Nu har jag ägnat maniska timmar åt en egentligen urdålig bok igen.
Jemima är en ledsen singeltjockis i London, som går ner i vikt och blir pinnsmal, och plötsligt är hon bländande vacker, ja faktiskt snyggare än alla andra kvinnor i hela världen, och så får hon möta kärleken.
Ok, jag var tvungen att veta hur det skulle gå och vad sensmoralen skulle bli, så jag hade svårt att släppa boken. Men utan att avslöja för mycket av slutet, måste jag säga att det är en unken sensmoral, precis så ytlig som huvudpersonen påstår att hon inte är.
Dessutom är boken skriven med ett ständigt skiftande mellan första och tredje person. Förmodligen är avsikten att författaren ska kunna peta in lite pekpinnar då och då, och visa att hon minsann ligger steget före sin huvudperson. Men eftersom perspektivet skiftar flera gånger i varje kapitel blir resultatet mest förvirrande.
Men som underhållning för stunden, om man redan läst allt annat i genren fungerar det.
lördag 12 juli 2008
När ingen ser - Elizabeth George
12 romaner har Elizabeth George skrivit om sina deckare Lynley och Havers. George är amerikansk men skriver brittiska deckare som ingen annan. Hon beskriver London som om hon bott där hela sitt liv. De har blivit lite tråkigare för var gång. Det har antytts i uppåt fem tegelstensromaner att Havers ska få ihop det med sin muslimske granne. Och Lynleys kärlekshistoria med Lady Helen, har långsamt gått från att han inser sin kärlek, till uppvaktning, till äktenskap, till att hon är gravid i denna bok.
Jag läste första halvan, och tyckte den var trevlig. Tänkte skriva i bloggen att deckarna har blivit som Bamsefigurer, att de utvecklats till en viss punkt, men att de nu har stannat upp i växten. Att det nu är äventyren/mordgåtorna som ska hålla intresset uppe. Visserligen får den svarta kommisarien Winston Nkata en ovanligt stor roll, vilket förnyar persongalleriet. Men i övrigt består den största konflikten av att Lady Helen ska välja dopklänning till babyn, och att Havers har ett gräl med sin eventuellt tilltänkte.
Mordgåtan är denna gång en seriemördares ritualmord på unga pojkar, och även om det hela är välgjort, saknas mycket av det som gör seriemord intressanta, trots passager skrivna ur mördarens perspektiv. ”Han skulle visa att det var Han som bestämde, och Han skulle bli berömd för Sitt verk” ungefär.
Här finns inte den symbolladdade psykologin som i När lammen tystnar, eller en religiös symmetri som i Seven. Inte heller tillför mordgåtan något intressant som när George beskrev internatskolor i Till Minnet av Edward, och de dövas kultur i För hennes eget bästa.
MEN, mot slutet kommer en överraskning som får mig att sätta det där om Bamsefigurer i halsen. Jag känner mig lika överrumplad och ledsen som A C Doyles läsare måste ha gjort när Sherlock Holmes blev avlivad. Plötsligt känns deckarnas egna liv som det mest angelägna igen, och att mordgåtan går på slentrian gör ingenting.
Jag läser ut boken på morgonen på väg till jobbet, och bär den inom mig hela dagen. Vad händer nu? Blir det den relativt nya bekantskapen Nkata som blir huvudperson i nästa bok?
Jag läste första halvan, och tyckte den var trevlig. Tänkte skriva i bloggen att deckarna har blivit som Bamsefigurer, att de utvecklats till en viss punkt, men att de nu har stannat upp i växten. Att det nu är äventyren/mordgåtorna som ska hålla intresset uppe. Visserligen får den svarta kommisarien Winston Nkata en ovanligt stor roll, vilket förnyar persongalleriet. Men i övrigt består den största konflikten av att Lady Helen ska välja dopklänning till babyn, och att Havers har ett gräl med sin eventuellt tilltänkte.
Mordgåtan är denna gång en seriemördares ritualmord på unga pojkar, och även om det hela är välgjort, saknas mycket av det som gör seriemord intressanta, trots passager skrivna ur mördarens perspektiv. ”Han skulle visa att det var Han som bestämde, och Han skulle bli berömd för Sitt verk” ungefär.
Här finns inte den symbolladdade psykologin som i När lammen tystnar, eller en religiös symmetri som i Seven. Inte heller tillför mordgåtan något intressant som när George beskrev internatskolor i Till Minnet av Edward, och de dövas kultur i För hennes eget bästa.
MEN, mot slutet kommer en överraskning som får mig att sätta det där om Bamsefigurer i halsen. Jag känner mig lika överrumplad och ledsen som A C Doyles läsare måste ha gjort när Sherlock Holmes blev avlivad. Plötsligt känns deckarnas egna liv som det mest angelägna igen, och att mordgåtan går på slentrian gör ingenting.
Jag läser ut boken på morgonen på väg till jobbet, och bär den inom mig hela dagen. Vad händer nu? Blir det den relativt nya bekantskapen Nkata som blir huvudperson i nästa bok?
One - Mary J Blige & U2
Jag är svag för R&B/soul/hip-hop i perioder, smäktande kvinnoröster, science fiction-aktiga rytmer, syntetiska ljud som får mig att känna mig som på ett disco i ett rymdskepp. Det kan vara bra att ladda iPoden med några sådana spår. Man springer mycket snabbare när man är på väg att missa bussen.
Jag har läst mycket gott om Mary J Bliges senaste skiva. Dessutom är jag förtjust i henne för att Cat Power gjorde en helt otippad cover på Bliges Deep Inside, på en Peel session (radioprogram) för många år sedan. (Och det var fint att höra Chan sjunga "I'm just Mary")
Mary sjunger One ihop med U2 på nya skivan, och den blir dagens sång och veckans sång överallt. Jag hoppades på en sång med samma förkrossande dramatik som No More Drama, en av de få ballader i genren jag känt något för.
Så jag lyssnade idag. Och nej nej nej.
Bono låter väl ungefär som vanligt, och sen sätter Mary igång, det låter som röstakrobatik, och plötsligt lägger jag märke till att jag tycker texten är sådär, för nu hör man den verkligen. Jag är inget jättefan av U2, men om jag skulle valt en sång av dem hade det nog varit One. Fram till idag. Men Mary ylar och ylar, lika tjatigt som i H&M reklamen som aldrig tog slut (har du varit på bio nyligen vet du vilken jag menar). Varje rad känns som en slakt, och när sången är slut känns det som att den är död.
Nu hoppas jag på en dansant singel i stället. Family Affair och Ooh! är fortfarande fantastiska.
Jag har läst mycket gott om Mary J Bliges senaste skiva. Dessutom är jag förtjust i henne för att Cat Power gjorde en helt otippad cover på Bliges Deep Inside, på en Peel session (radioprogram) för många år sedan. (Och det var fint att höra Chan sjunga "I'm just Mary")
Mary sjunger One ihop med U2 på nya skivan, och den blir dagens sång och veckans sång överallt. Jag hoppades på en sång med samma förkrossande dramatik som No More Drama, en av de få ballader i genren jag känt något för.
Så jag lyssnade idag. Och nej nej nej.
Bono låter väl ungefär som vanligt, och sen sätter Mary igång, det låter som röstakrobatik, och plötsligt lägger jag märke till att jag tycker texten är sådär, för nu hör man den verkligen. Jag är inget jättefan av U2, men om jag skulle valt en sång av dem hade det nog varit One. Fram till idag. Men Mary ylar och ylar, lika tjatigt som i H&M reklamen som aldrig tog slut (har du varit på bio nyligen vet du vilken jag menar). Varje rad känns som en slakt, och när sången är slut känns det som att den är död.
Nu hoppas jag på en dansant singel i stället. Family Affair och Ooh! är fortfarande fantastiska.
The Greatest - Cat Power (hela skivan)
En ny skiva av Cat Power. En händelse. Den 24:e januari kommer den, men sångerna har läckt ut på Internet en efter en, och plötsligt fanns hela skivan. Det är omoraliskt och oemotståndligt att ladda hem den.
Indie/lo-fidrottningen Chan Marshall a.k.a Cat Power har jobbat ihop med Memphis musiker denna gång. Det låter proffsigt, mer än någon annan Cat Powerskiva. Och Chan låter självsäker, rösten bär, och allt låter avsiktligt. Inte som tidigare: Flyktigt, nästan slumpmässigt, som om hon själv förvånats över skönheten i sin egen röst.
Nu är det pampiga blåsinstrument, visslingar, jazziga körer. Fast det är mer instrumenterat än någonsin, är det också det mest lättlyssnade. Det sticker inte ut, låter inte svårt, eller smärtsamt. Kanske får Cat Power en radiohit nu. Jag vill jag vill jag vill älska den här skivan, och jag vill inte få associationer till gubbrock, men det får jag.
Fast det finns ekon från förr. Titelsången The Greatest skrev jag om för länge sen, och den har jag fortfarande inte tröttnat på. Trots den nya ljudbilden påminner den om den skira Moon Pix. Den kommer att leta sig in i mina blandskivor. Love and Communication som avslutar skivan är intensiv och andas samma anda som You Are Free. Where is my Love är monoton, men på ett sorgset meditativt sätt, som om den vore en av hennes tolkningar på The Covers record. Och Hate, med Cobainlånet ’I hate myself and I want to die’, känns som den tonårssång hon inte kunde skriva då, när hon debuterade med Dear Sir och Myra Lee och lät som att hon verkligen ville dö.
Men Lived in Bars är prålig, och texten känns klyschigt bluesig: "lived in bars and danced on tables". Willie, som var underbar med bara M Ward som komp på Speaking For Trees DVDn (Då hette den Willie Deadwilder, en 20 minuter lång kärlekshistoria, dissekerad i olika perspektiv och med melodi och sång som skulle kunna röra det mest blaserade hjärta), är sönderspelad, avpersonifierad. De vackraste verserna är borta, och kvar är en påklistrad refräng. Could We, och The Moon hoppar jag över när de kommer i min iPod Shuffle.
Chan låter plötsligt vuxen, medelålders ibland. Jag önskar att jag inte var så självisk, att jag kunde tycka det var enbart bra. Ingen orkar ha nerverna utanpå och fly bakom pianot i fosterställning på konserter i tio år.
Jag är ambivalent. Cat Power är en av mina största idoler, och jämfört med miljoner andra skivor som släpps 2006, kommer The Greatest verkligen att vara ’The Greatest’. Jag misstänker också att det kan bli ett kommersiellt genombrott för Chan Marshall, och det förtjänar hon, efter alla skivor och allt turnerande. Det är synd bara att det blir med den här skivan.
Indie/lo-fidrottningen Chan Marshall a.k.a Cat Power har jobbat ihop med Memphis musiker denna gång. Det låter proffsigt, mer än någon annan Cat Powerskiva. Och Chan låter självsäker, rösten bär, och allt låter avsiktligt. Inte som tidigare: Flyktigt, nästan slumpmässigt, som om hon själv förvånats över skönheten i sin egen röst.
Nu är det pampiga blåsinstrument, visslingar, jazziga körer. Fast det är mer instrumenterat än någonsin, är det också det mest lättlyssnade. Det sticker inte ut, låter inte svårt, eller smärtsamt. Kanske får Cat Power en radiohit nu. Jag vill jag vill jag vill älska den här skivan, och jag vill inte få associationer till gubbrock, men det får jag.
Fast det finns ekon från förr. Titelsången The Greatest skrev jag om för länge sen, och den har jag fortfarande inte tröttnat på. Trots den nya ljudbilden påminner den om den skira Moon Pix. Den kommer att leta sig in i mina blandskivor. Love and Communication som avslutar skivan är intensiv och andas samma anda som You Are Free. Where is my Love är monoton, men på ett sorgset meditativt sätt, som om den vore en av hennes tolkningar på The Covers record. Och Hate, med Cobainlånet ’I hate myself and I want to die’, känns som den tonårssång hon inte kunde skriva då, när hon debuterade med Dear Sir och Myra Lee och lät som att hon verkligen ville dö.
Men Lived in Bars är prålig, och texten känns klyschigt bluesig: "lived in bars and danced on tables". Willie, som var underbar med bara M Ward som komp på Speaking For Trees DVDn (Då hette den Willie Deadwilder, en 20 minuter lång kärlekshistoria, dissekerad i olika perspektiv och med melodi och sång som skulle kunna röra det mest blaserade hjärta), är sönderspelad, avpersonifierad. De vackraste verserna är borta, och kvar är en påklistrad refräng. Could We, och The Moon hoppar jag över när de kommer i min iPod Shuffle.
Chan låter plötsligt vuxen, medelålders ibland. Jag önskar att jag inte var så självisk, att jag kunde tycka det var enbart bra. Ingen orkar ha nerverna utanpå och fly bakom pianot i fosterställning på konserter i tio år.
Jag är ambivalent. Cat Power är en av mina största idoler, och jämfört med miljoner andra skivor som släpps 2006, kommer The Greatest verkligen att vara ’The Greatest’. Jag misstänker också att det kan bli ett kommersiellt genombrott för Chan Marshall, och det förtjänar hon, efter alla skivor och allt turnerande. Det är synd bara att det blir med den här skivan.
Snygg - Joyce Carol Oates
Att läsa Joyce Carol Oates är som att titta på en operation på TV. Man vet att det är obehagligt, och att det bara blir mer obehagligt ju längre man tittar. Därför har jag undvikit flera av hennes böcker, som "Våld", ett våldtäktsdrama som enligt recensionerna är plågsamt realistisk.
Snygg är en ungdomsbok och jag tänkte att det kanske skulle finnas fler försonande element i en sådan bok. Det gör det inte. Huvudpersonen Darren är en vacker pojke som går lite som en sömngångare genom tillvaron, oklar över sina egna känslor och motiv, inte helt olik Oates porträtt av Marilyn Monroe i Blonde. Darren blir inblandad och delaktig i en häxjakt på en homosexuell lärare. Och nej, det ordnar sig inte. Man läser och vill nästan titta bort, låta bli att vända blad.
Och ändå finns det hopp i boken. Det finns inget insmickrande, ingen enkel sensmoral som tonåringarna i målgruppen ska ta till sig, men en uppriktighet som är ovanlig i ungdomslitteraturen.
Jag undviker inte Oates för att hon är dålig. Tvärtom. Hennes romaner är så poetiskt skrivna och intensiva och sanna att jag bara orkar en då och då. De kan komma en närmare än livet självt.
Snygg är en ungdomsbok och jag tänkte att det kanske skulle finnas fler försonande element i en sådan bok. Det gör det inte. Huvudpersonen Darren är en vacker pojke som går lite som en sömngångare genom tillvaron, oklar över sina egna känslor och motiv, inte helt olik Oates porträtt av Marilyn Monroe i Blonde. Darren blir inblandad och delaktig i en häxjakt på en homosexuell lärare. Och nej, det ordnar sig inte. Man läser och vill nästan titta bort, låta bli att vända blad.
Och ändå finns det hopp i boken. Det finns inget insmickrande, ingen enkel sensmoral som tonåringarna i målgruppen ska ta till sig, men en uppriktighet som är ovanlig i ungdomslitteraturen.
Jag undviker inte Oates för att hon är dålig. Tvärtom. Hennes romaner är så poetiskt skrivna och intensiva och sanna att jag bara orkar en då och då. De kan komma en närmare än livet självt.
Adaptation
Vilket överflöd av bra filmer helt plötsligt. Två genuint unika filmer samma vecka.
Charlie Kaufman är precis färdig med I huvudet på John Malkovich, och ska skriva manus utifrån en bok om orkidéer. Det visar sig omöjligt, och i desperation skriver han in sig själv i manuset. Dessutom har Kaufman skrivit in sig själv i ett manus som handlar om att han själv skriver ett manus där han skriver in sig själv. Meta meta.
Som en såndär saga där en pirat sitter vid en eld och säger att han ska berätta en historia, och piratens historia börjar med att en pirat sitter vid en eld och ska berätta en historia.
Dessutom har Charlie skapat sig en tvillingbror Donald Kaufman, som finns med i filmen, som står som manusförfattare på filmen, men som i verkliga livet inte existerar.
Donald är dessutom mer karismatisk och tillfreds än sin verklige bror, Charlie. I en gyllene scen mot slutet pratar de om hur Donald i tonåren flirtade med en flicka han var kär i, men att hon bakom hans rygg drev med honom. Och Donald berättar att han visste om det, men var lycklig ändå.
Donald: I loved Sarah, Charles. It was mine, that love. I owned it. Even Sarah didn’t have the right to take it away. I can love whoever I want.
Charlie: But... she thought you were pathetic.
Donald: That was her business, not mine. You are what you love, not what loves you. That's something I figured out a long time ago.
Så det är en skruvad film, och kanske har jag inte alls lyckats förklara den (men ska allt verkligen förklaras och förstås?), men i alla fall. Vilken film som helst med en sådan dialog förtjänar att ses.
Charlie Kaufman är precis färdig med I huvudet på John Malkovich, och ska skriva manus utifrån en bok om orkidéer. Det visar sig omöjligt, och i desperation skriver han in sig själv i manuset. Dessutom har Kaufman skrivit in sig själv i ett manus som handlar om att han själv skriver ett manus där han skriver in sig själv. Meta meta.
Som en såndär saga där en pirat sitter vid en eld och säger att han ska berätta en historia, och piratens historia börjar med att en pirat sitter vid en eld och ska berätta en historia.
Dessutom har Charlie skapat sig en tvillingbror Donald Kaufman, som finns med i filmen, som står som manusförfattare på filmen, men som i verkliga livet inte existerar.
Donald är dessutom mer karismatisk och tillfreds än sin verklige bror, Charlie. I en gyllene scen mot slutet pratar de om hur Donald i tonåren flirtade med en flicka han var kär i, men att hon bakom hans rygg drev med honom. Och Donald berättar att han visste om det, men var lycklig ändå.
Donald: I loved Sarah, Charles. It was mine, that love. I owned it. Even Sarah didn’t have the right to take it away. I can love whoever I want.
Charlie: But... she thought you were pathetic.
Donald: That was her business, not mine. You are what you love, not what loves you. That's something I figured out a long time ago.
Så det är en skruvad film, och kanske har jag inte alls lyckats förklara den (men ska allt verkligen förklaras och förstås?), men i alla fall. Vilken film som helst med en sådan dialog förtjänar att ses.
About Schmidt
Jack Nicholson igen. Men vilken skillnad. Sideways är en fantastiskt rolig och tragisk film av Alexander Payne. About Schmidt gjorde han ett par år tidigare. Warren Schmidt går i pension, förlorar sin fru och ger sig iväg i husbilen han aldrig ville köpa, för att hälsa på sin dotter och hennes fåniga fästman.
Stämningen är densamma som i Sideways.
Man kan tycka att amerikansk film är enahanda och ytlig, men när amerikansk film är bra är den oemotståndlig. Wes Anderson, Paul Thomas Anderson, Charlie Kaufman och Alexander Payne, som alla gör 'alternativ' amerikansk film, är alla genier på olika sätt.
Bilderna i början på tråkiga kontorsbyggnader i olika nyanser av grått, stiliserat, ibland centrerat. Trots amerikanskheten är det något som påminner om svenske Ulf Lundkvists serier och foton (minns Assar). Tragikomiska bilder på Schmidt (Nicholson) och hans fru. Små detaljer man kan känna igen sig i. Hur Schmidt irriterar sig på sin frus sätt att ta fram bilnycklarna innan de kommit fram till bilen. Tristess och tragik.
Schmidt struntar i vad hans präst säger, men skriver självutlämnande brev till sitt sexårige fadderbarn Ndugu. Den enda som åtminstone förefaller att lyssna. För ovanlighetens skull är Nicholson inte en karismatisk halvgalning, utan bara en ensam farbror som har tappat sin känsla av mening. Nertonad och undertryckt.
Ja Jack Nicholson igen. Men vilken skillnad.
Stämningen är densamma som i Sideways.
Man kan tycka att amerikansk film är enahanda och ytlig, men när amerikansk film är bra är den oemotståndlig. Wes Anderson, Paul Thomas Anderson, Charlie Kaufman och Alexander Payne, som alla gör 'alternativ' amerikansk film, är alla genier på olika sätt.
Bilderna i början på tråkiga kontorsbyggnader i olika nyanser av grått, stiliserat, ibland centrerat. Trots amerikanskheten är det något som påminner om svenske Ulf Lundkvists serier och foton (minns Assar). Tragikomiska bilder på Schmidt (Nicholson) och hans fru. Små detaljer man kan känna igen sig i. Hur Schmidt irriterar sig på sin frus sätt att ta fram bilnycklarna innan de kommit fram till bilen. Tristess och tragik.
Schmidt struntar i vad hans präst säger, men skriver självutlämnande brev till sitt sexårige fadderbarn Ndugu. Den enda som åtminstone förefaller att lyssna. För ovanlighetens skull är Nicholson inte en karismatisk halvgalning, utan bara en ensam farbror som har tappat sin känsla av mening. Nertonad och undertryckt.
Ja Jack Nicholson igen. Men vilken skillnad.
Anger Management
Fredag kväll och tittar på en halvdan film. En svag trea om man ska vara snäll. Men Adam Sandler är lite charmig och Jack Nicholson ser galen ut som alltid. Och det är så skönt att kunna maila lite, och äta lite ostkrokar, och laga lite köttfärssås till nästa veckas luncher. Och bara vila.
Och ibland skrattar jag faktiskt högt, även om filmen bara är halvrolig.
Och ibland skrattar jag faktiskt högt, även om filmen bara är halvrolig.
Martha Wainwright - Kulturbolaget Malmö - 6 december 2005
Martha Wainwright live. Publiken är inte alls som jag trodde. Ungefär hälften är män i medelåldern. Den andra hälften är blandade män och kvinnor runt 30. Jag tror inte att jag ser en enda kvinnlig ångestfylld 20-åring, vilket nog var vad jag hade förväntat mig mest av.
Först med stort band och en del oväntade val. I Will Internalize från BMFA Epn, Jimi (Takes so much Time) från Martha Wainwright Epn (ett mysterium att den inte hamnade på debuten, med en sån melodi och en sådan text: Sometimes I feel just like my dad/For leaving her sad och There is this dead woman in my lane/She’s eating my brain) och en cover på Street Fighting Man. Jag har bara hört den med henne från Routes Montreal-bootlegen, och tyckte det rockade slamrigt och känslokallt redan då, likaså nu. Mest en chans för bandet att visa att de kan ta i. B-sidan I was In the House When the House burned Down, är lika tråkig den.
Sen klev bandet av och Martha fortsatte lugnare med Nobody Knows You When You're Down and Out (Jimmy Cox) och Bye Bye Blackbird (Joe Cocker?) från Factory singeln.
Bandet kom tillbaka och Martha spelade de flesta sångerna från debuten, inklusive alla tre bonusspåren (med Teddy Thompson i stället för brodern Rufus i Bring Back My Heart) från den europeiska versionen av debuten.
OCH hon spelar tre nya sånger, So Many Friends har jag sen tidigare (Routes Montreal igen), och om studioversionen blir hälften så gripande som liveversionen kan det nog vara min nya favoritsång alla kategorier. I en annan nyskriven sång bjuder hon in publiken att joddla som indiankvinnor i refrängen, och det borde bli löjligt, men det låter fantastiskt. Sådär så att man vill skruva fram tiden ett år eller två, bara för att få höra de nya sångerna på skiva.
Hur är konserten då? Alldeles alldeles underbar. Martha Wainwright är underhållande och självironisk, nästan på gränsen till ståuppkomisk. Och jag tänker att precis som att allt som är riktigt roligt också är lite sorgligt, kanske man måste väga upp väldigt sorgliga sånger med komedi. Kontrasten mellan det roliga mellansnacket (’Å nej, TV är här och det är något med speglarna backstage som var försmalande, och skulle jag verkligen ha på mig dethär?’) och sångernas innehåll, och ansiktsuttrycket som är teatraliskt smärtsamt medan hon sjunger, ger en balans i en konsert som skulle kunnat vara outhärdligt deprimerande.
Och rösten. Rösten.
Ibland ser man någon artist live på TV och förvånas över hur vattnigt musiken låter, som om det har stått underbara människor i studion och spelat in skimrande sånger, medan det live är några helt andra efterapare som charmlöst håller sig i ett smalt register och undviker alla svåra toner, som inte verkar ha någon melodikänsla, eller någon relation till texterna, eller som till och med är trötta på sångerna de spelar.
Martha Wainwright ser ut som om hon får framföra sina sånger för första gången. Hon stampar takten, hon slänger med huvudet och grimaserar så att hon är omöjlig att fånga på bild. Hon sjunger starkt och högt, och känsligt, och hon låter rösten spricka exakt där den ska spricka, och ändå låter sångerna som nya, inslagna i cellofan. Jag har lyssnat på studiosångerna varje dag i månader, och jag har lyssnat på säkert 10 olika livekonserter och radioshower, och varje gång lyckas hon locka fram något nytt ur sångerna.
Teddy Thompson var förband förresten, och även om han låter bra, med fin röst och fint spel, känns både framträdande och sånger bleka i jämförelse. Det spelar ingen roll att jag dyrkar hans pappas Fairport Convention. Välgjord och urtråkig radiorock.
Först med stort band och en del oväntade val. I Will Internalize från BMFA Epn, Jimi (Takes so much Time) från Martha Wainwright Epn (ett mysterium att den inte hamnade på debuten, med en sån melodi och en sådan text: Sometimes I feel just like my dad/For leaving her sad och There is this dead woman in my lane/She’s eating my brain) och en cover på Street Fighting Man. Jag har bara hört den med henne från Routes Montreal-bootlegen, och tyckte det rockade slamrigt och känslokallt redan då, likaså nu. Mest en chans för bandet att visa att de kan ta i. B-sidan I was In the House When the House burned Down, är lika tråkig den.
Sen klev bandet av och Martha fortsatte lugnare med Nobody Knows You When You're Down and Out (Jimmy Cox) och Bye Bye Blackbird (Joe Cocker?) från Factory singeln.
Bandet kom tillbaka och Martha spelade de flesta sångerna från debuten, inklusive alla tre bonusspåren (med Teddy Thompson i stället för brodern Rufus i Bring Back My Heart) från den europeiska versionen av debuten.
OCH hon spelar tre nya sånger, So Many Friends har jag sen tidigare (Routes Montreal igen), och om studioversionen blir hälften så gripande som liveversionen kan det nog vara min nya favoritsång alla kategorier. I en annan nyskriven sång bjuder hon in publiken att joddla som indiankvinnor i refrängen, och det borde bli löjligt, men det låter fantastiskt. Sådär så att man vill skruva fram tiden ett år eller två, bara för att få höra de nya sångerna på skiva.
Hur är konserten då? Alldeles alldeles underbar. Martha Wainwright är underhållande och självironisk, nästan på gränsen till ståuppkomisk. Och jag tänker att precis som att allt som är riktigt roligt också är lite sorgligt, kanske man måste väga upp väldigt sorgliga sånger med komedi. Kontrasten mellan det roliga mellansnacket (’Å nej, TV är här och det är något med speglarna backstage som var försmalande, och skulle jag verkligen ha på mig dethär?’) och sångernas innehåll, och ansiktsuttrycket som är teatraliskt smärtsamt medan hon sjunger, ger en balans i en konsert som skulle kunnat vara outhärdligt deprimerande.
Och rösten. Rösten.
Ibland ser man någon artist live på TV och förvånas över hur vattnigt musiken låter, som om det har stått underbara människor i studion och spelat in skimrande sånger, medan det live är några helt andra efterapare som charmlöst håller sig i ett smalt register och undviker alla svåra toner, som inte verkar ha någon melodikänsla, eller någon relation till texterna, eller som till och med är trötta på sångerna de spelar.
Martha Wainwright ser ut som om hon får framföra sina sånger för första gången. Hon stampar takten, hon slänger med huvudet och grimaserar så att hon är omöjlig att fånga på bild. Hon sjunger starkt och högt, och känsligt, och hon låter rösten spricka exakt där den ska spricka, och ändå låter sångerna som nya, inslagna i cellofan. Jag har lyssnat på studiosångerna varje dag i månader, och jag har lyssnat på säkert 10 olika livekonserter och radioshower, och varje gång lyckas hon locka fram något nytt ur sångerna.
Teddy Thompson var förband förresten, och även om han låter bra, med fin röst och fint spel, känns både framträdande och sånger bleka i jämförelse. Det spelar ingen roll att jag dyrkar hans pappas Fairport Convention. Välgjord och urtråkig radiorock.
Scarlet's Walk - Tori Amos
Det verkar som att artister kommer in i kreativa flöden ibland, och allt de gör blir underbart under en kort period. Tori Amos kändes som en avstannad idol för några år sedan, efter den underhållande men lite anonyma From The Choirgirl Hotel och den urtråkiga From Venus and Back som jag inte ens köpte och som var tvungen att förses med en live CD som bonus för att sälja alls.
Och sen kom Scarlet's Walk och var sådär helgjuten som ett 18-spårsalbum inte borde kunna bli. En temaskiva om Amerika efter 9/11 som borde ha blivit urtråkig, för lång och för vuxen, men i stället var varje text och varje melodislinga finurlig och beroendeframkallande. Bland 18 sånger är det bara en som skulle kunna uteslutits, a capellaminuten Wampum Prayer, men även den fyller sin plats. Kvinnlig fullvuxen pop/rock, inte experimentellt men oerhört välgjort. Senare kom Scarlet's Hidden Treasures med B-sidor och andra sånger som spelades in i samband med Scarlet LPn. Och de var också fantastiska, och hade mycket väl kunna platsa på Scarlet's Walk om den inte redan var 74 minuter lång. Imponerande.
Sedan kom The Beekeeper och Tori kändes trist igen. Mängder av sånger igen, tema-skiva, och det blev precis så överarbetat som det låter.
Och sen kom Scarlet's Walk och var sådär helgjuten som ett 18-spårsalbum inte borde kunna bli. En temaskiva om Amerika efter 9/11 som borde ha blivit urtråkig, för lång och för vuxen, men i stället var varje text och varje melodislinga finurlig och beroendeframkallande. Bland 18 sånger är det bara en som skulle kunna uteslutits, a capellaminuten Wampum Prayer, men även den fyller sin plats. Kvinnlig fullvuxen pop/rock, inte experimentellt men oerhört välgjort. Senare kom Scarlet's Hidden Treasures med B-sidor och andra sånger som spelades in i samband med Scarlet LPn. Och de var också fantastiska, och hade mycket väl kunna platsa på Scarlet's Walk om den inte redan var 74 minuter lång. Imponerande.
Sedan kom The Beekeeper och Tori kändes trist igen. Mängder av sånger igen, tema-skiva, och det blev precis så överarbetat som det låter.
Expert på att rodna - Katarina von Bredow
Ibland tycker man om böcker som egentligen inte är särskilt bra. Katarina von Bredows böcker har vunnit priser och det är något av ett mysterium. Nu har jag läst Expert på att rodna och Hur kär kan man bli? De är förutsägbara som Harlekinromaner. När man blir kär på riktigt, blir kärleken också besvarad, och då ordnar sig allting. Och om man är utländsk är man eldfängd och okonventionell. Och om man själv tycker att man är lite ful så är det ändå uppenbart för läsaren att man är jättesöt.
Men det är ju ungdomsromaner, och jag ska inte vara så kritisk. Sanningen är att jag tycker att böckerna är som färgglatt lösgodis: fina färger på omslagen, och omöjliga att sluta med. Även om jag irriterar mig på att logiken haltar (huvdpersonens mamma Lucia verkar överhuvudtaget inte känna mannen hon säger att hon är kär i och flyttar ihop med. "Oj har du ett sånt kontrollbehov, och hästar!" ungefär) är det spännande.
Och jag minns, inte hur det var att vara tonåring, men hur jag trodde att det skulle vara att vara tonåring, innan jag blev det.
Men det är ju ungdomsromaner, och jag ska inte vara så kritisk. Sanningen är att jag tycker att böckerna är som färgglatt lösgodis: fina färger på omslagen, och omöjliga att sluta med. Även om jag irriterar mig på att logiken haltar (huvdpersonens mamma Lucia verkar överhuvudtaget inte känna mannen hon säger att hon är kär i och flyttar ihop med. "Oj har du ett sånt kontrollbehov, och hästar!" ungefär) är det spännande.
Och jag minns, inte hur det var att vara tonåring, men hur jag trodde att det skulle vara att vara tonåring, innan jag blev det.
Vashti Bunyan
Jag läste om Vashti Bunyan väldigt länge innan jag fick tillfälle att lyssna. Och det är en underbar historia: en kvinna som gjorde en skiva 1970, Just Another Diamond Day, som skulle kunna vara en syskonskiva till Nick Drakes, med tidlösa arrangemang och texter. Skivan slog inte, men har nått kultstatus och var tills nyligen oerhört eftertraktad och dyr. Nu är den återutgiven. Och sen har hon gjort en skiva i år, Lookaftering, med favoriter som Joanna Newsom som medhjälpare, och inte minst Simon Raymonde från splittrade Cocteau Twins, en person som likt Midas förvandlar all musik till guld. Skivan får toppbetyg överallt.
Nu har jag lyssnat, och ja, det är jättefint, och jag vill verkligen verkligen bli alldeles förtrollad. Men det är någonting med Bunyans röst som känns, ja jag måste säga det, tillgjort, och lite käringaktigt. Usch jag är en hemsk åldersrasist, men det låter lite som att en 70-åring försöker låta som Kathryn Williams. Men kanske är det en vanesak. Jag måste lyssna mer.
Just Another Diamond Day däremot låter mer som en folkrockig Kathryn Williams, eller kanske till och med en Sandy Denny. Så mjukt så mjukt, som att ligga på en sommaräng med en mammaklänning. Den ska jag lyssna på och spela på ljusa sommarfester.
Nu har jag lyssnat, och ja, det är jättefint, och jag vill verkligen verkligen bli alldeles förtrollad. Men det är någonting med Bunyans röst som känns, ja jag måste säga det, tillgjort, och lite käringaktigt. Usch jag är en hemsk åldersrasist, men det låter lite som att en 70-åring försöker låta som Kathryn Williams. Men kanske är det en vanesak. Jag måste lyssna mer.
Just Another Diamond Day däremot låter mer som en folkrockig Kathryn Williams, eller kanske till och med en Sandy Denny. Så mjukt så mjukt, som att ligga på en sommaräng med en mammaklänning. Den ska jag lyssna på och spela på ljusa sommarfester.
The Life Aquatic with Steve Zissou
Jag var inte jätteimponerad av The Royal Tenenbaums. Som min kusin sa: ”Alla pratade så mycket om den och man trodde att den skulle vara helt fantastisk och sen var det bara en vanlig bra film”. Mmm, ungefär så. Men ibland är det som att man måste lära känna en filmskapare för att verkligen tycka om honom eller henne (I det här fallet Wes Anderson). Som Paul Thomas Anderson: Jag tyckte att Magnolia var jättebra, men när jag hade sett Boogie Nights också, var det som att båda filmerna fick en ännu större lyster. Då kände jag ju skådespelarna och formspråket, och kunde börja se tematik och genomgående tankar. Det var som att filmerna riktade varsin lampa mot varandra.
När jag ser The Life Aquatic känns det som att The Royal Tenenbaums belyser den lite, även om filmen syns bra ändå.
Så här är det: Bill Murray och en del andra skådespelare från The Royal Tenenbaums (Fast Gwyneth fick ersättas av Cate Blanchett på grund av schema-problem) åker båt och u-båt, och så filmar dem, och så har de fina röda mössor på sig, och ljusblå kläder och ibland roliga dykardräkter, och det finns en man som sjunger Bowie-låtar på portugisiska. Det finns en handling också, men den är inte så känslomässig att jag blir berörd. Möjligtvis lite undertryckt känslomässig, a la Kazuo Ishiguro, men det är för distanserat ironiskt och skruvat för att jag ska uppleva det som ett drama.
Det gör inget. Det är finurligt och vackert, och ovanligt, och det finns en massa scener man vill se om och om igen. Det är som ett konstverk alltihop.
När jag ser The Life Aquatic känns det som att The Royal Tenenbaums belyser den lite, även om filmen syns bra ändå.
Så här är det: Bill Murray och en del andra skådespelare från The Royal Tenenbaums (Fast Gwyneth fick ersättas av Cate Blanchett på grund av schema-problem) åker båt och u-båt, och så filmar dem, och så har de fina röda mössor på sig, och ljusblå kläder och ibland roliga dykardräkter, och det finns en man som sjunger Bowie-låtar på portugisiska. Det finns en handling också, men den är inte så känslomässig att jag blir berörd. Möjligtvis lite undertryckt känslomässig, a la Kazuo Ishiguro, men det är för distanserat ironiskt och skruvat för att jag ska uppleva det som ett drama.
Det gör inget. Det är finurligt och vackert, och ovanligt, och det finns en massa scener man vill se om och om igen. Det är som ett konstverk alltihop.
Ett fönster i New York - Ethan Hawke
Jag märker mer och mer att det jag skriver här lutar åt det man skulle kunna kalla pretentiöst. Eller nej, inte riktigt så, men ändå allvarligt, bort från det tokroliga och ironiska. Distans är bra när man skriver, men ibland kan det bli som att författare alltid tittar på känslor som genom en kikare. Att de med närsynt blick försöker gissa sig till vad deras karaktärer går igenom, eller ännu värre: berövar sina karaktärer känslor för att slippa det pinsamma i att beskriva dem.
Jag hörde en gån en författare säga att dagens debutanter inte vågar skriva engagerat. Det finns i nyutkommen litteratur en förkärlek för berättelser om emotionellt avskärmade personer, oförmögna till starka känsklor, uppvuxna i sterila anonyma medelklassmiljöer, som står utanför världen, främmande för sig själva och för varandra. Nick Hornby, Douglas Coupland, novellister från Biskop-Arnös skrivarlinje. De är inte dåliga, en del av dem är favoriter, men ibland vill jag ha något annat.
Jag blev glad när jag hittade Ethan Hawkes (ja, skådespelaren) Ett fönster i New York (The Hottest State). Om William som blir kär i Sarah, och hur det krossar honom.
På Amazon.com tycker nästan ingen om boken. ”Man förstår inte hur Sarah är, varför han blir kär i henne, varför hon gör inte vill ha honom, dessutom har boken ett dåligt slut” skriver läsarna. ”Det är klyschigt, det är inga riktiga miljöbeskrivningar.”
Men det är precis det jag fastnade för. Det handlar om en pojke/man som blir så kär att miljösbeskrivningar inte spelar någon roll. Han åker till Paris med Sarah, men det enda han beskriver är hur hon ser, vad de gör, vad de pratar om.
Och när de gör slut är det precis så obegripligt och jobbigt som det brukar vara i verkligheten. Och bokens slut är lika otillfredsställande som slut alltid är.
Det kanske ÄR klyschigt och pretto, men det är så skönt att läsa en bok där huvudpersonen inte rationaliserar eller träffar en ny på slutet. Det är ärligt och plågsamt och så där rakt in i hjärtast och träffande distanslöst att man blir nästan generad.
Jag hörde en gån en författare säga att dagens debutanter inte vågar skriva engagerat. Det finns i nyutkommen litteratur en förkärlek för berättelser om emotionellt avskärmade personer, oförmögna till starka känsklor, uppvuxna i sterila anonyma medelklassmiljöer, som står utanför världen, främmande för sig själva och för varandra. Nick Hornby, Douglas Coupland, novellister från Biskop-Arnös skrivarlinje. De är inte dåliga, en del av dem är favoriter, men ibland vill jag ha något annat.
Jag blev glad när jag hittade Ethan Hawkes (ja, skådespelaren) Ett fönster i New York (The Hottest State). Om William som blir kär i Sarah, och hur det krossar honom.
På Amazon.com tycker nästan ingen om boken. ”Man förstår inte hur Sarah är, varför han blir kär i henne, varför hon gör inte vill ha honom, dessutom har boken ett dåligt slut” skriver läsarna. ”Det är klyschigt, det är inga riktiga miljöbeskrivningar.”
Men det är precis det jag fastnade för. Det handlar om en pojke/man som blir så kär att miljösbeskrivningar inte spelar någon roll. Han åker till Paris med Sarah, men det enda han beskriver är hur hon ser, vad de gör, vad de pratar om.
Och när de gör slut är det precis så obegripligt och jobbigt som det brukar vara i verkligheten. Och bokens slut är lika otillfredsställande som slut alltid är.
Det kanske ÄR klyschigt och pretto, men det är så skönt att läsa en bok där huvudpersonen inte rationaliserar eller träffar en ny på slutet. Det är ärligt och plågsamt och så där rakt in i hjärtast och träffande distanslöst att man blir nästan generad.
Year of Meteors - Laura Veirs
Nu har jag blivit lurad igen. Att lyssna på något som nämnts i ett Martha Wainwright sammanhang. Den här gången var det bara en recension som påpekade att det är synd att dåliga artister säljer när det är Martha wainwright och Year of Meteors som är årets verkliga topp album.
Mja, som vanligt håller jag inte riktigt med. Men Laura Veirs har gjort en trevlig skiva, med en harmlös allmän kvinnlig indieröst, en del bra refränger och så vidare.
Kompetent och lättlyssnat får nog bli mitt omdöme tills vidare. Om man tycker om Suzanne Vega, Liz Phair, Aimee Mann är det svårt att tycka illa om Laura Veirs.
Mja, som vanligt håller jag inte riktigt med. Men Laura Veirs har gjort en trevlig skiva, med en harmlös allmän kvinnlig indieröst, en del bra refränger och så vidare.
Kompetent och lättlyssnat får nog bli mitt omdöme tills vidare. Om man tycker om Suzanne Vega, Liz Phair, Aimee Mann är det svårt att tycka illa om Laura Veirs.
Anna Domino - Anna Domino
Nu har jag hittat en sång på Feists skiva som jag verkligen tycker om, Leisure Suite, som påminner mig om tidiga Beth Orton.
Och ännu mer om Anna Domino. En artist jag bara känner till för att en av min pappas vänner tog fram en vinylskiva för tio år sen och rekommenderade den till mitt blandband. Skivan kom 1986, och låter förvånansvärt modern fortfarande.
Tillbakalutat, lite jazzigt och coolt, känns den nästan som en tidig aning om trip-hopen. Första låten Rythm, borde räknas som en klassiker.
Många år senare bildade hon bandet Snakefarm som gjorde en skiva med oigenkännliga covers på en mängd amerikanska örhängen, som Tom Dooley och Rising Sun. Trots att melodierna i många fall knappt går att identifiera som orginalens, är skivan oerhört melodiös, en typisk platta att ta fram när det är fest: Lyssna, man kan knappt känna igen att det är Frankie and Johnny, men man vill verkligen dansa till den!
Men även om Snakefarm var ett intressant projekt, är det den självbetitlade debuten som är den verkliga ädelstenen.
Och ännu mer om Anna Domino. En artist jag bara känner till för att en av min pappas vänner tog fram en vinylskiva för tio år sen och rekommenderade den till mitt blandband. Skivan kom 1986, och låter förvånansvärt modern fortfarande.
Tillbakalutat, lite jazzigt och coolt, känns den nästan som en tidig aning om trip-hopen. Första låten Rythm, borde räknas som en klassiker.
Många år senare bildade hon bandet Snakefarm som gjorde en skiva med oigenkännliga covers på en mängd amerikanska örhängen, som Tom Dooley och Rising Sun. Trots att melodierna i många fall knappt går att identifiera som orginalens, är skivan oerhört melodiös, en typisk platta att ta fram när det är fest: Lyssna, man kan knappt känna igen att det är Frankie and Johnny, men man vill verkligen dansa till den!
Men även om Snakefarm var ett intressant projekt, är det den självbetitlade debuten som är den verkliga ädelstenen.
Kate & Anna McGarrigle - Kate & Anna McGarrigle
Jag vet. Jag sa att jag aldrig skulle skriva om Martha Wainwrights mamma och moster, men sen läste jag en intervju där Martha pratade om sin mammas sång Go Leave, och då kunde jag inte låta bli att lyssna.
Sången kommer från det självbetitlade albumet från 1975. Den kändaste sången därifrån är Heart Like a Wheel, som senare tolkats av Linda Ronstadt och The Corrs (!). Läser man texten blir det uppenbart hur mycket Rufus och Martha inspirerats av sin barndoms sånger.
And it's only love, and it's only love / That can wreck a human being and turn him inside out går refrängen, och det kunde lika gärna ha varit Martha som skrivit det. Det är enkelt, på gränsen till den hemmagjorda poesi man ser i dagstidningarnas insändarsidor för ungdom. Ändå blir det aldrig just så enkelt. Det är som en trubbig kniv som ändå lyckas träffa nerven varje gång. Det är komiskt att jag först trodde att det skulle vara samma sång som Paul McCartneys Let Me Roll It, där texten hurtigt går I can’t tell you how I feel / My heart is like a wheel / Let me roll it / Let me roll it to you.
I Heart Like a Wheel sjunger systrarna i versen: Some say a heart is just like a wheel / When you bend it, you can't mend it , och det är nog bara ett hjärta av sten som inte känner igen sig. (Jag tänker tacksamt på hjulen i min cykel som blev böjda under en trettonhelg, men som gick att räta ut. Deta kostade bara strax över 100 kronor och var klart på några dagar) Systrarna sjunger vackert i stämmor, och har man hört Joan Baez och tidiga Joni Mitchell kan man tänka sig ungefär hur det låter.
Go Leave då? Jo, här sjunger kate ensam med gitarr. Och även om texten i Heart Like a Wheel är sorglig, kommer stämningen i sången aldrig i närheten av den totala smärta som finns i Go Leave. I intervjun sa Martha att man kan höra tårar falla på gitarren, och när jag lyssnar noga och med hörlurar tror jag att hon menade det bokstavligt. Mot slutet drar Kate nästan efter andan som för att kväva gråten. Jag får nog återge texten i sin helhet:
Go, leave
She's better than me
Or at least she is stronger
She will make it last longer
That's nice for you
Go, leave
Don't come back
No more am I for the taking
But I can't say that my heart's not aching
It's breaking in two
I remember days when we laughed a lot
Those that weren't so good I soon forgot
We could sit and talk till words
Were coming out our ears
Not just for days or weeks or months
But it's been years
Now here they come
Here they come here come my tears
So go, leave
You said goodbye
But could it be that you are stalling
Hearts have a way of calling
When they've been true
Jag är förvånad att det inte gjorts mängder med covers på den.
Sången kommer från det självbetitlade albumet från 1975. Den kändaste sången därifrån är Heart Like a Wheel, som senare tolkats av Linda Ronstadt och The Corrs (!). Läser man texten blir det uppenbart hur mycket Rufus och Martha inspirerats av sin barndoms sånger.
And it's only love, and it's only love / That can wreck a human being and turn him inside out går refrängen, och det kunde lika gärna ha varit Martha som skrivit det. Det är enkelt, på gränsen till den hemmagjorda poesi man ser i dagstidningarnas insändarsidor för ungdom. Ändå blir det aldrig just så enkelt. Det är som en trubbig kniv som ändå lyckas träffa nerven varje gång. Det är komiskt att jag först trodde att det skulle vara samma sång som Paul McCartneys Let Me Roll It, där texten hurtigt går I can’t tell you how I feel / My heart is like a wheel / Let me roll it / Let me roll it to you.
I Heart Like a Wheel sjunger systrarna i versen: Some say a heart is just like a wheel / When you bend it, you can't mend it , och det är nog bara ett hjärta av sten som inte känner igen sig. (Jag tänker tacksamt på hjulen i min cykel som blev böjda under en trettonhelg, men som gick att räta ut. Deta kostade bara strax över 100 kronor och var klart på några dagar) Systrarna sjunger vackert i stämmor, och har man hört Joan Baez och tidiga Joni Mitchell kan man tänka sig ungefär hur det låter.
Go Leave då? Jo, här sjunger kate ensam med gitarr. Och även om texten i Heart Like a Wheel är sorglig, kommer stämningen i sången aldrig i närheten av den totala smärta som finns i Go Leave. I intervjun sa Martha att man kan höra tårar falla på gitarren, och när jag lyssnar noga och med hörlurar tror jag att hon menade det bokstavligt. Mot slutet drar Kate nästan efter andan som för att kväva gråten. Jag får nog återge texten i sin helhet:
Go, leave
She's better than me
Or at least she is stronger
She will make it last longer
That's nice for you
Go, leave
Don't come back
No more am I for the taking
But I can't say that my heart's not aching
It's breaking in two
I remember days when we laughed a lot
Those that weren't so good I soon forgot
We could sit and talk till words
Were coming out our ears
Not just for days or weeks or months
But it's been years
Now here they come
Here they come here come my tears
So go, leave
You said goodbye
But could it be that you are stalling
Hearts have a way of calling
When they've been true
Jag är förvånad att det inte gjorts mängder med covers på den.
Stop - Sam Brown
Jag känner inte till någon mer sång av Sam Brown. Min gissning är att jag inte skulle tycka om någon annan sång.
Men Stop är en sång jag aldrig kommer att tröttna på. Den känns 80-tal, och egentligen tycker jag att sångstilen känns omodern och svulstig, för att inte tala om arrangemanget, och det hemska solot i mitten.
Ändå är det så fantastiskt bra. Man vill bara sjunga med: Time after time I've tried to walk away / but it's not that easy when your soul is torn in two / so I just resign myself to it every day / now all I can do is to leave it up to you.
Nej det är inte Joni Mitchell bra, men det är ändå igenkänningsfaktor så det räcker.
Förra året gjorde Ane Brun en cover, som är precis sådär underproducerad, långsam och ljuvlig som jag hoppades att den skulle vara. En version man kan stå för.
Men orginalet är också beroendeframkallande, trots att det innehåller så mycket jag i vanliga fall avskyr. Det är väl ett gott betyg om något.
Men Stop är en sång jag aldrig kommer att tröttna på. Den känns 80-tal, och egentligen tycker jag att sångstilen känns omodern och svulstig, för att inte tala om arrangemanget, och det hemska solot i mitten.
Ändå är det så fantastiskt bra. Man vill bara sjunga med: Time after time I've tried to walk away / but it's not that easy when your soul is torn in two / so I just resign myself to it every day / now all I can do is to leave it up to you.
Nej det är inte Joni Mitchell bra, men det är ändå igenkänningsfaktor så det räcker.
Förra året gjorde Ane Brun en cover, som är precis sådär underproducerad, långsam och ljuvlig som jag hoppades att den skulle vara. En version man kan stå för.
Men orginalet är också beroendeframkallande, trots att det innehåller så mycket jag i vanliga fall avskyr. Det är väl ett gott betyg om något.
Solex
Myten är så här: Solex består av en holländsk kvinna som ägde en skivaffär. Vissa skivor blev aldrig sålda. Då bestämde sig Solex för att lyssna på allihop och hitta i alla fall en bra grej på varje skiva, och sen göra musik av det.
Sen gjorde Solex skivor som bara består av samplingar och röst.
Det här kanske inte är riktigt sant, men det gör inget. Det är en fin historia och jag har alltid varit mer intresserad av musik än människorna som gör den.
Solex låter annorlunda nästan allt jag hört, möjligtvis blir jag påmind om Ladytron. Det är roliga ljud, korta låtar, lustiga tempoväxlingar. Oftast blir man hemskt danssugen. Jag kan drömma om att ha en klubbkväll där det bara spelas Solex. Not a Hoot! är en fantastisk uppigande vitaminkick. Solex All Licketysplit är en annan.
Men nästan allt jag hört av Solex är bra.
På Solex sida kan man lyssna på nya låtar.
Sen gjorde Solex skivor som bara består av samplingar och röst.
Det här kanske inte är riktigt sant, men det gör inget. Det är en fin historia och jag har alltid varit mer intresserad av musik än människorna som gör den.
Solex låter annorlunda nästan allt jag hört, möjligtvis blir jag påmind om Ladytron. Det är roliga ljud, korta låtar, lustiga tempoväxlingar. Oftast blir man hemskt danssugen. Jag kan drömma om att ha en klubbkväll där det bara spelas Solex. Not a Hoot! är en fantastisk uppigande vitaminkick. Solex All Licketysplit är en annan.
Men nästan allt jag hört av Solex är bra.
På Solex sida kan man lyssna på nya låtar.
Let it Die - Feist
Leslie Feist har blivit populär nyligen och eftersom hon är kanadensare, och kvinna, ser man hennes namn i samband med Martha Wainwrights då och då.
Såklart blev jag nyfiken, men o så besviken. Feists skiva är inte alls dålig. Här finns trallvänliga melodier, och ett sound som är sådär alternativt att det känns finkulturellt, men ändå tillräckligt tillgänglig för att få spelas på ZTV och vara med i Lacostes nya parfymreklam.
Och jag tycker verkligen om kvinnliga singer-songwriters. Så mycket att jag köpt en mängd skivor av alternativa och relativt okända kvinnor bara för att jag läst att de påminner om någon annan kvinnlig artist jag avgudar. Jag går alltså i den fälla jag föraktar, och jämställer vitt skilda artister bara för att de har kvinnliga röster och ett "kvinnligt uttryck", vad nu det skulle vara.
Men precis som att det finns en massa män som låter likadant, finns det kvinnor som låter ganska snarlika. Shannon Wright och Nina Nastasia är ganska lika. Julie Doiron låter visserligen som Cat Power, men är oändligt mycket tråkigare. Sarah White gjorde en trevlig skiva, men är ingenting jag tagit fram igen efter att de första veckornas entusiasm lade sig. Edith Frost gjorde en fin och långsam och ganska tråkig debutskiva, och de följande har jag inte ens orkat lyssna in mig på.
Feist har gjort något som påminner om samtliga ovan, men kanske lite "hittigare". Mushaboom är en poppärla, och de sorgliga sångerna är fina på ett lagom oengagerande sätt, och allt känns lite för lättsamt, lite för anonymt. Texterna är ok, inte pinsamma, men inte heller så att man gömmer dem i hjärtat: Don't you wish that we could forget that kiss / And see this for what it is / That we're not in love
Kanske ångrar jag mig. Kanske kommer Let it Die att bli en favorit 2005. Då ska jag skriva om det.
Men just nu leder Martha Wainwright.
Förresten släpps hennes skiva i Sverige den 26:e oktober, med tre bonusspår. Rufus sjunger på ett.
Såklart blev jag nyfiken, men o så besviken. Feists skiva är inte alls dålig. Här finns trallvänliga melodier, och ett sound som är sådär alternativt att det känns finkulturellt, men ändå tillräckligt tillgänglig för att få spelas på ZTV och vara med i Lacostes nya parfymreklam.
Och jag tycker verkligen om kvinnliga singer-songwriters. Så mycket att jag köpt en mängd skivor av alternativa och relativt okända kvinnor bara för att jag läst att de påminner om någon annan kvinnlig artist jag avgudar. Jag går alltså i den fälla jag föraktar, och jämställer vitt skilda artister bara för att de har kvinnliga röster och ett "kvinnligt uttryck", vad nu det skulle vara.
Men precis som att det finns en massa män som låter likadant, finns det kvinnor som låter ganska snarlika. Shannon Wright och Nina Nastasia är ganska lika. Julie Doiron låter visserligen som Cat Power, men är oändligt mycket tråkigare. Sarah White gjorde en trevlig skiva, men är ingenting jag tagit fram igen efter att de första veckornas entusiasm lade sig. Edith Frost gjorde en fin och långsam och ganska tråkig debutskiva, och de följande har jag inte ens orkat lyssna in mig på.
Feist har gjort något som påminner om samtliga ovan, men kanske lite "hittigare". Mushaboom är en poppärla, och de sorgliga sångerna är fina på ett lagom oengagerande sätt, och allt känns lite för lättsamt, lite för anonymt. Texterna är ok, inte pinsamma, men inte heller så att man gömmer dem i hjärtat: Don't you wish that we could forget that kiss / And see this for what it is / That we're not in love
Kanske ångrar jag mig. Kanske kommer Let it Die att bli en favorit 2005. Då ska jag skriva om det.
Men just nu leder Martha Wainwright.
Förresten släpps hennes skiva i Sverige den 26:e oktober, med tre bonusspår. Rufus sjunger på ett.
Cinder - Dirty Three
Första gången jag hörde Dirty Three var på Cat powers skiva Moon Pix, där två tredjedelar av bandet spelade. Tredje medlemmen hörde jag som violonist på Nick Caves skivor. Det är Warren Ellis, och han lyckas få fiolen att låta som en mänsklig röst. Den låter aldrig tillrättalagd eller Hollywood. Den kvider och grälar och gråter och berättar hemliga historier. Dessutom spelar Ellis på bästa låten på Cat Powers You Are Free: Werewolf. Varje gång jag sätter på den tystnar alla med runda ögon, och jag tror till och med någon beskrev det som en stor händelse att ha fått höra den.
Dirty Three har alltså tre medlemmar och de gör instrumental musik. Det låter kanske tråkigt, men är det inte. Det är passionerat, fiolen är mer känslosam än majoriteten av sångare i världen. Varje spår bygger upp spänningar som ofta slutar i fantastiska crescendon.
Nu har de gjort en ny skiva som heter Cinder, och Cat Power är med och sjunger (enligt recenscioner är det första gången det finns sång på en Dirty Three skiva, men där är jag inte riktigt säker, jag minns en nedtonad mansröst sen tidigare) på en sång hon har skrivit ihop med de smutsiga tre: Great Waves.
En bagatell tyckte jag först, men den växer, som en våg som närmar sig stranden. Dirty Three har aldrig varit melodiska på det sättet att melodierna sätter sig i huvudet och gnolas i duschen. Det är inte heller poängen. Att lyssna på dem är mer som en upptäcktsfärd in i ett ljudlandskap där man får fantisera fram sina egna filmiska bilder.
Att Cat Power medverkar på Cinder är kanske inte ens särskilt viktigt. Cinder är en upplevelse i sig. Ocean Songs och Horse Stories är också bra.
Gå till deras skivbolag Touch and Go för att lyssna och se videon med Cat Power.
Dirty Three har alltså tre medlemmar och de gör instrumental musik. Det låter kanske tråkigt, men är det inte. Det är passionerat, fiolen är mer känslosam än majoriteten av sångare i världen. Varje spår bygger upp spänningar som ofta slutar i fantastiska crescendon.
Nu har de gjort en ny skiva som heter Cinder, och Cat Power är med och sjunger (enligt recenscioner är det första gången det finns sång på en Dirty Three skiva, men där är jag inte riktigt säker, jag minns en nedtonad mansröst sen tidigare) på en sång hon har skrivit ihop med de smutsiga tre: Great Waves.
En bagatell tyckte jag först, men den växer, som en våg som närmar sig stranden. Dirty Three har aldrig varit melodiska på det sättet att melodierna sätter sig i huvudet och gnolas i duschen. Det är inte heller poängen. Att lyssna på dem är mer som en upptäcktsfärd in i ett ljudlandskap där man får fantisera fram sina egna filmiska bilder.
Att Cat Power medverkar på Cinder är kanske inte ens särskilt viktigt. Cinder är en upplevelse i sig. Ocean Songs och Horse Stories är också bra.
Gå till deras skivbolag Touch and Go för att lyssna och se videon med Cat Power.
The Greatest - Cat Power
Fantastiska nyheter! Cat Powers nya skiva har fått ett release datum. Den 24 januari kommer The Greatest, och man kan lyssna på titelsången redan nu: The Greatest. Det kommer vara kända Memphis musiker och att döma av provet, har Chan Marshall (cat Powers enda medlem) hittat ett nytt uttryck ännu en gång. På de tidiga skivorna var det medlemmar av Sonic Youth som backade upp rockigt och aggressivt. På Moon Pix var det Dirty Three som spelade stämningsfullt, tyst, och med en märklig blandning av minsta och mesta ansträngning, sparsmakat och intensivt. (Och missa inte att Marshall sjunger på Dirty Threes nya skiva Cinder). På The Covers Record var det nästan bara Marshall själv som spelade enkelt och tillbakadraget på gitarr och piano. Och 2003 års You Are Free producerades och spelades av Foo Fighters Dave Grohl, som skapade en mer driven och melodiös ljudbild med trummor och refränger.
Och nu, nu låter det nytt igen. Någon på Cat Powers mailinglista tyckte att det var för mycket instrument, att kören låter som att den hör hemma i Las Vegas. Men nej, jag tycker att det låter ljuvligt. Det känns precis så lo-fi, så vackert och så mycket Cat Power det bara kan, med en av världens känsligaste, mest unika röster, utan att vara en upprepning av något hon har gjort tidigare.
Och nu, nu låter det nytt igen. Någon på Cat Powers mailinglista tyckte att det var för mycket instrument, att kören låter som att den hör hemma i Las Vegas. Men nej, jag tycker att det låter ljuvligt. Det känns precis så lo-fi, så vackert och så mycket Cat Power det bara kan, med en av världens känsligaste, mest unika röster, utan att vara en upprepning av något hon har gjort tidigare.
Proxima Estacion: Esperanza - Manu Chao
Det finns massor man kan skriva om Manu Chao, som har med politik och droger och multikulturalitet att göra. Men ibland vill man bara höra musiken. För att den är underbar och pigg, och för att det känns som att man firar något. Och för att det känns som att man är på väg på ett tåg någonstans i världen utan att veta var man ska sova. Och en alldeles oväntad farbror har satt på en billig och skrapad radio med musik som gör att man vill dansa fram och tillbaka i vagnens korridorer.
Men det räcker också att titta ut genom fönstret och stampa takten.
Me gustas tu.
Men det räcker också att titta ut genom fönstret och stampa takten.
Me gustas tu.
Handwriting - Khonnor
Jag vet inte så mycket om Khonnor. Jag tror att han är amerikan, att han är 17 år, att han är ett underbarn.
Första gången jag hörde Handwriting trodde jag att högtalarna var trasiga, det sprakar och knastrar, men inne i det där trasiga finns det hjärtskärande melodier och sång.
En period lyssnade jag på My Bloody Valentine, som också har en oförglömlig ljudbild, som om de rockade innanför ett galler av distortion.
Khonnor gör något liknande men utan den aggressiva rockigheten. Där My Bloody Valentine manglar gitarrer gör Khonnor elctronica. Och när de första brusigaste sångerna gått förbi är det som att skivan når en klarhet där, som om dimman lättar. När Screen Love, Space, and the Time Man kommer, är knastret bara där som en krydda, som om det behövs bara för att hindra sången att bli alltför vacker.
Sången kom på radio en sen kväll när jag åkte bil på landet, vi körde på en kanin som klarade sig, och jag kommer för alltid att förknippa Khonnors "I've seen Stars"- början på sången med den stjärnklara färden genom skogen.
Första gången jag hörde Handwriting trodde jag att högtalarna var trasiga, det sprakar och knastrar, men inne i det där trasiga finns det hjärtskärande melodier och sång.
En period lyssnade jag på My Bloody Valentine, som också har en oförglömlig ljudbild, som om de rockade innanför ett galler av distortion.
Khonnor gör något liknande men utan den aggressiva rockigheten. Där My Bloody Valentine manglar gitarrer gör Khonnor elctronica. Och när de första brusigaste sångerna gått förbi är det som att skivan når en klarhet där, som om dimman lättar. När Screen Love, Space, and the Time Man kommer, är knastret bara där som en krydda, som om det behövs bara för att hindra sången att bli alltför vacker.
Sången kom på radio en sen kväll när jag åkte bil på landet, vi körde på en kanin som klarade sig, och jag kommer för alltid att förknippa Khonnors "I've seen Stars"- början på sången med den stjärnklara färden genom skogen.
Une saison volée - Francoiz Breut
Idag blev jag förvånad när jag gick in på veckans skivor på Aftonbladet. Där fanns nämligen en ny skiva av Francoiz Breut. Dels visste jag inte att hon kommit med en ny skiva, dels trodde jag aldrig att hon skulle bli så känd att Aftonbladet tog upp henne.
Jag har hennes två tidigare skivor på import, och känner egentligen bara till henne för att hon distribueras av det skivbolag delar av Cocteau Twins startade efter att de splittrades: Bella union. Det var längesen jag lyssnade på henne, men skulle jag göra en blandskiva till någon jag vill visa underbar och okänd musik, skulle hon definitvt vara med.
Breut sjunger på franska, och påminner inte om någon annan musik jag har. Hennes röst är intensiv, arrangemangen suggestiva, mörka. Om Portishead vore franska och inspirerade av chansons i stället för hip-hop skulle de kanske låta så här. Om det var en film skulle det kunna vara David Lynch, eller vackra slitna fransoser som vandrar längs regniga kullerstensgator.
Den nya skivan verkar gå i samma stil. Och det verkar mycket lovande.
Jag har hennes två tidigare skivor på import, och känner egentligen bara till henne för att hon distribueras av det skivbolag delar av Cocteau Twins startade efter att de splittrades: Bella union. Det var längesen jag lyssnade på henne, men skulle jag göra en blandskiva till någon jag vill visa underbar och okänd musik, skulle hon definitvt vara med.
Breut sjunger på franska, och påminner inte om någon annan musik jag har. Hennes röst är intensiv, arrangemangen suggestiva, mörka. Om Portishead vore franska och inspirerade av chansons i stället för hip-hop skulle de kanske låta så här. Om det var en film skulle det kunna vara David Lynch, eller vackra slitna fransoser som vandrar längs regniga kullerstensgator.
Den nya skivan verkar gå i samma stil. Och det verkar mycket lovande.
Push the Button - Sugababes
Så har Sugababes släppt en ny singel igen, och ska komme med sin fjärde skiva snart.
Första skivan var bra, med tjejgruppspop, långt mer orginell än Spice Girls. Bra refränger, spännande röster.
Sen slutade Siobhan Donaghy.
Sugababes gjorde Freak Like Me, en av de bästa singlarna någonsin enligt mig. Men efter det har de blivit precis lika tuggumidoftande som sina konkurrenter. Three, deras tredje skiva, hade inte en enda sång att minnas (helt ärligt minns jag inte någon titel nu, trots att jag köpte skivan).
Nya Push the Button låter ungefär lika slätstruken. De höjer sig fortfarande något över genomsnittet, men det där brittiska och udda känns förlorat.
Däremot släppte Siobhan Donaghy en egen sorgligt förbigången och underskattad skiva efter uppbrottet: Revolution in Me, som förmodligen är den bästa kommersiella pop-skiva jag någonsin hört. Varenda låt är melodiös och påminner om Sugababes bästa stunder, med spännande arrangemang, och Donaghys röst är unik. Mogen och inte lik någon annan. Till och med texterna är värda att lyssna på.
Så den som funderar på att köpa Sugababes nya borde överväga Revolution in Me i stället.
Det ryktas om att Donaghy ska skriva kontrakt med nytt skivbolag nu och nästa skiva ska redan vara färdig. Hoppas att hon får den publicitet och det erkännande hon förtjänar den här gången.
Första skivan var bra, med tjejgruppspop, långt mer orginell än Spice Girls. Bra refränger, spännande röster.
Sen slutade Siobhan Donaghy.
Sugababes gjorde Freak Like Me, en av de bästa singlarna någonsin enligt mig. Men efter det har de blivit precis lika tuggumidoftande som sina konkurrenter. Three, deras tredje skiva, hade inte en enda sång att minnas (helt ärligt minns jag inte någon titel nu, trots att jag köpte skivan).
Nya Push the Button låter ungefär lika slätstruken. De höjer sig fortfarande något över genomsnittet, men det där brittiska och udda känns förlorat.
Däremot släppte Siobhan Donaghy en egen sorgligt förbigången och underskattad skiva efter uppbrottet: Revolution in Me, som förmodligen är den bästa kommersiella pop-skiva jag någonsin hört. Varenda låt är melodiös och påminner om Sugababes bästa stunder, med spännande arrangemang, och Donaghys röst är unik. Mogen och inte lik någon annan. Till och med texterna är värda att lyssna på.
Så den som funderar på att köpa Sugababes nya borde överväga Revolution in Me i stället.
Det ryktas om att Donaghy ska skriva kontrakt med nytt skivbolag nu och nästa skiva ska redan vara färdig. Hoppas att hon får den publicitet och det erkännande hon förtjänar den här gången.
Vera Drake
Hemligheter och lögner är en en av mina favoritfilmer. När jag var yngre var Naken min favoritfilm. Nu har Mike Leigh gjort en ny film som berör.
Om 50-talet, om klassfrågan, om abortfrågan. Någonstans finns det också en fråga om skuld, filmen påminner starkt om Dancer in the Dark, som också rör sig kring en märkligt godhjärtad och oskuldsfull kvinna, som döms av ett samhälle mycket hårdare än hon själv.
Igen frågar jag mig lite vad sensmoralen är. Det är inte likt mig att vara så kritisk mot filmer jag tycker om. Det här med sensmoral är kanske bara ett tillfälligt intresse.
Lars von Trier har fått kritik för att han i flera filmer offrar sina godhjärtade kvinnor, gör dem till martyrer. Är det en religiös fråga, kanske en feministisk fråga? I Vera Drake är ju också själva problematiken abortfrågan, en klassisk fråga i sammanhang av kvinnans villkor. Vad betyder det då att kvinnan som förkroppsligar begreppet fri abort, i slutändan offras? Är det ett entydigt inlägg för fri abort? Eller snarare en problematisering?
Vera Drake utför olagliga aborter, och när hennes son får reda på det tar han avstånd från sin mor. Trots att man i tidigare scener sett honom diskutera taktik för att få kvinnor i säng genom att ge dem franska nylonstrumpor. Dubbelmoral.
Eftersom vi idag har fri abort, både i England och i Sverige, kan man undra vad det är för slags debatt som skapas när man propagerar för något som sedan länge är genomfört. Är det motrörelsen som ska stävjas då? Jag måste nog fundera vidare.
Det viktigaste är kanske ändå att det är en film att tänka på, att det är så välspelat, och så långt från Hollywoods glamor.
Om 50-talet, om klassfrågan, om abortfrågan. Någonstans finns det också en fråga om skuld, filmen påminner starkt om Dancer in the Dark, som också rör sig kring en märkligt godhjärtad och oskuldsfull kvinna, som döms av ett samhälle mycket hårdare än hon själv.
Igen frågar jag mig lite vad sensmoralen är. Det är inte likt mig att vara så kritisk mot filmer jag tycker om. Det här med sensmoral är kanske bara ett tillfälligt intresse.
Lars von Trier har fått kritik för att han i flera filmer offrar sina godhjärtade kvinnor, gör dem till martyrer. Är det en religiös fråga, kanske en feministisk fråga? I Vera Drake är ju också själva problematiken abortfrågan, en klassisk fråga i sammanhang av kvinnans villkor. Vad betyder det då att kvinnan som förkroppsligar begreppet fri abort, i slutändan offras? Är det ett entydigt inlägg för fri abort? Eller snarare en problematisering?
Vera Drake utför olagliga aborter, och när hennes son får reda på det tar han avstånd från sin mor. Trots att man i tidigare scener sett honom diskutera taktik för att få kvinnor i säng genom att ge dem franska nylonstrumpor. Dubbelmoral.
Eftersom vi idag har fri abort, både i England och i Sverige, kan man undra vad det är för slags debatt som skapas när man propagerar för något som sedan länge är genomfört. Är det motrörelsen som ska stävjas då? Jag måste nog fundera vidare.
Det viktigaste är kanske ändå att det är en film att tänka på, att det är så välspelat, och så långt från Hollywoods glamor.
Kalle och Chokladfabriken
Kalle och chokladfabriken är en charmig film där Johnny Depp påminner om Michael Jackson, och miljöerna är sådär fantasifulla som de bara kan bli i Tim Burtons filmer. (Fast jag gillade Lemony Snicket filmen också i och för sig).
Det tråkiga är att de har lagt till en sensmoral som inte finns i boken: att FAMILJEN är viktigare än alla pengar och allt godis i världen, och det är först i en lycklig familj man uppnår en inre tillfredsställelse.
Ok, det är ganska sympatiskt, men är det verkligen nödvändigt? Finns det någon som inte skulle skriva under på detta? Och finns det barn som verkligen behöver informeras om att det är värre att förlora sina föräldrar än att avstå från en chokladkaka? Är det inte ganska självklart att det är kärlek och inte pengar som är viktigt, och vem tjänar på att förmedla detta budskap?
Kanske är jag cynisk. Kanske är det bara i amerikansk film barn kan lära sig dessa sanningar.
Oompa loompierna är jätteroliga. Kanske saknar jag lite av godiset från boken. Var det inte liksom mer godis, mer magiskt godis?
Kanske skulle jag hellre ha förundrats av osynliga chokladkakor än av synliga moralkakor.
Det tråkiga är att de har lagt till en sensmoral som inte finns i boken: att FAMILJEN är viktigare än alla pengar och allt godis i världen, och det är först i en lycklig familj man uppnår en inre tillfredsställelse.
Ok, det är ganska sympatiskt, men är det verkligen nödvändigt? Finns det någon som inte skulle skriva under på detta? Och finns det barn som verkligen behöver informeras om att det är värre att förlora sina föräldrar än att avstå från en chokladkaka? Är det inte ganska självklart att det är kärlek och inte pengar som är viktigt, och vem tjänar på att förmedla detta budskap?
Kanske är jag cynisk. Kanske är det bara i amerikansk film barn kan lära sig dessa sanningar.
Oompa loompierna är jätteroliga. Kanske saknar jag lite av godiset från boken. Var det inte liksom mer godis, mer magiskt godis?
Kanske skulle jag hellre ha förundrats av osynliga chokladkakor än av synliga moralkakor.
Never Let Me Go - Kazuo Ishiguro
Nu känner jag att jag inte är riktigt värdig att skriva om denna bok. Visst, jag har rekommenderat den till vänner, sagt att den "jättebra", men det är inte alls samma sak som att göra den rättvisa.
Om man säger så här: När jag började lyssna på Cat Power var det tystnaden som mest fascinerade. Saknaden av det storslagna, det perfekta, det producerade. Musiken påminde mig om halsband av genomskinliga nylonlinor och ofärgade glaspärlor.
Ungefär så är det att läsa Never Let Me Go. Det är allting som inte står där som är vackrast, mest fantasieggande, sorgligast.
Boken handlar om Kathy, hennes uppväxt, hennes vuxna liv och hennes triangeldrama med bästa vännerna Ruth och Tommy. Samtidigt är det en Science fiction historia. Kathy och hennes vänner är kloner, tillverkade för att donera organ till "riktiga människor".
Trots detta utspelar sig romanen i England på 90-talet, en tid utan Internet och mobiltelefoner. Så det här blir aldrig något tekniskt frosseri, eller spektakulära framtidsscenarion. Boken utspelar sig snarare i en parallell tid, eller nästan ett förflutet , i något som kunde ha hänt.
Ishiguro har också skrivit Återstoden av dagen, och om man har sett den filmen eller läst boken förstår man lite hur Never Let Me Go är. Ibland står handlingen nästan stilla, men ändå finns det något där, ljuset faller plötsligt in från en annan vinkel och man ser nylonlinan glittra, även om den sekunden innan inte gått att se.
Det är de outsagda känslorna som dominerar, det som aldrig sägs är det som verkligen händer. Det viktigaste i boken står mellan raderna. Kathy berättar helt lugnt om hur hon fogar sig efter de regler som har ställts upp för henne, att först vårda andra kloner, och sedan donera organ till hon är "avslutad", den kliniska omskrivningen för klonernas död.
Hon älskar Tommy, men hon berättar det inte, varken för läsaren eller någon annan. Ändå framgår det. Hon beskriver inte några starka känslor, allt är berättat i gemener, i underdrifter, i mellanrummen mellan orden.
Det är alltså ingen klassisk Science fiction, trots yttre likheter i handling tvivlar jag på att boken ens påminner om The Island-filmen (som jag visserligen inte sett).
Frågan om kloningen, om människovärde, finns där, men känns inte som det viktigaste, vilket ofta är fallet med experimentella handlingar, där det känns som att karaktärerna är uppbyggda kring en moralisk problematik, likt pappfigurer som lutar sig mot ett berg.
Never Let Me Go är en berättelse om tre människor, trovärdiga och mänskliga, och den lämnar en avgrund av tankar efter sig. Utan att vara en smula sentimental är den det mest rörande och upprivande jag läst på flera år. Den är lika smärtsam som min senaste kärlekshistoria, och lika enigmatisk som ett oöppnat brev.
Om man säger så här: När jag började lyssna på Cat Power var det tystnaden som mest fascinerade. Saknaden av det storslagna, det perfekta, det producerade. Musiken påminde mig om halsband av genomskinliga nylonlinor och ofärgade glaspärlor.
Ungefär så är det att läsa Never Let Me Go. Det är allting som inte står där som är vackrast, mest fantasieggande, sorgligast.
Boken handlar om Kathy, hennes uppväxt, hennes vuxna liv och hennes triangeldrama med bästa vännerna Ruth och Tommy. Samtidigt är det en Science fiction historia. Kathy och hennes vänner är kloner, tillverkade för att donera organ till "riktiga människor".
Trots detta utspelar sig romanen i England på 90-talet, en tid utan Internet och mobiltelefoner. Så det här blir aldrig något tekniskt frosseri, eller spektakulära framtidsscenarion. Boken utspelar sig snarare i en parallell tid, eller nästan ett förflutet , i något som kunde ha hänt.
Ishiguro har också skrivit Återstoden av dagen, och om man har sett den filmen eller läst boken förstår man lite hur Never Let Me Go är. Ibland står handlingen nästan stilla, men ändå finns det något där, ljuset faller plötsligt in från en annan vinkel och man ser nylonlinan glittra, även om den sekunden innan inte gått att se.
Det är de outsagda känslorna som dominerar, det som aldrig sägs är det som verkligen händer. Det viktigaste i boken står mellan raderna. Kathy berättar helt lugnt om hur hon fogar sig efter de regler som har ställts upp för henne, att först vårda andra kloner, och sedan donera organ till hon är "avslutad", den kliniska omskrivningen för klonernas död.
Hon älskar Tommy, men hon berättar det inte, varken för läsaren eller någon annan. Ändå framgår det. Hon beskriver inte några starka känslor, allt är berättat i gemener, i underdrifter, i mellanrummen mellan orden.
Det är alltså ingen klassisk Science fiction, trots yttre likheter i handling tvivlar jag på att boken ens påminner om The Island-filmen (som jag visserligen inte sett).
Frågan om kloningen, om människovärde, finns där, men känns inte som det viktigaste, vilket ofta är fallet med experimentella handlingar, där det känns som att karaktärerna är uppbyggda kring en moralisk problematik, likt pappfigurer som lutar sig mot ett berg.
Never Let Me Go är en berättelse om tre människor, trovärdiga och mänskliga, och den lämnar en avgrund av tankar efter sig. Utan att vara en smula sentimental är den det mest rörande och upprivande jag läst på flera år. Den är lika smärtsam som min senaste kärlekshistoria, och lika enigmatisk som ett oöppnat brev.
Martha Wainwright igen
Det känns som att jag inte förklarade tillräckligt varför jag tycker Martha Wainwright är så bra förra gången jag skrev.
Så här är det: Jag har några favoritsångerskor (ja sångerskor, jag föredrar kvinnlig sång). När jag upptäckte dem första gången var det som förälskelser. Här är tecknen: Jag köper samtliga skivor, inklusive singlar med exklusiva b-sidor. Jag läser noga igenom alla texter, och alla intervjuer jag kan hitta på nätet. Jag köper eventuellt en t-shirt, eller funderar på att göra det. Jag lyssnar också på relaterad musik som släktingar (se Rufus Wainwright från igår), före detta pojkvänner, vänner och så vidare.
Det händer inte så ofta att jag hittar någon jag tycker så mycket om. Sist var det nog Björk när hon kom med Vespertine 2001. Och innan det var det Cat Power 1999. Och nu, kanske, Martha Wainwright 2005.
Nu hör jag inte ens att Marthas röst påminner om Chrissie Hynde och Mary Margaret O'Hara, nu tycker jag snarare att de påminner om henne.
Och trots att jag verkligen fastnat för massvis med skivor, bara i år: The Magic Numbers, Frida Hyvönen, Bright Eyes, Jenny Wilson, Antony and the Johnsons, Khonnor, och ännu fler, så är det Martha Wainwright jag blivit besatt av. Sådär att jag jagar brusiga bootleg mp3or, bara för att höra om hon betonar orden på ett annat sätt live.
Skivan släpps i oktober i Sverige. EPn Bloody Mother Fucking Asshole är också bra. Och singlarna, och låten Year of the Dragon från mammans skiva The McGarrigle Hour. Ja ni förstår.
Så här är det: Jag har några favoritsångerskor (ja sångerskor, jag föredrar kvinnlig sång). När jag upptäckte dem första gången var det som förälskelser. Här är tecknen: Jag köper samtliga skivor, inklusive singlar med exklusiva b-sidor. Jag läser noga igenom alla texter, och alla intervjuer jag kan hitta på nätet. Jag köper eventuellt en t-shirt, eller funderar på att göra det. Jag lyssnar också på relaterad musik som släktingar (se Rufus Wainwright från igår), före detta pojkvänner, vänner och så vidare.
Det händer inte så ofta att jag hittar någon jag tycker så mycket om. Sist var det nog Björk när hon kom med Vespertine 2001. Och innan det var det Cat Power 1999. Och nu, kanske, Martha Wainwright 2005.
Nu hör jag inte ens att Marthas röst påminner om Chrissie Hynde och Mary Margaret O'Hara, nu tycker jag snarare att de påminner om henne.
Och trots att jag verkligen fastnat för massvis med skivor, bara i år: The Magic Numbers, Frida Hyvönen, Bright Eyes, Jenny Wilson, Antony and the Johnsons, Khonnor, och ännu fler, så är det Martha Wainwright jag blivit besatt av. Sådär att jag jagar brusiga bootleg mp3or, bara för att höra om hon betonar orden på ett annat sätt live.
Skivan släpps i oktober i Sverige. EPn Bloody Mother Fucking Asshole är också bra. Och singlarna, och låten Year of the Dragon från mammans skiva The McGarrigle Hour. Ja ni förstår.
Agnus Dei - Rufus Wainwright
Rufus är egentligen mer känd än sin syster, och kanske hade han varit en normalare ingång till hela kändisfamiljen Wainwright (Pappa Loudon och mamma McGarrigle kommer kanske inte att få egna inlägg någon gång dock). Men nu blev det Martha jag började med, och så Rufus nu.
Och jag ska erkänna, jag har inte kommit så långt. Agnus Dei är första sången på hans senaste skiva, men jag lyssnar på den oavbrutet så det känns rimligt att skriva om bara den just nu.
Först bara knarrar det filmiskt, som en dörr som står och gnider sig kring sin egen axel i ett öde vinddrag. Sen kommer en ensam fiol som påminner om Grekland.
Och sen sjunger Rufus.
Sakralt och på latin påminns jag om Lisa Gerrard från dead Can Dance.
Och det är som en psalm, översättningen går så här enligt musiktextsajterna:
Lamb of God
You who take away the sins of the world
Lamb of God
You who take away the sins of the world
Give Us Peace
Give Us Peace
Peace
Give Us Peace.
Så bombastiskt, så mycket att jag vill yla med. Och jag som väntade mig lågmäld underproducerad lo-fi.
Som en parantes kan nämnas att "Little Sister" är med på skivan också, och den påminner helt om filmen Amadeus. Och så handlar det om Martha. Bara en sån sak.
Och jag ska erkänna, jag har inte kommit så långt. Agnus Dei är första sången på hans senaste skiva, men jag lyssnar på den oavbrutet så det känns rimligt att skriva om bara den just nu.
Först bara knarrar det filmiskt, som en dörr som står och gnider sig kring sin egen axel i ett öde vinddrag. Sen kommer en ensam fiol som påminner om Grekland.
Och sen sjunger Rufus.
Sakralt och på latin påminns jag om Lisa Gerrard från dead Can Dance.
Och det är som en psalm, översättningen går så här enligt musiktextsajterna:
Lamb of God
You who take away the sins of the world
Lamb of God
You who take away the sins of the world
Give Us Peace
Give Us Peace
Peace
Give Us Peace.
Så bombastiskt, så mycket att jag vill yla med. Och jag som väntade mig lågmäld underproducerad lo-fi.
Som en parantes kan nämnas att "Little Sister" är med på skivan också, och den påminner helt om filmen Amadeus. Och så handlar det om Martha. Bara en sån sak.
Vince & Joy - Lisa Jewell
Vince & Joy är en fånig bok. Huvudpersonerna är för vackra och allmänt attraktiva, lösningarna för enkla, handlingen förutsägbar. Ska Joy välja sin fula elaka pojkvän eller den ursnygge tonårskärleken Vince som fortfarande älskar henne? Kommer det att bli komplikationer och missförstånd?
Jag vet inte, jag har inte läst ut boken än, men jag har mina gissningar.
Ändå fångas jag upp, läser till frukost, på bussen, så fort jag kommer hem. Kanske hade jag smugit ner ett kapitel på jobbet också om jag hade kunnat. Och det är så dumt, dels för att det är en fånig bok, men det är inte det värsta: jag jagar alltid slut på böcker som en tvångsätare, läser sida efter sida så fort att jag ibland måste gå tillbaka för att hänga med (vem var Cass nu igen? Aha Vinces kompis), och sen är boken slut och det är bara tråkigt. En timme innan läggdags, och inget kvar att läsa och man undrade lite varför man skyndade så hemskt.
Ungefär som vissa förhållanden.
I laugh a lot / But that's just a plot / I found a way to make them not stay sjunger Martha Wainwright tvetydigt i sin "TV show" . It was Oprah / on the TV show / She told me so.
Hursomhelst jag ska läsa ut min bok, inte för att jag inte vet hur den slutar, eller för att jag absolut vill bli klar med den, utan för att det är ett inre tvång. Oprah kanske skulle kunna berätta något för mig.
Jag vet inte, jag har inte läst ut boken än, men jag har mina gissningar.
Ändå fångas jag upp, läser till frukost, på bussen, så fort jag kommer hem. Kanske hade jag smugit ner ett kapitel på jobbet också om jag hade kunnat. Och det är så dumt, dels för att det är en fånig bok, men det är inte det värsta: jag jagar alltid slut på böcker som en tvångsätare, läser sida efter sida så fort att jag ibland måste gå tillbaka för att hänga med (vem var Cass nu igen? Aha Vinces kompis), och sen är boken slut och det är bara tråkigt. En timme innan läggdags, och inget kvar att läsa och man undrade lite varför man skyndade så hemskt.
Ungefär som vissa förhållanden.
I laugh a lot / But that's just a plot / I found a way to make them not stay sjunger Martha Wainwright tvetydigt i sin "TV show" . It was Oprah / on the TV show / She told me so.
Hursomhelst jag ska läsa ut min bok, inte för att jag inte vet hur den slutar, eller för att jag absolut vill bli klar med den, utan för att det är ett inre tvång. Oprah kanske skulle kunna berätta något för mig.
The Wonder Spot - Melissa Bank
Melissa Bank är känd för att ha fått ett av världens största förskott för sin novellsamling Flickornas handbok i jakt och fiske.
Men egentligen var det mer som en varierad roman där huvudkaraktären återkom i olika skepnader och i olika perspektiv, jag-form, hon-form, till och med du-form.
Nu har hon släppt sin nya, en roman. The Wonder Spot. Det är en roman, men känns mer som en novellsamling. Underligt.
Det jag tycker om med Bank är att hon skriver om ämnen ungefär som Marian Keyes, och att hennes karaktärer är roligare och mer vältaliga än de i Sex and the City. Ändå finns det något mer, något som gör att man vill läsa högt, och citera, och härma efter. Hela tiden fnissar man, inte för att det är fånigt och tokroligt, utan för att det finns en verkligt intelligent humor i närapå varenda replik, och en kontrasterande svärta som är så gott som omöjlig att finna i annan lättsmält litteratur. Som när hon beskriver mammans affär med en gift man som inte vill lämna sin fru: Mamman är ledsen och känner sig övergiven "men anar inte att hon själv ett år senare skulle lämna oss allesammans genom att få cancer".
Jag älskade Flickornas handbok, även om det slutet var aningens lyckligt och lättköpt.
The Wonder Spot däremot känns som att den inte har ett slut, vilket i och för sig återspeglar verkligheten, så länge man lämnar sin huvudperson vid liv. Den sista kapitlet/novellen, som givit namn åt romanen publicerades ursprungligen i en samling noveller som Nick Hornby samlat ihop. Det faktum att en lösryckt novell kan tjäna som sista kapitel åt en roman säger en del om hur sammanhållen romanen är. Det känns som att Bank har skrivit på samma sätt som i sin förra bok, men sedan försökt sammanfoga delarna och perspektivet på ett tydligare sätt, vilket bara gör att man fokuserar på inkonsekvensen i berättelsera, i stället för att som i Flickornas handbok jaga efter konsekvensen. Så ja, jag är lite besviken, men rekommenderar nog läsning ändå.
Men egentligen var det mer som en varierad roman där huvudkaraktären återkom i olika skepnader och i olika perspektiv, jag-form, hon-form, till och med du-form.
Nu har hon släppt sin nya, en roman. The Wonder Spot. Det är en roman, men känns mer som en novellsamling. Underligt.
Det jag tycker om med Bank är att hon skriver om ämnen ungefär som Marian Keyes, och att hennes karaktärer är roligare och mer vältaliga än de i Sex and the City. Ändå finns det något mer, något som gör att man vill läsa högt, och citera, och härma efter. Hela tiden fnissar man, inte för att det är fånigt och tokroligt, utan för att det finns en verkligt intelligent humor i närapå varenda replik, och en kontrasterande svärta som är så gott som omöjlig att finna i annan lättsmält litteratur. Som när hon beskriver mammans affär med en gift man som inte vill lämna sin fru: Mamman är ledsen och känner sig övergiven "men anar inte att hon själv ett år senare skulle lämna oss allesammans genom att få cancer".
Jag älskade Flickornas handbok, även om det slutet var aningens lyckligt och lättköpt.
The Wonder Spot däremot känns som att den inte har ett slut, vilket i och för sig återspeglar verkligheten, så länge man lämnar sin huvudperson vid liv. Den sista kapitlet/novellen, som givit namn åt romanen publicerades ursprungligen i en samling noveller som Nick Hornby samlat ihop. Det faktum att en lösryckt novell kan tjäna som sista kapitel åt en roman säger en del om hur sammanhållen romanen är. Det känns som att Bank har skrivit på samma sätt som i sin förra bok, men sedan försökt sammanfoga delarna och perspektivet på ett tydligare sätt, vilket bara gör att man fokuserar på inkonsekvensen i berättelsera, i stället för att som i Flickornas handbok jaga efter konsekvensen. Så ja, jag är lite besviken, men rekommenderar nog läsning ändå.
Astral Weeks - Van Morrison
Van Morrisons "Astral Weeks" är en klassiker. Jag har alltid tyckt om den och den har funnits i mitt hem, men gjorde det inte längre när jag köpte den för några veckor sedan. Den är precis så bra som alla topplistor över världens bästa skivor säger. Till och med min pappa som avgudar Bob Dylan och nästan ingen annan, erkänner att den hör till världens bästa skivor.
Den är inte gubbig, inte tråkig, bara hjärtskärande vacker. Enligt myten spelades den in på några dagar av en mycket inspirerad Morrison, som musikerna fick kompa i efterhand för att det var för improviserat från början.
Breathe in you breathe out you breathe in you breathe out you breathe in you breathe out you breathe ... sjunger han extatiskt och det låter som att han kommit på det precis just då, när han sjunger det. Som om han måste säga till sig själv att andas eller att han hjälper dig, lyssnaren, som sitter andlös för att något kan leta sig så djupt in i ditt eget hjärta.
Den är inte gubbig, inte tråkig, bara hjärtskärande vacker. Enligt myten spelades den in på några dagar av en mycket inspirerad Morrison, som musikerna fick kompa i efterhand för att det var för improviserat från början.
Breathe in you breathe out you breathe in you breathe out you breathe in you breathe out you breathe ... sjunger han extatiskt och det låter som att han kommit på det precis just då, när han sjunger det. Som om han måste säga till sig själv att andas eller att han hjälper dig, lyssnaren, som sitter andlös för att något kan leta sig så djupt in i ditt eget hjärta.
Redbird - Heather Nova
Heather Nova kom nyligen med "Redbird", som blev fullständigt sågad i Aftonbladet. Och ok, hon upprepar sig, och texterna är lite larviga, snudd åt New Age och Mitt livs novell romantik. Och det är sant att covern på "Wicked Game" är ganska onödig. Och det är lite tråkigt efter förra skivan "Storm" som var hennes bästa på mycket länge, kanske tack vare att Mercury Rev spelade, vilket gjorde hela skivan mer personlig.
Men rösten är fortfarande himmelsk och några sånger är ändå gripande vackra. "Mesmerized" och "Singing you Through" är fina om än anonyma ballader, och "This Body" skulle nästan kunna vara tagen från hennes bästa album "Oyster" även om det där unga och uppriktiga känns borttvättat nu. Och hitten "Welcome" skrev hon med Dido. Så, man kan köpa den om man har allting annat, och vill ha mer. Annars finns det bättre skivor att börja med.
Det är som om hon blivit för vuxen nu, sångerna mindre passionerade, mer anpassade för romantiskt mys, än ett verkligt utryck för något.
Men rösten är fortfarande himmelsk och några sånger är ändå gripande vackra. "Mesmerized" och "Singing you Through" är fina om än anonyma ballader, och "This Body" skulle nästan kunna vara tagen från hennes bästa album "Oyster" även om det där unga och uppriktiga känns borttvättat nu. Och hitten "Welcome" skrev hon med Dido. Så, man kan köpa den om man har allting annat, och vill ha mer. Annars finns det bättre skivor att börja med.
Det är som om hon blivit för vuxen nu, sångerna mindre passionerade, mer anpassade för romantiskt mys, än ett verkligt utryck för något.
Martha Wainwright - Martha Wainwright
Marthas självbetitlade skiva är nog årets bästa. Och "Far Away" är veckans sång. Jag vill lyssna på den hela tiden, fast jag är rädd att tröttna. Och texten: I have no children / I have no husband / I have no reason to be alive / Oh give me one.
Inte blir man gladare, men det är ändå hypnotiskt. Läste en tolkning om att det handlar om en klassåterträff, men misstänker att författaren hört fel: Whatever happened to them all? sjunger Wainwright enligt webbens textsajter. Men i den författarens tolkning var det: Whatever happened to the mall?
Å andra sidan tycker jag om hur det passar ihop med slutraderna: Annie had two young baby boys / And Jimi went crazy, crazy, crazy late last fall.
Jag vet inte. Men skivan är som en blandning av Mary Margaret O'Hara och the Pretenders (och varför har ingen lagt märke till Pretenders lånet, när hon t o m sjunger Don't get me wrong i bakgrunden på "Factory"), fast nyare och med bättre texter.
Kolla in www.marthawainwright.com, där finns länkar till jättefina t-shirtar också. Pax för den med 70-talstryck. Även om det är tuffare med texten Bloody Mother Fucking Asshole (näst bästa sången på skivan).
http://www.alwaysontherun.net/martha.htm är också bra, med alla texter och mer komplett diskografi än den officiella sidan.
Har man minsta intresse för texter som förenar ärlighet med psykologi och ett poetiskt uttryck, och en röst som skimrar av sorg och ilska och passion framför ljuvliga änglakörer kan det vara värt att lyssna.
Inte blir man gladare, men det är ändå hypnotiskt. Läste en tolkning om att det handlar om en klassåterträff, men misstänker att författaren hört fel: Whatever happened to them all? sjunger Wainwright enligt webbens textsajter. Men i den författarens tolkning var det: Whatever happened to the mall?
Å andra sidan tycker jag om hur det passar ihop med slutraderna: Annie had two young baby boys / And Jimi went crazy, crazy, crazy late last fall.
Jag vet inte. Men skivan är som en blandning av Mary Margaret O'Hara och the Pretenders (och varför har ingen lagt märke till Pretenders lånet, när hon t o m sjunger Don't get me wrong i bakgrunden på "Factory"), fast nyare och med bättre texter.
Kolla in www.marthawainwright.com, där finns länkar till jättefina t-shirtar också. Pax för den med 70-talstryck. Även om det är tuffare med texten Bloody Mother Fucking Asshole (näst bästa sången på skivan).
http://www.alwaysontherun.net/martha.htm är också bra, med alla texter och mer komplett diskografi än den officiella sidan.
Har man minsta intresse för texter som förenar ärlighet med psykologi och ett poetiskt uttryck, och en röst som skimrar av sorg och ilska och passion framför ljuvliga änglakörer kan det vara värt att lyssna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
