Egentligen läser jag alldeles för snabbt för Per-Olov Enquist. Hans böcker är poetiska, och bör läsas långsamt och begrundas. I stället bläddrar jag snabbt från sida till sida, och följer med i handlingen på ren intuition. Jag fångas av rytmen, enstaka meningar och stämningar. Men jag behöver läsa om för att fånga hela händelseförloppet. Boken om Blanche och Marie är en av Enquists mer lättillgängliga böcker ändå, men ett mästerverk.
Marie Curie forskar i radioaktivitet, och tar Blanche, Jean Martin Charcots mest berömda hysteriska patient, till hjälp. Boken skrivs av blanche, som amputerad av strålsjuka, till en torso med en arm, skriver ner sina tankar, om kärleken, om radium, om sin tid med Charcot och sin tid med Marie. Enqvist själv skymtar ibland i texten, i sin svenskhet och i sin fascination för de båda kvinnorna.
Texten är ett formexperiment. I utropstecken, i flämtande meningar, i ramsor, och underliga satser förs berättelsen fram. Det myllrar av historiska celebriteter, förutom huvudrollsinnehavarna Blanche och Marie, har Freud och Becquerel små roller, liksom Pierre Curie.
Enquist skriver intressant om tiden, om hur radiumet tas emot som ett undermedel som ska bota sjukdomar och skallighet, men hur i verkligheten laboratorieassistenter blev sjuka och dog. Hur målarna av självlysande urtavlor vätte sina penslar i munnen, och så småningom fick svalg som sönderfrätta hål. Det är svårt att veta var gränsen går mellan historiska fakta och fantasi, men Enquist är övertygande.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar