't forget I'm living inside the space where walls and floor meet
There's a box inside my chest
An animal stuffed with my frustrations
Can you hear me?
Don't forget that I'm alone when you're away
You make me act like other people do forgive me
Comfort me You comfort me You make me die
I'm gonna cry I won't go home
Don't kill the god of sadness
Just don't let her get you down
See the man inside this book I read can't handle his own head
So what the hell am I supposed to do ?
I wonder how he died
My hands are shaking don't you love me anymore
I only need a person, keep my shoulders
Stand around lie down move your hand above the floor
Gather me up because I'm lost
Or I'm back where I started from
I'm crawling on the floor rolling on the ground
I'm gonna cry you look for me
Love Kristin
P.S. keep them coming
Springtime Can kill You - Jolie Holland
Jag skulle väldigt gärna tycka om Jolie Holland. Hon sjunger en lågmäld och sparsamt instrumenterad hybrid av jazz och country, och hon har en röst som är en blandning av Chan Marshall (Cat Power) och Beth Gibbons (Portishead). Något gammalt och något lånat. Med texter som kunde skrivits vilket årtionde som helst:
But like a stubborn beast when the barn is on fire
I might resist you when you try to save my life
I might resist you when you try to save my life
When the flames rise around us and I can't see the door
This is still my home and it has never burned before
This is where I've taken my solace and my peace
The walls are caving in but I am still a stubborn beast
Avskalat och naket med rösten i centrum. Nya skivan Springtime can Kill You verkar mer lättillgänglig och melodiös än de tidigare.
Och jag har lyssnat. Visst har jag lyssnat. Och visst tycker jag om det. Men den där riktiga passionen saknas. Trots den vackra rösten, trots lyckade textrader, trots att det är en genre jag älskar, blir jag aldrig riktigt gripen.
Nu spelar hon på Pusterviksbaren imorgon kväll. Jag är inte säker på om jag tycker att det är värt pengarna och den sena timmen att gå dit. Men jag skulle så gärna vilja fastna för det här. Och en dag kanske jag gör det. Kanske behövs det bara mer tid.
But like a stubborn beast when the barn is on fire
I might resist you when you try to save my life
I might resist you when you try to save my life
When the flames rise around us and I can't see the door
This is still my home and it has never burned before
This is where I've taken my solace and my peace
The walls are caving in but I am still a stubborn beast
Avskalat och naket med rösten i centrum. Nya skivan Springtime can Kill You verkar mer lättillgänglig och melodiös än de tidigare.
Och jag har lyssnat. Visst har jag lyssnat. Och visst tycker jag om det. Men den där riktiga passionen saknas. Trots den vackra rösten, trots lyckade textrader, trots att det är en genre jag älskar, blir jag aldrig riktigt gripen.
Nu spelar hon på Pusterviksbaren imorgon kväll. Jag är inte säker på om jag tycker att det är värt pengarna och den sena timmen att gå dit. Men jag skulle så gärna vilja fastna för det här. Och en dag kanske jag gör det. Kanske behövs det bara mer tid.
The Power Book - Jeanette Winterson
Kanske gör jag fel. Kanske borde jag inte kasta mig över ett helt författarskap på en gång och förvänta mig att varje bok ska kännas unik. Men the Power Book är ganska underbar.
I form är den perfekt. Nästan kvadratisk, starkt gul med författarnamnet i violett. Lagom tjock, nog för ett tungt innehåll, tunn nog för att komprimerad och intensiv. Titeln Power Book tvetydig, den syftar dels på sig självt, dels på den dator författarjaget använder. Och innehållet är en hybrid mellan novellsamling och roman.
Ali eller Alix sitter vid sin laptop och väntar på mail, och inspirerad av mailen skriver hon noveller, nästan som genom automatisk skrift. Men alla novellerna kretsar kring samma tema, samma förlorade kärlek. "I keep telling this story - different people, different places, different times - but always you, always me, always this story, beause a story is a tightrope between two worlds."
Myter, populärkultur, det vardagliga och det mest högstämda samsas i en modig bok. Det är inte alla författare som vågar använda så stora ord, och gå så nära det så många kallar pretentiöst. Men hon gör det, på nästan varje sida.
Jag slår upp ett uppslag på måfå och hittar det här:
Sex. How did it start?
In the strange dark history of evolution, there was a shift, inevitability, away from self-reproducing organisms – like bacteria – towards organisms which must fuse with one another to survive.
You see, bacteria know the secret of eternal life. They do not die unless something kills them. They don’t change, they don’t age, all they do is multiply.
Fusion allows complexity and diversity, but with it, we don’t know why, hand in hand, came death in the first of her many disguises. Death disguised as life.
It was our only chance. We took it.
So those morbid medievals and those burning Romantic poets weren’t wrong. Sex and death belong together, joined in our imagination as they are in our DNA.
Sex and death are our original parents. For some of us, the only family we’ll ever have.
Det är skräckromantiskt, det är jungianskt, det är melodiskt. Hela boken är fylld till brädden av sådana citat. För första gången på länge är jag sugen på att äga en bok.
ISBN: 0-224-06103-8
I form är den perfekt. Nästan kvadratisk, starkt gul med författarnamnet i violett. Lagom tjock, nog för ett tungt innehåll, tunn nog för att komprimerad och intensiv. Titeln Power Book tvetydig, den syftar dels på sig självt, dels på den dator författarjaget använder. Och innehållet är en hybrid mellan novellsamling och roman.
Ali eller Alix sitter vid sin laptop och väntar på mail, och inspirerad av mailen skriver hon noveller, nästan som genom automatisk skrift. Men alla novellerna kretsar kring samma tema, samma förlorade kärlek. "I keep telling this story - different people, different places, different times - but always you, always me, always this story, beause a story is a tightrope between two worlds."
Myter, populärkultur, det vardagliga och det mest högstämda samsas i en modig bok. Det är inte alla författare som vågar använda så stora ord, och gå så nära det så många kallar pretentiöst. Men hon gör det, på nästan varje sida.
Jag slår upp ett uppslag på måfå och hittar det här:
Sex. How did it start?
In the strange dark history of evolution, there was a shift, inevitability, away from self-reproducing organisms – like bacteria – towards organisms which must fuse with one another to survive.
You see, bacteria know the secret of eternal life. They do not die unless something kills them. They don’t change, they don’t age, all they do is multiply.
Fusion allows complexity and diversity, but with it, we don’t know why, hand in hand, came death in the first of her many disguises. Death disguised as life.
It was our only chance. We took it.
So those morbid medievals and those burning Romantic poets weren’t wrong. Sex and death belong together, joined in our imagination as they are in our DNA.
Sex and death are our original parents. For some of us, the only family we’ll ever have.
Det är skräckromantiskt, det är jungianskt, det är melodiskt. Hela boken är fylld till brädden av sådana citat. För första gången på länge är jag sugen på att äga en bok.
ISBN: 0-224-06103-8
Det finns annan frukt än apelsiner - Jeanette Winterson
Det är märkligt att läsa ett författarskap i omvänd ordning. Som att uppleva en baklänges utveckling.
Detta Wintersons debut och förmodligen hennes mest kända bok. Den har vunnit mängder med priser. Här utvecklas det lesbiska temat för första gången, det som kommer att upprepas i varje bok. Huvudpersonen har också samma förnamn som författaren , men hur mycket som är självbiografiskt vet jag inte.
Det handlar om Jeanettes uppväxt med en strängt religiös mamma som avskyr onaturliga passioner, något Jeanette tror betyder att man ha kemikalier i sötsaker. "Apelsiner är den enda frukten" säger mamman, men när Jeanette börjar förälska sig i kvinnor, blir tesen ifrågasatt.
Här är känslorna svagare, orden mer försiktiga än i senare verk. Det känns som om Winterson oroligt gömmer sig bakom en ironisk och rolig fasad. Människorna är lite lösa i konturerna och komiken sker på bekostnad av realismen. Mamman förväxlar till exempel förälskelse med magsår, när hon inte vet vad som pirrar i magen.
Kanske kan Winterson anklagas för att vara pretentiös i sina nya böcker. Kanske kan man tycka att hon tar sig själv på för stort allvar nu, kanske tog hon sig själv på för lite allvar då i början.
Samtidigt ser man här fröna till Lighthousekeeping, redan här finns sidospår in i sagor om furstar och surrealistiska drömmar. Kung Arthur och Lancelot dyker upp redan här, samma historia som Winterson besatt går in i och återberättar i roman efter roman. Wintersons styrka, att hon sprider ut sitt berättande på flera historier, och inte fokuserar på en linjär och medryckande berättelse, utan snarare ett tema att associera omkring, blir här en svaghet som gör att jag tappar intresse för grundhistorien.
Jag är glad att jag inte började med Det finns annan frukt än apelsiner, risken finns att jag hade slutat där då. I så fall hade jag missat Wintersons författarskap. Och Winterson är fortfarande den klarast lysande och mest orginella författare jag funnit på länge.
ISBN: 9170280320
Detta Wintersons debut och förmodligen hennes mest kända bok. Den har vunnit mängder med priser. Här utvecklas det lesbiska temat för första gången, det som kommer att upprepas i varje bok. Huvudpersonen har också samma förnamn som författaren , men hur mycket som är självbiografiskt vet jag inte.
Det handlar om Jeanettes uppväxt med en strängt religiös mamma som avskyr onaturliga passioner, något Jeanette tror betyder att man ha kemikalier i sötsaker. "Apelsiner är den enda frukten" säger mamman, men när Jeanette börjar förälska sig i kvinnor, blir tesen ifrågasatt.
Här är känslorna svagare, orden mer försiktiga än i senare verk. Det känns som om Winterson oroligt gömmer sig bakom en ironisk och rolig fasad. Människorna är lite lösa i konturerna och komiken sker på bekostnad av realismen. Mamman förväxlar till exempel förälskelse med magsår, när hon inte vet vad som pirrar i magen.
Kanske kan Winterson anklagas för att vara pretentiös i sina nya böcker. Kanske kan man tycka att hon tar sig själv på för stort allvar nu, kanske tog hon sig själv på för lite allvar då i början.
Samtidigt ser man här fröna till Lighthousekeeping, redan här finns sidospår in i sagor om furstar och surrealistiska drömmar. Kung Arthur och Lancelot dyker upp redan här, samma historia som Winterson besatt går in i och återberättar i roman efter roman. Wintersons styrka, att hon sprider ut sitt berättande på flera historier, och inte fokuserar på en linjär och medryckande berättelse, utan snarare ett tema att associera omkring, blir här en svaghet som gör att jag tappar intresse för grundhistorien.
Jag är glad att jag inte började med Det finns annan frukt än apelsiner, risken finns att jag hade slutat där då. I så fall hade jag missat Wintersons författarskap. Och Winterson är fortfarande den klarast lysande och mest orginella författare jag funnit på länge.
ISBN: 9170280320
Jenny - Jonas Gardell
Jag tyckte om En komikers uppväxt, om Juhas djävulska uppväxt i Sävbyholm, förorternas paradis. Och uppföljaren Ett Ufo gör entré var inte dålig heller. Även om det kändes som att Gardell skrev om och gjorde om det förflutna, bröt mot de inre regler för berättelsen han själv satt upp. I En komikers uppväxt misslyckas Juha i allt han gör. Även som vuxen blir han misshandlad av klassens plågoande. Men i fortsättningen Ett ufo gör entré får han plötsligt revanch redan på högstadiet. Fint så, men romanbygget kändes glest i sömmarna. Och Juhas bästa kompis Jenny lämnades i sticket och fick aldrig uppleva någon utveckling.
Jenny är boken om henne, och den är obehagligt mycket som en del tre i en filmserie, där idéerna är uttömda, men publiken skriker efter mer och är beredda att betala för mer. De vill ha mer Sävbyholm, mer Juha, mer Jenny.
Så Gardell ska skriva om Jenny och om den våldtäkt hon var med om i slutet av högstadiet. Men det är fortfarande Juha som berättar. Juha som återanvänder berättarteknik och fraser från de tidigare böckerna, men som ändå går på tomgång. Nya konfrontationer med de gamla klasskamraterna, nytt förakt för kärnfamiljens Sävbyholm där "alla ligger på magen och skriker in i kudden av ångest", nytt konstaterande av hur genomonda barn kan vara. Men allt har skrivits tidigare och våldtäkten förändrar egentligen inte den historia vi redan fått höra två gånger. Det är synd om Jenny. Men hur det går för henne sen få vi fortfarande inte veta.
Juha rabblar sitt "Jag har aldrig slutat gå", och kanske har Jenny nått någon försoning. Men det här är en helt onödig uppföljare som inte erbjuder något nytt.
ISBN: 9113015532
Jenny är boken om henne, och den är obehagligt mycket som en del tre i en filmserie, där idéerna är uttömda, men publiken skriker efter mer och är beredda att betala för mer. De vill ha mer Sävbyholm, mer Juha, mer Jenny.
Så Gardell ska skriva om Jenny och om den våldtäkt hon var med om i slutet av högstadiet. Men det är fortfarande Juha som berättar. Juha som återanvänder berättarteknik och fraser från de tidigare böckerna, men som ändå går på tomgång. Nya konfrontationer med de gamla klasskamraterna, nytt förakt för kärnfamiljens Sävbyholm där "alla ligger på magen och skriker in i kudden av ångest", nytt konstaterande av hur genomonda barn kan vara. Men allt har skrivits tidigare och våldtäkten förändrar egentligen inte den historia vi redan fått höra två gånger. Det är synd om Jenny. Men hur det går för henne sen få vi fortfarande inte veta.
Juha rabblar sitt "Jag har aldrig slutat gå", och kanske har Jenny nått någon försoning. Men det här är en helt onödig uppföljare som inte erbjuder något nytt.
ISBN: 9113015532
Mannen under trappan - Marie Hermanson
Marie Hermanson debuterade 1986 med Det finns ett hål i verkligheten, en förtrollande novellsamling med magiska berättelser om trollkarlar, najader, talande spädbarn och underfundiga barndomsskildringar. Och novellen Honungsmåne börjar med ”Tant Kathleen är den enda kvinna jag kunnat kyssa utan en tanke i huvudet.”, en av få inledningsmeningar jag kan utantill. Det är en bok jag fortfarande håller högt.
Sen blev hon populär med Musselstranden, om en adopterad autistisk flicka. Men alla Hermansons böcker har inslag av det övernaturliga, det som går utanför det vanliga.
Så är det också i Mannen under trappan. Boken börjar i en vanlig kärnfamiljsidyll, med Fredrik, hans vackra konstnärsfru och deras två barn. De köper ett vackert gammalt hus i Kungsvik (en hybrid av Kungälv och Kungsbacka?) utanför Göteborg.
Men det visar sig att de har en oönskad hyresgäst: Kwådd, en kort, mörk och ovårdad man som bor i ett utrymme under trappan. Han vägrar flytta ut, och Fredrik blir mer och mer störd av situationen, samtidigt som hans övriga liv börjar falla isär.
Kwådd påminner mytologiskt om en hustomte, eller en faun med sitt korta mörka yttre, och sexuellt provokativa stil, eller en djävul som bor i en rödglödande underjord. Freud skulle säkert se honom som Fredriks undermedvetna, placerat i ett mörkt källarutrymme med sina våldsamma och sexuella drifter.
Berättelsen påminner också om Stephen Kings klassiska skräckuppbyggnad, där det som börjar med en obehaglig känsla går över i döda djur och sen människor, medan huvudpersonen desperat söker sanningen hos före detta husägare.
Så det finns potential i boken, men samtidigt har den stora brister. Fredriks familjs uteblivna reaktioner på inkräktaren blir nästan parodiskt overkliga. Resonemangen kring Fredriks vikariat på kommunen som ska göras om i samband med kommunens omorganisation, ligger visserligen nära verkligheten för många kommunanställda, men är knappast stoff till en betydande roman.
Det är något tråkigt och förutsägbart över boken, som en thriller där man försöker räkna ut slutet i förväg och nästan lyckas. Det som ska vara drömskt och surrealistiskt känns mest overkligt på fel sätt. Det blir för mycket tråkig kommun och krass svensk verklighet för att stämningen ska bli suggestiv.
Men visst läser man den snabbt, med korta kapitel vill man ständigt läsa nästa. Och det finns några roliga passager om konstnärsvärlden: Fredrik trodde tidigare att konstnärer var individualister men har insett att det inte finns någon yrkesgrupp där man så ängsligt sneglar och kopierar varandra. Han trodde att hans fru hade varit utsatt för övergrepp innan han insåg att alla samtida konstnärer ägnade sig åt våldsamma pornografiska motiv. Kanske är Hermanson bitter, kanske är hon bara träffande.
Mannen under trappan är godkänt underhållande, men Hermanson har skrivit betydligt bättre böcker.
ISBN: 9100108707
Sen blev hon populär med Musselstranden, om en adopterad autistisk flicka. Men alla Hermansons böcker har inslag av det övernaturliga, det som går utanför det vanliga.
Så är det också i Mannen under trappan. Boken börjar i en vanlig kärnfamiljsidyll, med Fredrik, hans vackra konstnärsfru och deras två barn. De köper ett vackert gammalt hus i Kungsvik (en hybrid av Kungälv och Kungsbacka?) utanför Göteborg.
Men det visar sig att de har en oönskad hyresgäst: Kwådd, en kort, mörk och ovårdad man som bor i ett utrymme under trappan. Han vägrar flytta ut, och Fredrik blir mer och mer störd av situationen, samtidigt som hans övriga liv börjar falla isär.
Kwådd påminner mytologiskt om en hustomte, eller en faun med sitt korta mörka yttre, och sexuellt provokativa stil, eller en djävul som bor i en rödglödande underjord. Freud skulle säkert se honom som Fredriks undermedvetna, placerat i ett mörkt källarutrymme med sina våldsamma och sexuella drifter.
Berättelsen påminner också om Stephen Kings klassiska skräckuppbyggnad, där det som börjar med en obehaglig känsla går över i döda djur och sen människor, medan huvudpersonen desperat söker sanningen hos före detta husägare.
Så det finns potential i boken, men samtidigt har den stora brister. Fredriks familjs uteblivna reaktioner på inkräktaren blir nästan parodiskt overkliga. Resonemangen kring Fredriks vikariat på kommunen som ska göras om i samband med kommunens omorganisation, ligger visserligen nära verkligheten för många kommunanställda, men är knappast stoff till en betydande roman.
Det är något tråkigt och förutsägbart över boken, som en thriller där man försöker räkna ut slutet i förväg och nästan lyckas. Det som ska vara drömskt och surrealistiskt känns mest overkligt på fel sätt. Det blir för mycket tråkig kommun och krass svensk verklighet för att stämningen ska bli suggestiv.
Men visst läser man den snabbt, med korta kapitel vill man ständigt läsa nästa. Och det finns några roliga passager om konstnärsvärlden: Fredrik trodde tidigare att konstnärer var individualister men har insett att det inte finns någon yrkesgrupp där man så ängsligt sneglar och kopierar varandra. Han trodde att hans fru hade varit utsatt för övergrepp innan han insåg att alla samtida konstnärer ägnade sig åt våldsamma pornografiska motiv. Kanske är Hermanson bitter, kanske är hon bara träffande.
Mannen under trappan är godkänt underhållande, men Hermanson har skrivit betydligt bättre böcker.
ISBN: 9100108707
Viva Last Blues - Palace Music
Någonstans läste jag att Viva Last Blues skulle vara en av Will Oldhams bästa skivor, i samma toppskikt som I See a Darkness (under pseudonymen Bonnie ”Prince” Billy, en av hans många). Så jag lyssnade på den, och jag lyssnade igen. Men jag kunde inte höra det. Melodierna är svagare, hela skivan flyktigare, sången liksom skränig, precis som Cat Powers röst i American flag. Det låter som om Oldham är rädd att inte nå fram, som om han står på en kulle och ropar till någon, utan att rösten riktigt bär.
Det finns de som tycker att Will Oldham är en dålig sångare, på samma sätt som Dylan, och det är bara fånigt, för ingen av dem är dåliga sångare, inte ens traditionellt sett dåliga sångare. Dylan kan sjunga skolat, och jag skulle tro att Oldham kan det också. Men i stället sjunger han sprucket och skevt och ansträngt här, och det är tur att själva tonen i rösten är vacker, för det räddar alltihop från att bli fult och löjligt.
Oldham sjunger snuskiga surrealistiska texter som jag inte törs citera här med risk för att sökrobotar ska hitta min blogg i porrsyfte. Det är lågmält och långsamt och det är en skiva som kräver koncentration. Men nej, jag skulle inte säga att detta är en av Oldhams bästa skivor.
Samtidigt är det långt ifrån dåligt, och kanske att jag skulle lyssnat en tionde gång, men jag hann tröttna. Men New Partner är en fin sång. Mjukt och repetitivt får Will Oldham frasen ”You are always on my mind” , en fras som borde låta som ett söndertuggat rosa tuggummi, att låta helt ny och äkta.
Det finns de som tycker att Will Oldham är en dålig sångare, på samma sätt som Dylan, och det är bara fånigt, för ingen av dem är dåliga sångare, inte ens traditionellt sett dåliga sångare. Dylan kan sjunga skolat, och jag skulle tro att Oldham kan det också. Men i stället sjunger han sprucket och skevt och ansträngt här, och det är tur att själva tonen i rösten är vacker, för det räddar alltihop från att bli fult och löjligt.
Oldham sjunger snuskiga surrealistiska texter som jag inte törs citera här med risk för att sökrobotar ska hitta min blogg i porrsyfte. Det är lågmält och långsamt och det är en skiva som kräver koncentration. Men nej, jag skulle inte säga att detta är en av Oldhams bästa skivor.
Samtidigt är det långt ifrån dåligt, och kanske att jag skulle lyssnat en tionde gång, men jag hann tröttna. Men New Partner är en fin sång. Mjukt och repetitivt får Will Oldham frasen ”You are always on my mind” , en fras som borde låta som ett söndertuggat rosa tuggummi, att låta helt ny och äkta.
Match Point
En Woody Allen film utan Woody själv, eller ens någon neurotisk snabbpratande karaktär. Det är inte ens en komedi. Och det är inte New York utan London.
Men visst finns här romantiska sammanträffanden på gatan, intellektuella medelklassmiljöer och ett ovanligt rutinerat manus. Här finns inga logiska fallgropar eller repliker som lämnats åt slumpen.
Chris Wilton (sockersöta Jonathan Rhys-Meyers) är en ung pensionerad tennis-stjärna som ska undervisa den rike Tom Hewett. Toms syster Chloe fastnar omedelbart för Chris, som i sin tur faller för Toms fästmö, den vackra men komplicerade Nola (Scarlett Johansson). Men det är inte bara ett relationsdrama utan något långt mörkare, en mordhistoria. Mer The Talented Mr Ripley än Closer.
I inledningen av filmen ställs hypotesen att det är slumpen som styr över våra liv. En tennisboll som nuddar nätet kan falla ner antingen på ens egen sida eller på motståndarens, och den kan så avgöra matchen. Vad är tur och vad är skicklighet? Kunde Chris ha blivit världsmästare i tennis om han bara haft mer tur?
Som en parallell, mer diskret frågeställning, antyds romanen Brott och straff, som Chris läser i början av filmen. Dostojevskijs roman om studenten Raskolnikov som mördar en pantlånerska är ambivalent i sitt motiv. Raskolnikov är i ena stunden övertygad om att han måste mörda på grund av sin filosofiska övertygelse, i nästa stund handlar det mest om pengar. Dostojevskij själv vacklade mellan de olika motiven genom boken, vilket ger läsaren en känsla av obeständighet och ambivalens.
Jag tycker mig se samma tvetydighet i Match point. Här finns de filosofiska frågorna om slumpen kontra ödet, samtidigt finns en krasshet i de faktiska mord som inträffar i filmen, och något av en vaghet i motivet. Är det kärlek, pengar, eller något annat som driver mördaren? Varför gråter mördaren?
Hur det än är, är det intressant, välspelat, vackert, o-Allenskt och ändå Allenskt. Det enda jag kan klaga på är Jonathan Rhys Meyers (Skruva den som Beckham, Velvet Goldmine), som alltid känns stel och verkar förlita sig på sitt utseende mer än sitt skådepeleri.
Men visst finns här romantiska sammanträffanden på gatan, intellektuella medelklassmiljöer och ett ovanligt rutinerat manus. Här finns inga logiska fallgropar eller repliker som lämnats åt slumpen.
Chris Wilton (sockersöta Jonathan Rhys-Meyers) är en ung pensionerad tennis-stjärna som ska undervisa den rike Tom Hewett. Toms syster Chloe fastnar omedelbart för Chris, som i sin tur faller för Toms fästmö, den vackra men komplicerade Nola (Scarlett Johansson). Men det är inte bara ett relationsdrama utan något långt mörkare, en mordhistoria. Mer The Talented Mr Ripley än Closer.
I inledningen av filmen ställs hypotesen att det är slumpen som styr över våra liv. En tennisboll som nuddar nätet kan falla ner antingen på ens egen sida eller på motståndarens, och den kan så avgöra matchen. Vad är tur och vad är skicklighet? Kunde Chris ha blivit världsmästare i tennis om han bara haft mer tur?
Som en parallell, mer diskret frågeställning, antyds romanen Brott och straff, som Chris läser i början av filmen. Dostojevskijs roman om studenten Raskolnikov som mördar en pantlånerska är ambivalent i sitt motiv. Raskolnikov är i ena stunden övertygad om att han måste mörda på grund av sin filosofiska övertygelse, i nästa stund handlar det mest om pengar. Dostojevskij själv vacklade mellan de olika motiven genom boken, vilket ger läsaren en känsla av obeständighet och ambivalens.
Jag tycker mig se samma tvetydighet i Match point. Här finns de filosofiska frågorna om slumpen kontra ödet, samtidigt finns en krasshet i de faktiska mord som inträffar i filmen, och något av en vaghet i motivet. Är det kärlek, pengar, eller något annat som driver mördaren? Varför gråter mördaren?
Hur det än är, är det intressant, välspelat, vackert, o-Allenskt och ändå Allenskt. Det enda jag kan klaga på är Jonathan Rhys Meyers (Skruva den som Beckham, Velvet Goldmine), som alltid känns stel och verkar förlita sig på sitt utseende mer än sitt skådepeleri.
Att älska som en porrstjärna: en sedelärande berättelse - Jenna Jameson
Jenna Jameson är en oerhört framgångsrik porrstjärna som skrivit denna bok ihop med journalisten Neil Strauss (som just nu åtnjuter smaskig publicitet med sin bok Spelet). Precis som man kan vänta sig har hon ett brokigt förflutet, med känslokalla män och återkommande övergrepp. Hon inledde tidigt en karriär som strippa som blev en karriär som utvikningsbrud i porrtidningar, till en karriär i renodlade porrfilmer och till slut bildandet av ett eget porrbolag och giftermål med en snäll man.
Den här typen av biografier med spökskrivare är oftast intressanta för att det handlar om öden väldigt långt ifrån ens eget liv, för att de är sanna och för att de på något sätt ger illusionen av att vara en alldeles sann inblick i någons verkliga psyke. Man ska komma så nära inpå det går utan att känna författaren i verkligheten.
Och det underliga med den här typen av biografier är att det är oftast just det man inte gör. Trots att det ska vara brutalt ärligt, trots att inget förtigs, inte sex, inte knark, inte känsloliv, så är berättelserna ofta fulla av hål, logiska luckor och känslor och händelser som aldrig beskrivs. Visst reflekterar Jenna över sitt liv, men ändå har hon helt andra referensramar än alla jag känner skulle ha.
Detta är ju oväntat nog något av en framgångssaga (om man vill se det så) och inte en berättelse om en tjej som klarat sig ur porrträsket.
Och detta är bokens stora problem: Jenna gör fortfarande pengar i porrindustrin, och boken är ett led i hennes marknadsföring. Så även om man får läsa en hel del elände vill hon fortfarande upprätthålla bilden av sig själv som en framgångsrik karriärist som håller på med porrfilm för att hon älskar sex och pengar. Resultatet blir inkonsekvent och stundtals oärligt.
I vanliga biografier brukar det finnas några högblanka sidor i mitten med färgfotografier på huvudpersonen som barn, med föräldrar och syskon, med olika pojkvänner och kändisar och så vidare. Men denna bok är i stället fulladdad med svartvita fotografier på nästan varannan sida, billigt tryckta på vanligt papper. Dels är det ofta hårdporr (vilket gör boken oerhört pinsam att läsa på bussen, man får hela tiden täcka över Jennas skrev med handen för att inte grannen ska snegla) och dels är de helt ologiskt placerade, okronologiska, oftast utan samband med texten och i inget fall står fotograf och datum. I kapitlen om när hon gick ner till 36 kilo får vi alltså se en kurvig glad tjej på bilden bredvid, i kapitlet om silikonbrösten har man ingen aning om vilka bilder som är ”före” och ”efter” om det ens fanns någon sådan tanke. Hennes första seriösa pojkvän och hennes första man finns inte med på bild överhuvudtaget, åtminstone inte med bildtext. Det finns ingen ledtråd om bilderna är från början eller slutet av hennes karriär, och det ständiga uttalandet att alla tycker att hon ser ut som tolv exemplifieras inte med någon bild. Bilderna tycks snarast finnas där för att locka presumtiva kunder att köpa fler av hennes produkter (filmer och tidningar), vilket känns väldigt obehagligt när hon i samma bok berättar om alla gånger hon blivit våldtagen och hur dåligt hon har mått i långa perioder.
Marilyn-motivet på framsidan och i de första bilderna är rörande i det att hon på något sätt verkar se sig själv som Marilyn (även om just hon inte nämns i boken som en förebild): som en framgångsrik skådespelerska som bejakar sin sexualitet. På flera ställen anspelar boken på Marilyn-myten. Jenna är blyg bland folk och kallas ”musen”, precis som Norma Jean i Blonde (Joyce Carol Oates), men kan koppla på charm och sexighet inför publik. Tävlingsinstinkten och viljan att vara unik, att ständigt bli bättre på sitt jobb påminner också om Marilyn, som fortsatte ta teaterlektioner även när hon låg på topp.
Jenna verkar inte dum, det är tydligt att hon reflekterat en hel del över sina livsval och här och där skymtas hennes terapisessioner, men hon verkar ändå övertygad om att det hon har gjort har hon gjort av fri vilja.
Det är lätt att jämföra detta med Bananflugornas herre som jag skrev om nyligen. Men medan Fredrik Eklund valde porrbranchen efter ett ”vanligt liv”, verkar det som att Jenna inte vet vad ett sådant ”vanligt liv” skulle kunna vara. Ingenstans i boken antyds att hon ens vet hur ”vanliga människor” lever sina liv. Hon är så inställd på att hon ska använda sin kropp som ett inkomstmedel att några alternativ aldrig nämns. Vanligt arbete nämns aldrig, utbildning eller böcker nämns aldrig. Och på det sättet är boken fascinerande. Det är som om Jenna Jameson lever i ett alternativt universum.
Boken är 600 sidor lång men relativt välskriven, kanske tack vare Neil Strauss. Förutom alla bilderna finns också serier, ironiska lathundar/guider och till och med en del formexperiment som autentiska samtal och en rolig sekvens där Jenna och hennes man beskriver hur de träffades i parallella spalter. Så litterärt håller denna biografi högre klass än till exempel bystdrottningen Jordans självbiografi från förra året. Den går snabbt att läsa och är underligt intressant.
ISBN: 9185453021
Den här typen av biografier med spökskrivare är oftast intressanta för att det handlar om öden väldigt långt ifrån ens eget liv, för att de är sanna och för att de på något sätt ger illusionen av att vara en alldeles sann inblick i någons verkliga psyke. Man ska komma så nära inpå det går utan att känna författaren i verkligheten.
Och det underliga med den här typen av biografier är att det är oftast just det man inte gör. Trots att det ska vara brutalt ärligt, trots att inget förtigs, inte sex, inte knark, inte känsloliv, så är berättelserna ofta fulla av hål, logiska luckor och känslor och händelser som aldrig beskrivs. Visst reflekterar Jenna över sitt liv, men ändå har hon helt andra referensramar än alla jag känner skulle ha.
Detta är ju oväntat nog något av en framgångssaga (om man vill se det så) och inte en berättelse om en tjej som klarat sig ur porrträsket.
Och detta är bokens stora problem: Jenna gör fortfarande pengar i porrindustrin, och boken är ett led i hennes marknadsföring. Så även om man får läsa en hel del elände vill hon fortfarande upprätthålla bilden av sig själv som en framgångsrik karriärist som håller på med porrfilm för att hon älskar sex och pengar. Resultatet blir inkonsekvent och stundtals oärligt.
I vanliga biografier brukar det finnas några högblanka sidor i mitten med färgfotografier på huvudpersonen som barn, med föräldrar och syskon, med olika pojkvänner och kändisar och så vidare. Men denna bok är i stället fulladdad med svartvita fotografier på nästan varannan sida, billigt tryckta på vanligt papper. Dels är det ofta hårdporr (vilket gör boken oerhört pinsam att läsa på bussen, man får hela tiden täcka över Jennas skrev med handen för att inte grannen ska snegla) och dels är de helt ologiskt placerade, okronologiska, oftast utan samband med texten och i inget fall står fotograf och datum. I kapitlen om när hon gick ner till 36 kilo får vi alltså se en kurvig glad tjej på bilden bredvid, i kapitlet om silikonbrösten har man ingen aning om vilka bilder som är ”före” och ”efter” om det ens fanns någon sådan tanke. Hennes första seriösa pojkvän och hennes första man finns inte med på bild överhuvudtaget, åtminstone inte med bildtext. Det finns ingen ledtråd om bilderna är från början eller slutet av hennes karriär, och det ständiga uttalandet att alla tycker att hon ser ut som tolv exemplifieras inte med någon bild. Bilderna tycks snarast finnas där för att locka presumtiva kunder att köpa fler av hennes produkter (filmer och tidningar), vilket känns väldigt obehagligt när hon i samma bok berättar om alla gånger hon blivit våldtagen och hur dåligt hon har mått i långa perioder.
Marilyn-motivet på framsidan och i de första bilderna är rörande i det att hon på något sätt verkar se sig själv som Marilyn (även om just hon inte nämns i boken som en förebild): som en framgångsrik skådespelerska som bejakar sin sexualitet. På flera ställen anspelar boken på Marilyn-myten. Jenna är blyg bland folk och kallas ”musen”, precis som Norma Jean i Blonde (Joyce Carol Oates), men kan koppla på charm och sexighet inför publik. Tävlingsinstinkten och viljan att vara unik, att ständigt bli bättre på sitt jobb påminner också om Marilyn, som fortsatte ta teaterlektioner även när hon låg på topp.
Jenna verkar inte dum, det är tydligt att hon reflekterat en hel del över sina livsval och här och där skymtas hennes terapisessioner, men hon verkar ändå övertygad om att det hon har gjort har hon gjort av fri vilja.
Det är lätt att jämföra detta med Bananflugornas herre som jag skrev om nyligen. Men medan Fredrik Eklund valde porrbranchen efter ett ”vanligt liv”, verkar det som att Jenna inte vet vad ett sådant ”vanligt liv” skulle kunna vara. Ingenstans i boken antyds att hon ens vet hur ”vanliga människor” lever sina liv. Hon är så inställd på att hon ska använda sin kropp som ett inkomstmedel att några alternativ aldrig nämns. Vanligt arbete nämns aldrig, utbildning eller böcker nämns aldrig. Och på det sättet är boken fascinerande. Det är som om Jenna Jameson lever i ett alternativt universum.
Boken är 600 sidor lång men relativt välskriven, kanske tack vare Neil Strauss. Förutom alla bilderna finns också serier, ironiska lathundar/guider och till och med en del formexperiment som autentiska samtal och en rolig sekvens där Jenna och hennes man beskriver hur de träffades i parallella spalter. Så litterärt håller denna biografi högre klass än till exempel bystdrottningen Jordans självbiografi från förra året. Den går snabbt att läsa och är underligt intressant.
ISBN: 9185453021
Mossvikenfruar: chansen - Emma Hamberg
Det här är som en svensk Vattenmelonen (Marian Keyes). Gift kvinna upptäcker att hennes man är otrogen och upptäcker sedan att hon är gravid. I Vattenmelonen hade hon redan fött i början av boken, här blir det i slutet. I övrigt är handlingarna väldigt lika.
Men kanske är Emma Hamberg ändå lite mer svenskt feministisk. Det här är ändå författaren som fick bort Fröken Sverige från Veckorevyn och som skriver Singel i Stan-serien.
Så det är roligt och snabbläst med all den igenkänningskomik man väntar sig från den här typen av bok. Och även om det är förutsägbart är det i alla fall förutsägbart med en sympatisk sorts logik. Inte riktigt så strömlinjeformat som det skulle kunna vara. Så när det dyker upp en ursnygg läkare som är snäll och dyrkande är det inte säkert att han är den rätte. Kompis-sambon i nya storstadslivet är varken en bästis eller någon helt igenom ond bitch, och den otrogne maken har också både goda och onda sidor.
Sen är det naturligtvis ingen djup eller fantastiskt välskriven bok, det hörs ju på namnet, men det är nog inte heller avsikten. Huvudpersonen finner sig själv och visar sig mer äventyrlig än hon först trodde, men något subtilt nyanserat porträtt är det ju inte. Hon är tillräckligt sympatisk för att man ska hålla på henne och önska henne väl.
Det är en perfekt läsa på stranden bok, eller när man är förkyld och trög, den tar bara några timmar att komma igenom och roar bra för stunden.
ISBN: 91-00-11025-6
Men kanske är Emma Hamberg ändå lite mer svenskt feministisk. Det här är ändå författaren som fick bort Fröken Sverige från Veckorevyn och som skriver Singel i Stan-serien.
Så det är roligt och snabbläst med all den igenkänningskomik man väntar sig från den här typen av bok. Och även om det är förutsägbart är det i alla fall förutsägbart med en sympatisk sorts logik. Inte riktigt så strömlinjeformat som det skulle kunna vara. Så när det dyker upp en ursnygg läkare som är snäll och dyrkande är det inte säkert att han är den rätte. Kompis-sambon i nya storstadslivet är varken en bästis eller någon helt igenom ond bitch, och den otrogne maken har också både goda och onda sidor.
Sen är det naturligtvis ingen djup eller fantastiskt välskriven bok, det hörs ju på namnet, men det är nog inte heller avsikten. Huvudpersonen finner sig själv och visar sig mer äventyrlig än hon först trodde, men något subtilt nyanserat porträtt är det ju inte. Hon är tillräckligt sympatisk för att man ska hålla på henne och önska henne väl.
Det är en perfekt läsa på stranden bok, eller när man är förkyld och trög, den tar bara några timmar att komma igenom och roar bra för stunden.
ISBN: 91-00-11025-6
Vem är Björn och vem är Benny och andra intressanta mysterier - Fredrik Lindström och Hasse Pihl
Den här boken säljs i tidningskiosker och matvauafärer och den ser rolig ut på framsidan.
Så här står det på Adlibris:
"Hasse Pihl och Fredrik Lindström tar här upp mysterier som länge gäckat den moderna människan. Exempelvis kan stora delar av vår befolkning inte skilja Björn Ulvaeus och Benny Andersson åt. Vem är egentligen vem av de bägge skäggen från Abba? Går det att hålla isär dem, och i så fall hur? Dessutom sprider Pihl och Lindström ljus över frågor som: Varför är roliga historier inte roliga? Varför lägger man på luren utan att säga hej då i amerikansk film? Varför är det egentligen så svårt att ljuga? Vad gör de på vitamininstitutet i Schweiz? Finns det egentligen parallella universum? Varför är danskarna så glada när de inte har något att vara glada för? Och så får vi svaret på den mest olösliga frågan: Varför räknar unga familjer upp även spädbarn och husdjur på sina telefonsvarare?"
Hmmm, kan bli roligt tror man. Men om man läser igenom frågeställningarna en gång till så inser man att de inte är särskilt intresanta. Man förstår ju liksom att det tar för lång tid i film om de ska hålla på att hälsa och avsluta (dessutom har man förstått att alla amerikanska filmnummer börjar på 555). Man fattar ju att vitamininstitutet är bluff och båg. Och det känns inte alls som något mysterium att nyblivna föräldrar vill räkna upp alla familjemedlemmar på telefonsvararen.
Dessutom är förklaringarna inga förklaringar utan bara kåseriartade och klichéartade funderingar kring ämnena. Inga intressanta fakta, bara sida upp och sida ner med urtråkiga skämt om sådant som redan skämtats om i det oändliga.
Och det enda jag verkligen funderade över: hur skiljer man på Björn och Benny?, det får man inget svar på. Jag vet fortfarande inte vem som är vem.
ISBN: 9100108413
Så här står det på Adlibris:
"Hasse Pihl och Fredrik Lindström tar här upp mysterier som länge gäckat den moderna människan. Exempelvis kan stora delar av vår befolkning inte skilja Björn Ulvaeus och Benny Andersson åt. Vem är egentligen vem av de bägge skäggen från Abba? Går det att hålla isär dem, och i så fall hur? Dessutom sprider Pihl och Lindström ljus över frågor som: Varför är roliga historier inte roliga? Varför lägger man på luren utan att säga hej då i amerikansk film? Varför är det egentligen så svårt att ljuga? Vad gör de på vitamininstitutet i Schweiz? Finns det egentligen parallella universum? Varför är danskarna så glada när de inte har något att vara glada för? Och så får vi svaret på den mest olösliga frågan: Varför räknar unga familjer upp även spädbarn och husdjur på sina telefonsvarare?"
Hmmm, kan bli roligt tror man. Men om man läser igenom frågeställningarna en gång till så inser man att de inte är särskilt intresanta. Man förstår ju liksom att det tar för lång tid i film om de ska hålla på att hälsa och avsluta (dessutom har man förstått att alla amerikanska filmnummer börjar på 555). Man fattar ju att vitamininstitutet är bluff och båg. Och det känns inte alls som något mysterium att nyblivna föräldrar vill räkna upp alla familjemedlemmar på telefonsvararen.
Dessutom är förklaringarna inga förklaringar utan bara kåseriartade och klichéartade funderingar kring ämnena. Inga intressanta fakta, bara sida upp och sida ner med urtråkiga skämt om sådant som redan skämtats om i det oändliga.
Och det enda jag verkligen funderade över: hur skiljer man på Björn och Benny?, det får man inget svar på. Jag vet fortfarande inte vem som är vem.
ISBN: 9100108413
Bananflugornas herre - Fredrik Eklund
Fredrik Eklund, son till kändisar, bäst i klassen och med en ekonomiskt framgångsrik karriär åkte till USA och gjorde gay porrfilm, och sen skrev han en bok om det, lövtunt kamouflerat. Klart den blir utgiven, även om han inte är någon briljant författare.
Men han är inte direkt dålig heller. Det är en del klyschor och att musiken i boken är så usel gör att soundtracket känns undermåligt också. Celine Dion på högsta volym får mig inte att associera till något bra.
Men den stora frågan, varför en framgångsrik kille känner ett behov av att bli porrstjärna är intressant, och hela boken framstår som ett försök att besvara den. Samtidigt som det nästan mystifieras än mer. Det är ingen dålig bedrift.
Det finns ett tema av utanförskap, en känsla av att inte höra hemma någonstans och absolut inte i det svenska folkhemmet. Och kanske finns det en vilja av att ingå i ett sammanhang av något som är färgstarkt och extremt, samtidigt som huvudpersonen framstår som en individualist, som någon som alltid vill vara speciell. Som läsare frågar jag mig om ett uppgående i en cynisk sexindustri verkligen är lösningen.
Dessutom är berättandet osammanhängande. En av anledningarna till att huvudpersonen vill bli porrstjärna är hans långa fascination av Ethan Moore, den största gay porrstjärnan i världen (i boken). Men när de äntligen träffas är det oklart vad som händer och vad karaktärerna känner. Huvudpersonen berättar plötsligt ett barndomsminne och i nästa stycke är mötet över.
I den här genren, med verklighetsbaserade chockerande händelser, är man van vid att åtminstone få hela händelseförloppet detaljerat skildrat, men här får man bara småbitar.
Dessutom får man som läsare bara veta alla fantasier, alla tankar kring beslutet att spela in porrfilm, men aldrig hur det verkligen går. Boken avslutas med huvudpersonens första filminspelning och det framgår aldrig hur porrlivet levde upp till förväntningarna och farhågorna. När man slår igen boken känns det som om det ligger en halva till någonstans som någon har rivit ut. Jag glömmer flera gånger att jag har läst ut boken, och undrar hur det kommer att gå i nästa kapitel.
Sex då? Jodå en hel del, men hur detaljerade sexscenerna än är känns de precis så gymnastiska och distanserade som porren själv. Behållningen är det totala utlämnandet av självet. Av en ung man med tusen viljor, som vill finna kärleken, som vill bli världens största porrstjärna, som vill ha en fettfri kropp på 100 kilo med synliga ådror, samtidigt som han vill vara liten och nätt som timotejflickan.
Titeln då? Jo, en professor har hittat en "bög-gen" hos vissa bananflugor som kan aktiveras genom att höja temperaturen. Driften att bli banaflugornas herre är ju temat.
ISBN: 9197443840
Men han är inte direkt dålig heller. Det är en del klyschor och att musiken i boken är så usel gör att soundtracket känns undermåligt också. Celine Dion på högsta volym får mig inte att associera till något bra.
Men den stora frågan, varför en framgångsrik kille känner ett behov av att bli porrstjärna är intressant, och hela boken framstår som ett försök att besvara den. Samtidigt som det nästan mystifieras än mer. Det är ingen dålig bedrift.
Det finns ett tema av utanförskap, en känsla av att inte höra hemma någonstans och absolut inte i det svenska folkhemmet. Och kanske finns det en vilja av att ingå i ett sammanhang av något som är färgstarkt och extremt, samtidigt som huvudpersonen framstår som en individualist, som någon som alltid vill vara speciell. Som läsare frågar jag mig om ett uppgående i en cynisk sexindustri verkligen är lösningen.
Dessutom är berättandet osammanhängande. En av anledningarna till att huvudpersonen vill bli porrstjärna är hans långa fascination av Ethan Moore, den största gay porrstjärnan i världen (i boken). Men när de äntligen träffas är det oklart vad som händer och vad karaktärerna känner. Huvudpersonen berättar plötsligt ett barndomsminne och i nästa stycke är mötet över.
I den här genren, med verklighetsbaserade chockerande händelser, är man van vid att åtminstone få hela händelseförloppet detaljerat skildrat, men här får man bara småbitar.
Dessutom får man som läsare bara veta alla fantasier, alla tankar kring beslutet att spela in porrfilm, men aldrig hur det verkligen går. Boken avslutas med huvudpersonens första filminspelning och det framgår aldrig hur porrlivet levde upp till förväntningarna och farhågorna. När man slår igen boken känns det som om det ligger en halva till någonstans som någon har rivit ut. Jag glömmer flera gånger att jag har läst ut boken, och undrar hur det kommer att gå i nästa kapitel.
Sex då? Jodå en hel del, men hur detaljerade sexscenerna än är känns de precis så gymnastiska och distanserade som porren själv. Behållningen är det totala utlämnandet av självet. Av en ung man med tusen viljor, som vill finna kärleken, som vill bli världens största porrstjärna, som vill ha en fettfri kropp på 100 kilo med synliga ådror, samtidigt som han vill vara liten och nätt som timotejflickan.
Titeln då? Jo, en professor har hittat en "bög-gen" hos vissa bananflugor som kan aktiveras genom att höja temperaturen. Driften att bli banaflugornas herre är ju temat.
ISBN: 9197443840
Fox Confessor Brings the Flood - Neko Case
En vän till mig berättade att hon träffade en kille för några månader sen. Hon tyckte om honom, de umgicks och han berättade saker för henne om sig själv som han aldrig berättat för någon annan. Sen ignorerade han hennes telefonsamtal och undvek henne på fester.
Först tyckte hon att det var underligt, tills någon sa att den största närheten kan man bara ha med sådana man inte riktigt känner.
Precis som att man bara kan säga ”Det känns som att jag har känt dig hela livet”, till någon man precis har börjat lära känna. När man verkligen lär känna personen framstår den som långt mer främmande.
Kanske var det inte så Neko Case menade när hon skrev Hold on, Hold on, men texten är precis rätt: The most tender place in my heart is for strangers / I know it's unkind, but my own blood is much too dangerous.
Det här är sången som på bara en dag klättrar högt på min iTunes mest spelade lista. Bara 2:46 lång, vilket gör att den måste upprepas gång på gång, öppnas den med föregående rader och sedan följer en ljuvlig refräng som sparsamt bara delas ut två gånger. Hold on, hold on, hold on, hold on.
Men skivan innehåller mer.
Neko Case har jag aldrig lyssnat på förut, fast hon turnerar med Martha Wainwright. Jag har trott att hon var lite medelålders country sådär. Men inte alls.
Visst finns det en Patsy Cline twang över Cases röst, men mest påminner hon om Paula Frazer. Det vilar något spöklikt 4AD-aktigt över sångerna, rösten är country på vissa sätt men samtidigt änglalik som Lush, och i vissa stunder nästan Heather Nova sirensk.
Men sångerna är starka och glada och ibland arga, festmusik mer än deppmusik. Star Witness låter nästan lite Sundays med tjocka körer. Maybe Sparrow är omväxlande längtande och vacker, ömsom argsint på gränsen till andfått gastande.
Det är 12 sånger och alla är inte lika bra. Men de räcker väldigt långt.
Dessutom spelar Neko Case på Sticky Fingers 13 maj. Innan dess ska jag nog lyssna in mig på de tidigare skivorna också.
Först tyckte hon att det var underligt, tills någon sa att den största närheten kan man bara ha med sådana man inte riktigt känner.
Precis som att man bara kan säga ”Det känns som att jag har känt dig hela livet”, till någon man precis har börjat lära känna. När man verkligen lär känna personen framstår den som långt mer främmande.
Kanske var det inte så Neko Case menade när hon skrev Hold on, Hold on, men texten är precis rätt: The most tender place in my heart is for strangers / I know it's unkind, but my own blood is much too dangerous.
Det här är sången som på bara en dag klättrar högt på min iTunes mest spelade lista. Bara 2:46 lång, vilket gör att den måste upprepas gång på gång, öppnas den med föregående rader och sedan följer en ljuvlig refräng som sparsamt bara delas ut två gånger. Hold on, hold on, hold on, hold on.
Men skivan innehåller mer.
Neko Case har jag aldrig lyssnat på förut, fast hon turnerar med Martha Wainwright. Jag har trott att hon var lite medelålders country sådär. Men inte alls.
Visst finns det en Patsy Cline twang över Cases röst, men mest påminner hon om Paula Frazer. Det vilar något spöklikt 4AD-aktigt över sångerna, rösten är country på vissa sätt men samtidigt änglalik som Lush, och i vissa stunder nästan Heather Nova sirensk.
Men sångerna är starka och glada och ibland arga, festmusik mer än deppmusik. Star Witness låter nästan lite Sundays med tjocka körer. Maybe Sparrow är omväxlande längtande och vacker, ömsom argsint på gränsen till andfått gastande.
Det är 12 sånger och alla är inte lika bra. Men de räcker väldigt långt.
Dessutom spelar Neko Case på Sticky Fingers 13 maj. Innan dess ska jag nog lyssna in mig på de tidigare skivorna också.
Hjärtan i Atlantis
Jag tycker mest om Stephen King när han skriver sådant som drar åt fantasy. Visst kan han bli långrandig och överflödig, men han har en väldig fantasi, en ren känsla för skräck, förmodligen för att han själv har alla fobier och nojor som finns, och, faktiskt, ibland ett bra öga för människor. Kanske speciellt barn. Stand By Me är ett fint exempel på det.
Så när Stephen King skriver en novellsamling som Hjärtan i Atlantis som börjar med en rörande historia om Bobby som utan fadersfigur får uppleva en nära vänskap med en äldre synsk man, är det klart att någon vill göra en ny Stand By Me-film på den.
Men de börjar omedelbart med att ta bort de mest fantasifulla inslagen. Den synske mannen, Ted Brautigan (spelad av den alltid sympatiska Antony Hopkins) är förföljd av ”låga män”, i boken övernaturliga varelser som ska ta med honom till en annan värld. I filmen förvandlas det till en FBI-histora. FBI-män är ute efter Ted för att få hjälp att spåra kommunister. Ungefär lika overkligt men tråkigare.
Men annars är det en trevlig film, lagom för en TV-matiné, sentimentalt, söta barn, elaka föräldrar, uppslitande avsked, våld och hämnd.
Men boken är bättre. Där utnyttjar King novellens form, men låter olika personer återkomma. Bobbys flickvän återkommer i tonåren och har en kärlekshistoria med en ung man som åker in i Vietnam-kriget, men utan att någonsin älska honom lika mycket som sin barndoms kärlek Bobby. Den unge soldatens vän berättar i sin tur sin egen Vietnam-historia och så vidare. Det är en rörande bok, utan några skräck-inslag i traditionell mening. Och människorna är sympatiska och äkta.
Så när Stephen King skriver en novellsamling som Hjärtan i Atlantis som börjar med en rörande historia om Bobby som utan fadersfigur får uppleva en nära vänskap med en äldre synsk man, är det klart att någon vill göra en ny Stand By Me-film på den.
Men de börjar omedelbart med att ta bort de mest fantasifulla inslagen. Den synske mannen, Ted Brautigan (spelad av den alltid sympatiska Antony Hopkins) är förföljd av ”låga män”, i boken övernaturliga varelser som ska ta med honom till en annan värld. I filmen förvandlas det till en FBI-histora. FBI-män är ute efter Ted för att få hjälp att spåra kommunister. Ungefär lika overkligt men tråkigare.
Men annars är det en trevlig film, lagom för en TV-matiné, sentimentalt, söta barn, elaka föräldrar, uppslitande avsked, våld och hämnd.
Men boken är bättre. Där utnyttjar King novellens form, men låter olika personer återkomma. Bobbys flickvän återkommer i tonåren och har en kärlekshistoria med en ung man som åker in i Vietnam-kriget, men utan att någonsin älska honom lika mycket som sin barndoms kärlek Bobby. Den unge soldatens vän berättar i sin tur sin egen Vietnam-historia och så vidare. Det är en rörande bok, utan några skräck-inslag i traditionell mening. Och människorna är sympatiska och äkta.
Anywhere I Lay My Head - Scarlett Johansson
Jag trodde nog inte riktigt att Scarlett Johanson skulle släppa en Britney Spears-aktig skiva, om hon nu ändå skulle ge sig på musik.
Men med den mörka rösten tänkte jag mig kanske en skiva med rökiga Sinatracovers, eller något annat lite mer gammeldags och jazzklubbaktigt.
Inte detta: Tom Waits covers med en ganska ful, mörk och lite tonlös röst som påminner om Nico. I arrangemang som känns lite avigt 4AD-aktiga. Inte Cocteau Twins som några recensenter vill få det till, men aningen This Mortal Coil ibland. Om Lisa Gerrard skulle bli lite charmigt tondöv. Och på "I don't want to grow up" låter Scarlett lite syntigt 80-talsaktig på ett ganska B och lite kultigt sätt.
Märkligt men inte oävet. Det bästa är att den här typen av musik faktiskt spelas på radio tack vare Scarlett. Hade hon varit okänd hade man bara fått höra talas om skivan på obskyra mailinglistor för typ Marianne Nowottny.
Men med den mörka rösten tänkte jag mig kanske en skiva med rökiga Sinatracovers, eller något annat lite mer gammeldags och jazzklubbaktigt.
Inte detta: Tom Waits covers med en ganska ful, mörk och lite tonlös röst som påminner om Nico. I arrangemang som känns lite avigt 4AD-aktiga. Inte Cocteau Twins som några recensenter vill få det till, men aningen This Mortal Coil ibland. Om Lisa Gerrard skulle bli lite charmigt tondöv. Och på "I don't want to grow up" låter Scarlett lite syntigt 80-talsaktig på ett ganska B och lite kultigt sätt.
Märkligt men inte oävet. Det bästa är att den här typen av musik faktiskt spelas på radio tack vare Scarlett. Hade hon varit okänd hade man bara fått höra talas om skivan på obskyra mailinglistor för typ Marianne Nowottny.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
