Människohamn - John Ajvide Lindqvist

Jag har sagt det förut: John Ajvide Lindqvist är som en svensk Stephen King, och inte så lite heller. Samma teknik för att bygga upp spänning, samma förkärlek för barnramsor, medvetandeflöden, kursiv stil och människor som liksom förvandlas, som dör och sedan blir onda, eller var de onda redan innan?

Männiksohamn handlar om den fiktiva ön Domarö i Roslagen. Anders och Cecilia har varit ett par sedan barndomen men en dag försvinner deras dotter Maja spårlöst, på en plats där inget borde kunna försvinna. Äktenskapet går inte att hålla ihop längre, Anders går in i en konstant berusning och havet, ja havet börjar bli d å l i g t. Men kanske går det att få Maja tillbaka.

Jag vill inte avslöja för mycket för det här är ett rejält romanbygge. Visst finns det traditionella skräckelement, men det finns mycket subtilt och intressant och supersvenskt och en mängd fint skildrade människoöden också. Anders farmor Anna-Greta bor på ön hon också, och hon och hennes särbo Simon är bokens största behållning. Man får ju genom dem också lära känna Anders pappa, först som barn i berättelserna om Anna-Greta och Simon, och sedan, glimtvis, som vuxen, genom sonen Anders ögon. Man får veta lite om skärgårdsliv och om badgäster och varför de är så illa omtyckta. Man får lite reflektioner om kärlek och om utanförskap och en hel bunt välvalda Smiths-citat (aldrig har väl Morrissey verkat så spöklik som här). Man får en berättelse om en silikontjej som medvetet "vänt" och nu gör sig fulare för varje operation. Man får en spännande bakgrundshistoria till det dåliga havet, så att det blir precis rätt balans mellan det vi får veta och det som är så ohyggligt att man måste gissa sig till det.

Skärgårdsmiljön är ju alltid tacksam i romaner. Det ger en känsla av öppenhet att inom sig se havet runt det man läser om. Man tänker sig ett enklare Smögen eller Marstrand, en märklig blandning av att vara på landet och glamour. Att då göra havet till en form av huvudperson är genialiskt. Man riktigt känner fukten i luften och det salta vattnet som sipprar in i människornas dricksvattenbrunnar.

Sen kan jag tycka att det är lite väl långt och drömskt på vissa ställen. Kanske speciellt i slutscenerna när Anders går i närkamp med ondskan. Men sammantaget är det läsvärt och spännande och stämningsfullt. Bästa boken av Ajvide Lindqvist hittills.

ISBN: 9170373736

PS.
Intressant nog läste jag "Staden som slutade andas" av Kenneth J Harvey, parallellt med Människohamn. En liknande historia i en kuststad i Newfondland av ännu en Stephen King-liknande författare. Här drabbas invånarna av en märklig sjukdom som gör att de glömmer hur man andas, men här finns också lik som spolas upp på stränderna utan att ha förruttnat (exakt likadant som i Människohamn), och en spökflicka som blir vän med en levande. Men där Ajvide Lindqvist fångar mig, lyckas inte Harvey riktigt, trots stråk av magiskt realism och en ambition att vara något mer än en vanlig skräckroman. Staden som slutade andas förblir halvläst, medan Människohamn höll mig uppe sent.

ISBN: 9170022879