Thirteen är en tonårsfilm, aningens råare än Fucking Åmål, men fortfarande snällare än Larry Clarks Kids. Filmen handlar om Tracy, som är duktig i skolan med snälla kompisar. En dag blir hon kompis med skolans snyggaste och tuffaste tjej Evie, och allt spårar ur: droger, sex, sprit, piercings, skära sig i armarna.
Det är dokumentär-känsla, båda tjejerna spelar fantastiskt bra, och Tracys mamma Mel spelas av Holly Hunter från pianot (kvinnan som aldrig ser ut på samma sätt två gånger). Nikki Reed som spelar Evie har varit med och skrivit manus och det bidrar till att dialog och handling känns äkta och tonårig. Dessutom är det mesta av filmen filmat med handkamera, som en snyggare dogma-film.
Fast det här med snäll tjej som blir kompis med tuff tjej, känns kanske inte helt nytt. Mitt så kallade liv, Sanning och konsekvens, Fucking Åmål, listan kan göras lång. Och det visar sig alltid att den tuffa tjejen har skitjobbiga hemförhållanden, och inte är så avundsvärd ändå. Det hade varit roligt att se en film ur "tuffa tjejens" perspektiv, eller en film där huvudpersonen inte gör allt för att hänga på det tuffa gänget, utan väljer en egen stil.
Så ja, mycket av innehållet här har vi sett förut, och riktigt angelägen är filmen kanske mest för de som är i tonåren eller möjligtvis deras föräldrar.Den kan säkert vara ett bra diskussionsunderlag för högstadieklasser.
Men till nästa gång hade det varit roligt att se en tonårsfilm som känns helt ny.
söndag 13 juli 2008
Wedding Crashers
Ibland räcker det med att Owen Wilson är med i en film för att den ska kännas bra.
I Wedding Crashers är han John och hans vän Jeremy (spelad av Vince Vaughn), lätt åldrade killar som lurar sig in på olika bröllop för att kunna dricka gratis och ligga med uppspelt romantiska tjejer.
Självklart blir John kär, och det blir förvecklingar.
Det finns en del tveksamheter med filmen. Logiska luckor till exempel. Hur kan John och Jeremy komma ifrån varandra i månader, när vi i början av filmen har fått se att de jobbar ihop? Och hur är det med fördomarna? Är det inte lite obehagligt att filmens enda homosexuella man är hålögd, tokig med böjd rygg (som om han onanerat bort ryggmärgen enligt 1800-talets moralsyn), och kastar sig över män som inte är ett dugg intresserade. Medan tjejen som föreslår lite tjejsex, bara är spännande och sexuellt frigjord... Och är inte mångfalden scener med nakna bröst i början ganska obehagliga och onödiga för handlingen? Jo, ja.
Men ändå är det himla roligt och charmigt förutsägbart, Owen är urtjusig och karismatisk, även om han börjar se lite sliten ut. Och alla får varandra och de som är stygga får sina straff.
I Wedding Crashers är han John och hans vän Jeremy (spelad av Vince Vaughn), lätt åldrade killar som lurar sig in på olika bröllop för att kunna dricka gratis och ligga med uppspelt romantiska tjejer.
Självklart blir John kär, och det blir förvecklingar.
Det finns en del tveksamheter med filmen. Logiska luckor till exempel. Hur kan John och Jeremy komma ifrån varandra i månader, när vi i början av filmen har fått se att de jobbar ihop? Och hur är det med fördomarna? Är det inte lite obehagligt att filmens enda homosexuella man är hålögd, tokig med böjd rygg (som om han onanerat bort ryggmärgen enligt 1800-talets moralsyn), och kastar sig över män som inte är ett dugg intresserade. Medan tjejen som föreslår lite tjejsex, bara är spännande och sexuellt frigjord... Och är inte mångfalden scener med nakna bröst i början ganska obehagliga och onödiga för handlingen? Jo, ja.
Men ändå är det himla roligt och charmigt förutsägbart, Owen är urtjusig och karismatisk, även om han börjar se lite sliten ut. Och alla får varandra och de som är stygga får sina straff.
Fallen - Joyce Carol Oates
Fallen är en otrolig historia som börjar med att den överåriga oskulden Ariah har en förfärlig bröllopsnatt med sin make på smekmånad i Niagara Falls. Morgonen efter kastar han sig i fallen, och en ny kärlekshistoria tar vid. Dirk Burnaby, en förmögen jurist, blir förälskad i den aviga Ariah, denna magra bisamråtta till kvinna, med otvättat lockigt rött hår. Och efter giftermålet, där en vanlig roman hade kunnat ta slut, fortsätter romanen som ett spjut in i tiden, och behandlar miljöbrott, den amerikanska familjen, korruption bland överklassen, och fallen som tornar upp bakom alltsammans.
Fallen är filmisk. En sådan där film som Lasse Hallström skulle kunna förstöra med äppelkäckhet, eller kanske Bille August skulle vilja ge sig på den, med Nicole Kidman som Ariah, alldeles för attraktiv, men förmögen att på ett konstlat sätt åldras 30 år i en och samma film. Håret skulle ju bli rätt i alla fall.
Och alla de små ledtrådar, och sidohistorier Oates planterar ut, utan att följa upp, lika lite tillrättalagda som livet självt, skulle i en film ”dramatiseras” till förutsägbara klimaxar. (Det finns en scen där Royall, Ariahs son, visar upp en pistol och berättar att Anton Tjechov har sagt att om man i början av en pjäs ser en pistol, så måste den avfyras före pjäsens slut. Han säger detta, och läsaren väntar spänt, men Oates väljer en annan väg, som för att tydligt signalera att hon kan spelets regler men väljer att bryta dem.)
Nej, det här skulle bli en dålig film, det utspelar sig under för lång tid, och behandlar för många människor för att det ska kunna bli något annat än ytliga porträtt. Men beskrivningarna av fallen, som tvingar fram självmord, även hos ”stora starka män”, som skalar av sina lik huden, som håller lik fångna i djävulsvirveln i dagar och veckor, som framkallar spöken, som gör att flytande lik framstår som skickliga simmare (för att en levande människa vill tolka det de ser just så, som en skicklig simmare, och inte som ett marionettlik som rycker i fallens trådar) skulle göra fotot och miljöerna fantastiska.
Det är en boklig bok, med hypnotiskt språk. Så hypnotiskt att man timmar efter läsning upptäcker att man tänker på samma sätt som Oates, som vrider och vänder på alla analyser ”var han arg för att han skämdes, eller skämdes han för att han var arg?”, som beskriver allt i oglamorös detalj och som penetrerar varje person, på samma sätt som min fröken i lågstadiet klädde av klippdockor: Först var de påklädda, sen i underkläder, sen nakna. Sen berättade fröken om sex och det var intimt och pinsamt. Men sen klädde fröken av dem skinnet också, och musklerna, och inälvorna och till slut var det bara skelett kvar.
Så känns Oates skrivande. Hon visar upp sina karaktärer och deras relationer, in i det allra mest intima, och sen klär hon av dem ett steg till, skoningslöst, nyfiket, som en manisk professor i sitt laboratorium.
Ja det är något maniskt över Oates, som ger ut flera romaner om året, plus ungdomsböcker, plus deckare som hon skriver under pseudonym. Det är som om hon måste undersöka varje samhällsklass, varje personlighetstyp, varje typ av relation och fenomen som finns. Hon förskjuter perspektiven, och kan med lätthet växla mellan första och tredje person i samma stycke (med kursiv text, ett grepp som känns tillgjort med alla författare utom henne). Det är som om hon dansar runt karaktärerna, belyser dem från olika vinklar, och sen går in i dem, lyser upp dem inifrån.
När jag läst ut boken är det som att vakna ur en dröm. Men det är oerhört respektlöst av Bonnier att ha ett tryckfel i bokens sista mening. Det förtog lite av känslan att läsa ut en fulländad bok. ”Vad gör s:et där? Är det något jag inte förstår, vänta nu, jag måste kanske läsa om, nehej?” Var beredd på s:et och du blir inte besviken.
ISBN: 91-0-010565-1
Fallen är filmisk. En sådan där film som Lasse Hallström skulle kunna förstöra med äppelkäckhet, eller kanske Bille August skulle vilja ge sig på den, med Nicole Kidman som Ariah, alldeles för attraktiv, men förmögen att på ett konstlat sätt åldras 30 år i en och samma film. Håret skulle ju bli rätt i alla fall.
Och alla de små ledtrådar, och sidohistorier Oates planterar ut, utan att följa upp, lika lite tillrättalagda som livet självt, skulle i en film ”dramatiseras” till förutsägbara klimaxar. (Det finns en scen där Royall, Ariahs son, visar upp en pistol och berättar att Anton Tjechov har sagt att om man i början av en pjäs ser en pistol, så måste den avfyras före pjäsens slut. Han säger detta, och läsaren väntar spänt, men Oates väljer en annan väg, som för att tydligt signalera att hon kan spelets regler men väljer att bryta dem.)
Nej, det här skulle bli en dålig film, det utspelar sig under för lång tid, och behandlar för många människor för att det ska kunna bli något annat än ytliga porträtt. Men beskrivningarna av fallen, som tvingar fram självmord, även hos ”stora starka män”, som skalar av sina lik huden, som håller lik fångna i djävulsvirveln i dagar och veckor, som framkallar spöken, som gör att flytande lik framstår som skickliga simmare (för att en levande människa vill tolka det de ser just så, som en skicklig simmare, och inte som ett marionettlik som rycker i fallens trådar) skulle göra fotot och miljöerna fantastiska.
Det är en boklig bok, med hypnotiskt språk. Så hypnotiskt att man timmar efter läsning upptäcker att man tänker på samma sätt som Oates, som vrider och vänder på alla analyser ”var han arg för att han skämdes, eller skämdes han för att han var arg?”, som beskriver allt i oglamorös detalj och som penetrerar varje person, på samma sätt som min fröken i lågstadiet klädde av klippdockor: Först var de påklädda, sen i underkläder, sen nakna. Sen berättade fröken om sex och det var intimt och pinsamt. Men sen klädde fröken av dem skinnet också, och musklerna, och inälvorna och till slut var det bara skelett kvar.
Så känns Oates skrivande. Hon visar upp sina karaktärer och deras relationer, in i det allra mest intima, och sen klär hon av dem ett steg till, skoningslöst, nyfiket, som en manisk professor i sitt laboratorium.
Ja det är något maniskt över Oates, som ger ut flera romaner om året, plus ungdomsböcker, plus deckare som hon skriver under pseudonym. Det är som om hon måste undersöka varje samhällsklass, varje personlighetstyp, varje typ av relation och fenomen som finns. Hon förskjuter perspektiven, och kan med lätthet växla mellan första och tredje person i samma stycke (med kursiv text, ett grepp som känns tillgjort med alla författare utom henne). Det är som om hon dansar runt karaktärerna, belyser dem från olika vinklar, och sen går in i dem, lyser upp dem inifrån.
När jag läst ut boken är det som att vakna ur en dröm. Men det är oerhört respektlöst av Bonnier att ha ett tryckfel i bokens sista mening. Det förtog lite av känslan att läsa ut en fulländad bok. ”Vad gör s:et där? Är det något jag inte förstår, vänta nu, jag måste kanske läsa om, nehej?” Var beredd på s:et och du blir inte besviken.
ISBN: 91-0-010565-1
Blue - Joni Mitchell
Blue är en sån skiva som alltid kommer vara med i omröstningar om världens bästa skivor. När det gäller sångtexter, musikalitet, långvarig karriär inklusive förnyelse av sound då och då, är Joni Mitchell den största och bästa kvinnliga singer-songwritern. Jag kan på rak arm inte ens komma på någon annan som skulle kunna nosa på den titeln.
Och det är lite fånigt att så fort en kvinnlig sångerska kommer fram ska alla säga att ”det påminner om Joni Mitchell”. Varför då? För att de är kvinnor?
Mitchell har gjort skivor sedan 60-talet, började med den folkiga Songs to a Seagull, fortsatte med mer poppiga Ladies of the Canyon, Blue, som är mer melodiös men också som totalt självutlämnande poesi, till mer och mer jazziga skivor, inklusive Mingus, en hyllning till den döde jazzmusikern, sen kom några hemska skivor med 80-talssound, för att på 90-talet övergå till en mer mogen rock, med en totalt förändrad mörk röst. Turbulent Indigo från 1994 blev en ny kritikerfavorit, innan hon igen bytte stil och sjöng in sina gamla sånger med storband.
Men även om hon gjort en mängd fantastiska album, är ändå Blue från 1971 den skiva där allt det bästa med Joni Mitchell förenas. Varje sång är ett mästerverk, ett fristående konstverk. Från frihetshyllningen/kärleksbrevet All I Want med all sin livsbejakande lägereldskänsla, till The Last Time I Saw Richard, som är en novell i mikroformat, om Richard som skulle vara mogen och genomskåda kärleken, och som senare ”got married to a figure skater / and he bought her a dishwasher and a coffee percolator” (vilket genialiskt rim!). Allt berättat pratigt, välformulerat, med någon enstaka rad skådespelad, talad, som om hon spelade upp historien, i stället för att bara sjunga den.
Däremellan kommer titellåten Blue, som skulle kunna ha varit en briljant utförd skrivövning över temat ”Blue”, med hav, humör, tatueringar i blått och blått bläck. Men resultatet är ändå genomarbetat, aldrig sökt. Dessutom är sången en stiluppvisning i skönsång. Mitchells röst klättrar och sjunker och vibrerar och ändrar tempo.
Och sen självklart är ”A Case of You” med, kanske den vackraste kärlekssången någonsin, och förmodligen alla Mitchell-fans favorit.
Jag skulle kunna citera hela skivan här men det får räcka med några rader ur ”A Case of You”.
I'm frightened by the devil
And I'm drawn to those ones that ain't afraid
I remember that time you told me, you said,
"Love is touching souls"
Surely you touched mine
'Cause part of you pours out of me
In these lines from time to time
Oh, you're in my blood like holy wine
You taste so bitter and so sweet
Oh I could drink a case of you, darling
Still, I'd be on my feet
I would still be on my feet
Och det är lite fånigt att så fort en kvinnlig sångerska kommer fram ska alla säga att ”det påminner om Joni Mitchell”. Varför då? För att de är kvinnor?
Mitchell har gjort skivor sedan 60-talet, började med den folkiga Songs to a Seagull, fortsatte med mer poppiga Ladies of the Canyon, Blue, som är mer melodiös men också som totalt självutlämnande poesi, till mer och mer jazziga skivor, inklusive Mingus, en hyllning till den döde jazzmusikern, sen kom några hemska skivor med 80-talssound, för att på 90-talet övergå till en mer mogen rock, med en totalt förändrad mörk röst. Turbulent Indigo från 1994 blev en ny kritikerfavorit, innan hon igen bytte stil och sjöng in sina gamla sånger med storband.
Men även om hon gjort en mängd fantastiska album, är ändå Blue från 1971 den skiva där allt det bästa med Joni Mitchell förenas. Varje sång är ett mästerverk, ett fristående konstverk. Från frihetshyllningen/kärleksbrevet All I Want med all sin livsbejakande lägereldskänsla, till The Last Time I Saw Richard, som är en novell i mikroformat, om Richard som skulle vara mogen och genomskåda kärleken, och som senare ”got married to a figure skater / and he bought her a dishwasher and a coffee percolator” (vilket genialiskt rim!). Allt berättat pratigt, välformulerat, med någon enstaka rad skådespelad, talad, som om hon spelade upp historien, i stället för att bara sjunga den.
Däremellan kommer titellåten Blue, som skulle kunna ha varit en briljant utförd skrivövning över temat ”Blue”, med hav, humör, tatueringar i blått och blått bläck. Men resultatet är ändå genomarbetat, aldrig sökt. Dessutom är sången en stiluppvisning i skönsång. Mitchells röst klättrar och sjunker och vibrerar och ändrar tempo.
Och sen självklart är ”A Case of You” med, kanske den vackraste kärlekssången någonsin, och förmodligen alla Mitchell-fans favorit.
Jag skulle kunna citera hela skivan här men det får räcka med några rader ur ”A Case of You”.
I'm frightened by the devil
And I'm drawn to those ones that ain't afraid
I remember that time you told me, you said,
"Love is touching souls"
Surely you touched mine
'Cause part of you pours out of me
In these lines from time to time
Oh, you're in my blood like holy wine
You taste so bitter and so sweet
Oh I could drink a case of you, darling
Still, I'd be on my feet
I would still be on my feet
Transfiguration of Vincent - M Ward
Nu när jag skrev om Beth Orton häromdagen, kom jag att tänka mer på M Ward igen. Han har ju tydligen skrivit Beth’s nya singel. Dessutom tycker Cat Power om honom, och hon skrev en gång om honom att hon hade träffat en man ”who can sing like a great big heart”.
Alt-country skulle man kunna säga, sad-core också kanske. Tidlöst, sparsmakat, med känslig röst och gitarr. Will Oldham och Smog är inte långt borta.
Musiken är stillsam, men ibland kommer små melodiska slingor där farten ökar, och man nästan vill dansa, eller åtminstone svänga sig ett varv i vardagsrummet.
Sad Sad Song, och Undertaker biter sig fast.
Men covern på Bowies Let’s Dance är den som gör skivan oförglömlig. Långsam, sorglig, med melodin omgjord till en vaggvisa och med en röst och ett hjärta som verkar brista i varje rad:
If you say run, I'll run with you
And if you say hide, we'll hide
Because my love for you
Would break my heart in two
If you should fall
Into my arms
And tremble like a flower
Inte "trevlig bakgrundsmusik", utan musik man ska lyssna på uppmärksamt, med örat mot transistorradion.
Alt-country skulle man kunna säga, sad-core också kanske. Tidlöst, sparsmakat, med känslig röst och gitarr. Will Oldham och Smog är inte långt borta.
Musiken är stillsam, men ibland kommer små melodiska slingor där farten ökar, och man nästan vill dansa, eller åtminstone svänga sig ett varv i vardagsrummet.
Sad Sad Song, och Undertaker biter sig fast.
Men covern på Bowies Let’s Dance är den som gör skivan oförglömlig. Långsam, sorglig, med melodin omgjord till en vaggvisa och med en röst och ett hjärta som verkar brista i varje rad:
If you say run, I'll run with you
And if you say hide, we'll hide
Because my love for you
Would break my heart in two
If you should fall
Into my arms
And tremble like a flower
Inte "trevlig bakgrundsmusik", utan musik man ska lyssna på uppmärksamt, med örat mot transistorradion.
Daybreaker - Beth Orton
Beth Ortons första skiva, (eller näst första om man räknar Superpinkymandy med Orbital) Trailer Park var ganska svår. Långa sånger, vaga intron, drömska stämningar och influenser från folkrocken. En skiva det var fint att lyssna på, som kom upp på årsbästa listor men som i praktiken inte sålde så mycket.
Sen kom Central Reservation, som var betydligt mer lättillgänglig, med influenser från dansmusik, och samarbeten med Everything But The Girl. Precis det sound som var mest inne, då när den kom 1999. Kanske motsvarigheten till När Dido dök upp och samarbetade med eminem och Faithless.
Och sen kom Daybreaker, 2002, där hon samarbetar med Emmylou Harris och Ryan Adams, ganska annorlunda, mer country än electronica, även om rösten är densamma som alltid. Det är ingen helgjuten skiva, egentligen tycker jag bara om fyra sånger av tio, men å andra sidan är de fyra spåren så ofta spelade att de borde vara utslätade, utslitna på min CD.
Paris Train, Mount Washington, This One's Gonna Bruise (bara titeln skulle göra att jag älskar sången!) och Ted's Waltz. texterna är lite vaga och interna och det är enstaka rader som är helt tydliga, lätta att höra och lätta att förstå. Men om man inte är en Joni Mitchell som textförfattare, är det här vägen att gå. Det blir gripande, men aldrig klyschigt. Personligt utan att vara självutlämnande. Men jag tycker om rader som "I feel bad for you / but I don't know why / Cause I'm as dead as you", och "If we should meet again in some darkened room / I hope to my soul it could be soon", och "And I wanted so desperately to say / That you could trust me but I was lying anyway". Det är enkelt, lätt att identifiera sig med, och att sen mycket annat är kryptiskt gör ingenting, det är ändå vackert.
Beth Orton fraserar ljuvligt, och rytmen i hennes röst lever kvar från den dansiga tiden, och det gör att alla orden låter viktiga och sanna.
Nu kommer snart hennes fjärde riktiga skiva, Comfort of Strangers, och där samarbetar hon med Jim O'Rourke, och M Ward, som också jobbat ihop med bland annat Cat power. Det är så lovande att man blir nervös.
Sen kom Central Reservation, som var betydligt mer lättillgänglig, med influenser från dansmusik, och samarbeten med Everything But The Girl. Precis det sound som var mest inne, då när den kom 1999. Kanske motsvarigheten till När Dido dök upp och samarbetade med eminem och Faithless.
Och sen kom Daybreaker, 2002, där hon samarbetar med Emmylou Harris och Ryan Adams, ganska annorlunda, mer country än electronica, även om rösten är densamma som alltid. Det är ingen helgjuten skiva, egentligen tycker jag bara om fyra sånger av tio, men å andra sidan är de fyra spåren så ofta spelade att de borde vara utslätade, utslitna på min CD.
Paris Train, Mount Washington, This One's Gonna Bruise (bara titeln skulle göra att jag älskar sången!) och Ted's Waltz. texterna är lite vaga och interna och det är enstaka rader som är helt tydliga, lätta att höra och lätta att förstå. Men om man inte är en Joni Mitchell som textförfattare, är det här vägen att gå. Det blir gripande, men aldrig klyschigt. Personligt utan att vara självutlämnande. Men jag tycker om rader som "I feel bad for you / but I don't know why / Cause I'm as dead as you", och "If we should meet again in some darkened room / I hope to my soul it could be soon", och "And I wanted so desperately to say / That you could trust me but I was lying anyway". Det är enkelt, lätt att identifiera sig med, och att sen mycket annat är kryptiskt gör ingenting, det är ändå vackert.
Beth Orton fraserar ljuvligt, och rytmen i hennes röst lever kvar från den dansiga tiden, och det gör att alla orden låter viktiga och sanna.
Nu kommer snart hennes fjärde riktiga skiva, Comfort of Strangers, och där samarbetar hon med Jim O'Rourke, och M Ward, som också jobbat ihop med bland annat Cat power. Det är så lovande att man blir nervös.
Blanche och Marie - Per-Olov Enquist
Egentligen läser jag alldeles för snabbt för Per-Olov Enquist. Hans böcker är poetiska, och bör läsas långsamt och begrundas. I stället bläddrar jag snabbt från sida till sida, och följer med i handlingen på ren intuition. Jag fångas av rytmen, enstaka meningar och stämningar. Men jag behöver läsa om för att fånga hela händelseförloppet. Boken om Blanche och Marie är en av Enquists mer lättillgängliga böcker ändå, men ett mästerverk.
Marie Curie forskar i radioaktivitet, och tar Blanche, Jean Martin Charcots mest berömda hysteriska patient, till hjälp. Boken skrivs av blanche, som amputerad av strålsjuka, till en torso med en arm, skriver ner sina tankar, om kärleken, om radium, om sin tid med Charcot och sin tid med Marie. Enqvist själv skymtar ibland i texten, i sin svenskhet och i sin fascination för de båda kvinnorna.
Texten är ett formexperiment. I utropstecken, i flämtande meningar, i ramsor, och underliga satser förs berättelsen fram. Det myllrar av historiska celebriteter, förutom huvudrollsinnehavarna Blanche och Marie, har Freud och Becquerel små roller, liksom Pierre Curie.
Enquist skriver intressant om tiden, om hur radiumet tas emot som ett undermedel som ska bota sjukdomar och skallighet, men hur i verkligheten laboratorieassistenter blev sjuka och dog. Hur målarna av självlysande urtavlor vätte sina penslar i munnen, och så småningom fick svalg som sönderfrätta hål. Det är svårt att veta var gränsen går mellan historiska fakta och fantasi, men Enquist är övertygande.
Marie Curie forskar i radioaktivitet, och tar Blanche, Jean Martin Charcots mest berömda hysteriska patient, till hjälp. Boken skrivs av blanche, som amputerad av strålsjuka, till en torso med en arm, skriver ner sina tankar, om kärleken, om radium, om sin tid med Charcot och sin tid med Marie. Enqvist själv skymtar ibland i texten, i sin svenskhet och i sin fascination för de båda kvinnorna.
Texten är ett formexperiment. I utropstecken, i flämtande meningar, i ramsor, och underliga satser förs berättelsen fram. Det myllrar av historiska celebriteter, förutom huvudrollsinnehavarna Blanche och Marie, har Freud och Becquerel små roller, liksom Pierre Curie.
Enquist skriver intressant om tiden, om hur radiumet tas emot som ett undermedel som ska bota sjukdomar och skallighet, men hur i verkligheten laboratorieassistenter blev sjuka och dog. Hur målarna av självlysande urtavlor vätte sina penslar i munnen, och så småningom fick svalg som sönderfrätta hål. Det är svårt att veta var gränsen går mellan historiska fakta och fantasi, men Enquist är övertygande.
Ikarosflickan - Helen Oyeyemi
Dubblering och förening.
Ikarosflickan är Jessamy/Jess, en åttaårig flicka som är delad mellan två kulturer. Hennes mamma är nigeriansk och hennes pappa engelsk. På en resa till Nigeria träffar Jess en ny vän, Titiola, som hon kallar för TillyTilly. TillyTilly är till en början en charmerande bekanstskap som tar med Jess på fantastiska äventyr.
Men när TillyTilly dyker upp i England och börjar prata om att ”ta” människor i Jess närhet, och också gör det, blir Jess allt räddare och allt mer trängd. Är TillyTilly verklig? Är hon ond?
Jess är bara åtta år, och det mesta av romanen berättas ur hennes perspektiv men blir aldrig barnsligt. Stilen påminner om Maria Gripes, med vuxna funderingar i ett barns tankevärld. Oyeyemi var själv mycket ung när romanen skrevs, hon skrev den i smyg medan hon slutförde sina A-levels (som ungefär motsvarar vårt gymnasium). Det är som en barnbok för vuxna, på många sätt uppbyggd som en traditionell fantasybok, med olika världar, ett magiskt barn, förlorade tvillingar, och den obligatoriska naturliga förklaringen som man som vuxen kan välja att tro på.
Samtidigt som den vilar på en kulturskatt av brittisk fantasy, och lånar från skräckböcker och skräckfilm (DarkWater!), finns också inslag av nigeriansk kultur och mytologi som gör att boken är något helt nytt.
Språket är precist, vackert, med små finurliga vändningar som utan att göra texten svår, ändå gör att man vill läsa långsamt, och låta formuleringarna sjunka in. Som när Jess känner att hon sjunker ner i klyftan mellan det som händer henne och det andra tror händer henne. Eller Jess vana att skriva om sidor i sina favoritböcker, om hon inte tycker om handlingen.
Kluvenheten mellan Jess två ursprung är ett centralt tema i boken, och illustreras också av Jess fascination för namn. Redan i första stycket när Jess mamma ropar på henne står det: ”Jess, som satt i ett skåp, tyckte att det lät konstigt att höra sitt eget namn, det var liksom skevt och missformat, som om hon befann sig i en flaska”. Och i Nigeria förväntas hon använda sitt nigerianska namn, Wuraola: ”Här i den här hallen med stenväggar, där solen tittade in genom stora skrangliga myggnät för fönstren och kläderna klibbade fast vid kroppen som en andra hud, lät Wuraola som en annan person. Inte alls som hon.”Redan här klyver sig Jess, hon är den ena men inte den andra. När hon sedan möter Titiola och inte kan uttala hennes namn, gör hon om det till TillyTilly. Ett Tilly räcker inte, det ska vara fler T-ljud förklarar hon. Men i sin dubblering av namnet dubblerar hon också Titiola i en god och en ond. Den naturliga förklaringen till TillyTillys existens är också att TillyTilly är en vanlig låtsaskompis, som får stå för de sidor hos Jess som hon inte själv kan hantera. Jess nämner Törnrosasagan flera gånger, och där fascineras hon också av den goda fen och den onda fen, och vem det är som söver alla människor i slottet kring prinsessan. Är det en god eller ond handling?
Det är som om Jess oförmåga att förena ont/gott, engelskt/nigerianskt gör att hon i stället blir en mästare på att dubblera, att dela.
Är TillyTilly en ande, eller är hon en del av Jess själv? Boken ger ett engelskt/västerländskt svar och ett nigerianskt. Kanske måste man som läsare acceptera båda som sanna.
Ikarosflickan är Jessamy/Jess, en åttaårig flicka som är delad mellan två kulturer. Hennes mamma är nigeriansk och hennes pappa engelsk. På en resa till Nigeria träffar Jess en ny vän, Titiola, som hon kallar för TillyTilly. TillyTilly är till en början en charmerande bekanstskap som tar med Jess på fantastiska äventyr.
Men när TillyTilly dyker upp i England och börjar prata om att ”ta” människor i Jess närhet, och också gör det, blir Jess allt räddare och allt mer trängd. Är TillyTilly verklig? Är hon ond?
Jess är bara åtta år, och det mesta av romanen berättas ur hennes perspektiv men blir aldrig barnsligt. Stilen påminner om Maria Gripes, med vuxna funderingar i ett barns tankevärld. Oyeyemi var själv mycket ung när romanen skrevs, hon skrev den i smyg medan hon slutförde sina A-levels (som ungefär motsvarar vårt gymnasium). Det är som en barnbok för vuxna, på många sätt uppbyggd som en traditionell fantasybok, med olika världar, ett magiskt barn, förlorade tvillingar, och den obligatoriska naturliga förklaringen som man som vuxen kan välja att tro på.
Samtidigt som den vilar på en kulturskatt av brittisk fantasy, och lånar från skräckböcker och skräckfilm (DarkWater!), finns också inslag av nigeriansk kultur och mytologi som gör att boken är något helt nytt.
Språket är precist, vackert, med små finurliga vändningar som utan att göra texten svår, ändå gör att man vill läsa långsamt, och låta formuleringarna sjunka in. Som när Jess känner att hon sjunker ner i klyftan mellan det som händer henne och det andra tror händer henne. Eller Jess vana att skriva om sidor i sina favoritböcker, om hon inte tycker om handlingen.
Kluvenheten mellan Jess två ursprung är ett centralt tema i boken, och illustreras också av Jess fascination för namn. Redan i första stycket när Jess mamma ropar på henne står det: ”Jess, som satt i ett skåp, tyckte att det lät konstigt att höra sitt eget namn, det var liksom skevt och missformat, som om hon befann sig i en flaska”. Och i Nigeria förväntas hon använda sitt nigerianska namn, Wuraola: ”Här i den här hallen med stenväggar, där solen tittade in genom stora skrangliga myggnät för fönstren och kläderna klibbade fast vid kroppen som en andra hud, lät Wuraola som en annan person. Inte alls som hon.”Redan här klyver sig Jess, hon är den ena men inte den andra. När hon sedan möter Titiola och inte kan uttala hennes namn, gör hon om det till TillyTilly. Ett Tilly räcker inte, det ska vara fler T-ljud förklarar hon. Men i sin dubblering av namnet dubblerar hon också Titiola i en god och en ond. Den naturliga förklaringen till TillyTillys existens är också att TillyTilly är en vanlig låtsaskompis, som får stå för de sidor hos Jess som hon inte själv kan hantera. Jess nämner Törnrosasagan flera gånger, och där fascineras hon också av den goda fen och den onda fen, och vem det är som söver alla människor i slottet kring prinsessan. Är det en god eller ond handling?
Det är som om Jess oförmåga att förena ont/gott, engelskt/nigerianskt gör att hon i stället blir en mästare på att dubblera, att dela.
Är TillyTilly en ande, eller är hon en del av Jess själv? Boken ger ett engelskt/västerländskt svar och ett nigerianskt. Kanske måste man som läsare acceptera båda som sanna.
Garden State
Igår skrev jag om årets sämsta film hittills för mig. Och nu tänker jag skriva om årets bästa film för mig hittills.
Efter alla recensioner hade jag höga förväntningar på Garden State, och då brukar man bli besviken. Men Garden State var allt jag hoppades att den skulle vara. Zach Braff (från roliga serien Scrubs) har skrivit manus, regisserat och spelar själv huvudrollen som den av psykofarmaka nerdrogade skådisen Andrew, som återvänder till sin hemstad efter att hans mor dött.
Zach Braff är ett geni.
Här finns de typiska "hem till gården" fenomenen, återseendet av vänner som har mognat eller inte mognat, skolans värsting har blivit polis, skolans tönt håller på med pyramidförsäljning, och i småstaden knarkar man fortfarande och leker snurra flaskan med småtjejer. Samtidigt rullas historien om Andrews föräldrar och bakgrund fram, och Andrew slutar med psykofarmakan, lever upp och blir kär.
Det låter lite klyschigt, men allt är så ömsint och träffsäkert skildrat att jag sitter med ett småleende genom hela filmen. Replikerna känns som Sideways, bilderna känns som Life Aquatic, kärlekshistorien lika övertygande som Lost in Translation. Det är trevligt med en kärlekshistoria som inte bara bygger på att just de personerna är de snyggaste i filmen, utan där paret faktiskt kan prata med varandra också.
Och musiken är fantastisk. Mot slutet kommer till och med en sång med min nya idol Imogen Heap som jag skrev om härom dagen.
Ljuvligt. Till och med de bortklippta scenerna på DVDn är relevanta och välgjorda. Och dessutom är filmen ett tydligt ställningstagande mot de allt populärare Prozac-varianterna, vilket sannerligen behövs nu när denna kostnadseffektiva "terapi" har blivit standard.
Nu får man titta på Scrubs till Braff gör något nytt.
Efter alla recensioner hade jag höga förväntningar på Garden State, och då brukar man bli besviken. Men Garden State var allt jag hoppades att den skulle vara. Zach Braff (från roliga serien Scrubs) har skrivit manus, regisserat och spelar själv huvudrollen som den av psykofarmaka nerdrogade skådisen Andrew, som återvänder till sin hemstad efter att hans mor dött.
Zach Braff är ett geni.
Här finns de typiska "hem till gården" fenomenen, återseendet av vänner som har mognat eller inte mognat, skolans värsting har blivit polis, skolans tönt håller på med pyramidförsäljning, och i småstaden knarkar man fortfarande och leker snurra flaskan med småtjejer. Samtidigt rullas historien om Andrews föräldrar och bakgrund fram, och Andrew slutar med psykofarmakan, lever upp och blir kär.
Det låter lite klyschigt, men allt är så ömsint och träffsäkert skildrat att jag sitter med ett småleende genom hela filmen. Replikerna känns som Sideways, bilderna känns som Life Aquatic, kärlekshistorien lika övertygande som Lost in Translation. Det är trevligt med en kärlekshistoria som inte bara bygger på att just de personerna är de snyggaste i filmen, utan där paret faktiskt kan prata med varandra också.
Och musiken är fantastisk. Mot slutet kommer till och med en sång med min nya idol Imogen Heap som jag skrev om härom dagen.
Ljuvligt. Till och med de bortklippta scenerna på DVDn är relevanta och välgjorda. Och dessutom är filmen ett tydligt ställningstagande mot de allt populärare Prozac-varianterna, vilket sannerligen behövs nu när denna kostnadseffektiva "terapi" har blivit standard.
Nu får man titta på Scrubs till Braff gör något nytt.
About Adam
Igår såg jag Garden State, och i förrgår såg jag About Adam. Kan det vara så att jag redan sett den sämsta och den bästa filmen i år?
About Adam är eventuellt den sämsta film jag någonsin sett.
Den börjar ganska lovande. Lucy, spelad av den alltid charmiga Kate Hudson blir förälskad i Adam, men man anar att han är lömsk. Mycket riktigt inleder han snart en romans med hennes syster Laura. Medan Lucy är ung och snygg, är Laura en pluggis som doktorerar i viktoriansk litteratur och är blyg och försagd. Men Adam och Laura finner varandra genom poesin.
Så långt är allt bäddat för konflikter, och det är spännande att spekulera i vem av systrarna han har mest gemensamt med. Men sen spårar det ur. Fullständigt.
Trots att Laura citerar romaner om äkta kärlek, verkar förhållandet i praktiken bygga på en enbart sexuell frigörelse. Laura kvider fram (under Adam) att de viktorianska kvinnorna var dumskallar som inte förstod livets verkliga mening, sex.
Och Lucy friar och Adam svarar ja utan att blinka. Sen förför Adam brodern flickvän också, och den tredje systern. Den tredje systern Alice, kvider lika förtjust fram att "när män på krogen säger att allt man behöver är stake, så har de helt rätt".
Mot slutet av filmen, när Lucy och Adam gifter sig, har alla blommat upp. Laura har blivit snygg och frigjord, broderns sexliv har förbättrats, och Alice har återupptäckt sin kvinnlighet.
Adams motiv har man ingen aning om. Han gör ett litet tal om att han är så bra på att ge människor vad de vill ha, och att det bereder honom sådan glädje att göra det. Men det verkar som att allt han är ute efter är sex med alla han kan tänka sig. Det är ett mysterium att han vill gifta sig med Lucy, monogami verkar inte vara hans stil och han verkar inte ha några djupa känslor för henne.
Förutom en mycket tveksam polygam livsfilosofi om att det är en bra idé att ligga med en hel familj, och en kvinnosyn så unken att jag inte ens kan härröra den till ett årtionde: "Intellektuella och kontrollerade kvinnor är sexuellt frustrerade och kan bara frigöras av en man", är det också en usel film.
Det finns en aning hantverksskicklighet i berättandet, filmen berättas ur olika perspektiv. Plötsligt backar filmen i tid, och man får se en historia från ett annat håll. "Aha det var därför han sa så, för att Alice satt gömd bakom bilen" till exempel.
Men i övrig är det ett oerhört märkligt upplägg. Det handlar alltså om en man som dels är otrogen, och inte bara med en syster utan två, plus broderns flickvän. Det är bäddat för konfrontationer och uppdaganden. Det är bäddat för krossade hjärtan och inställda bröllop och dramatiska klimax.
Och i stället händer... Ingenting. Hela filmen är en enda lång harmonisk familjefilm. Inget avslöjas, ingen blir olycklig. Laura gråter i fem sekunder när Adam svarar ja på frieriet, men är stornöjd igen så fort Adam gör klart att de kan fortsätta träffas trots att han ska gifta sig.
Allting levereras med något som ska föreställa irländskt gemyt, även om allting är och känns lika amerikanskt som ett Bachelor utan rosceremonier. Bachelorn här får hela kakan, en brud på slutet plus samtliga deltagare som sängkamrater.
Och alla flickorna kastar sina glasögon och skrattar av lycka.
About Adam är eventuellt den sämsta film jag någonsin sett.
Den börjar ganska lovande. Lucy, spelad av den alltid charmiga Kate Hudson blir förälskad i Adam, men man anar att han är lömsk. Mycket riktigt inleder han snart en romans med hennes syster Laura. Medan Lucy är ung och snygg, är Laura en pluggis som doktorerar i viktoriansk litteratur och är blyg och försagd. Men Adam och Laura finner varandra genom poesin.
Så långt är allt bäddat för konflikter, och det är spännande att spekulera i vem av systrarna han har mest gemensamt med. Men sen spårar det ur. Fullständigt.
Trots att Laura citerar romaner om äkta kärlek, verkar förhållandet i praktiken bygga på en enbart sexuell frigörelse. Laura kvider fram (under Adam) att de viktorianska kvinnorna var dumskallar som inte förstod livets verkliga mening, sex.
Och Lucy friar och Adam svarar ja utan att blinka. Sen förför Adam brodern flickvän också, och den tredje systern. Den tredje systern Alice, kvider lika förtjust fram att "när män på krogen säger att allt man behöver är stake, så har de helt rätt".
Mot slutet av filmen, när Lucy och Adam gifter sig, har alla blommat upp. Laura har blivit snygg och frigjord, broderns sexliv har förbättrats, och Alice har återupptäckt sin kvinnlighet.
Adams motiv har man ingen aning om. Han gör ett litet tal om att han är så bra på att ge människor vad de vill ha, och att det bereder honom sådan glädje att göra det. Men det verkar som att allt han är ute efter är sex med alla han kan tänka sig. Det är ett mysterium att han vill gifta sig med Lucy, monogami verkar inte vara hans stil och han verkar inte ha några djupa känslor för henne.
Förutom en mycket tveksam polygam livsfilosofi om att det är en bra idé att ligga med en hel familj, och en kvinnosyn så unken att jag inte ens kan härröra den till ett årtionde: "Intellektuella och kontrollerade kvinnor är sexuellt frustrerade och kan bara frigöras av en man", är det också en usel film.
Det finns en aning hantverksskicklighet i berättandet, filmen berättas ur olika perspektiv. Plötsligt backar filmen i tid, och man får se en historia från ett annat håll. "Aha det var därför han sa så, för att Alice satt gömd bakom bilen" till exempel.
Men i övrig är det ett oerhört märkligt upplägg. Det handlar alltså om en man som dels är otrogen, och inte bara med en syster utan två, plus broderns flickvän. Det är bäddat för konfrontationer och uppdaganden. Det är bäddat för krossade hjärtan och inställda bröllop och dramatiska klimax.
Och i stället händer... Ingenting. Hela filmen är en enda lång harmonisk familjefilm. Inget avslöjas, ingen blir olycklig. Laura gråter i fem sekunder när Adam svarar ja på frieriet, men är stornöjd igen så fort Adam gör klart att de kan fortsätta träffas trots att han ska gifta sig.
Allting levereras med något som ska föreställa irländskt gemyt, även om allting är och känns lika amerikanskt som ett Bachelor utan rosceremonier. Bachelorn här får hela kakan, en brud på slutet plus samtliga deltagare som sängkamrater.
Och alla flickorna kastar sina glasögon och skrattar av lycka.
Want Two - Rufus Wainwright
Egentligen ville Rufus släppa båda Want-skivorna samtidigt men skivbolaget vägrade. Så det blev ett år emellan, två år för oss i Europa. Jag misstänker att skivbolaget bestämde att de hittigaste och mer lättåtkomliga sångerna hamnade på första skivan, medan de mer experimentella och svårare sångerna sparade till tvåan.
Want Two är spretig och knepig. Från första sången Agnus Dei som är på latin och låter både kristen och orientalist på samma gång till den sista, Old Whore's Diet (bara titeln!) som svänger hysteriskt med galna körer i över åtta minuter, är det något av ett musikaliskt äventyr. Little Sister om systern spelas till exempel på cembalo. Och The Art Teacher är svulstigt sjungen om svunnen kärlek: en kvinna besjunger den konstlärare som var hennes enda kärlek:
I looked at the Rubens and Rembrandts
I liked the John Singer Sargents
He told me he liked Turner
Never have I turned since then
No, never have I turned to any other man
All this having been said,
I married an executive company head
All this having been done, a Turner - I own one
Here I am in this uniformish, pant-suit sort of thing,
Thinking of the art teacher
I was just a girl then;
Never have I loved since then
No, never have I loved any other man
Briljant.
Sen finns en och annan mer traditionell popsång på mitten av skivan, till exempel största radiohiten The One I Love. En sån där sång som når klimax flera gånger, och får hårbotten att kittlas.
Want Two är spretig och knepig. Från första sången Agnus Dei som är på latin och låter både kristen och orientalist på samma gång till den sista, Old Whore's Diet (bara titeln!) som svänger hysteriskt med galna körer i över åtta minuter, är det något av ett musikaliskt äventyr. Little Sister om systern spelas till exempel på cembalo. Och The Art Teacher är svulstigt sjungen om svunnen kärlek: en kvinna besjunger den konstlärare som var hennes enda kärlek:
I looked at the Rubens and Rembrandts
I liked the John Singer Sargents
He told me he liked Turner
Never have I turned since then
No, never have I turned to any other man
All this having been said,
I married an executive company head
All this having been done, a Turner - I own one
Here I am in this uniformish, pant-suit sort of thing,
Thinking of the art teacher
I was just a girl then;
Never have I loved since then
No, never have I loved any other man
Briljant.
Sen finns en och annan mer traditionell popsång på mitten av skivan, till exempel största radiohiten The One I Love. En sån där sång som når klimax flera gånger, och får hårbotten att kittlas.
Want One - Rufus Wainwright
Innan jag började lyssna på Martha hade jag såklart hört namnet på brodern Rufus Wainwright en massa gånger, men trodde inte att jag skulle tycka om hans musik. Eller jo, jag trodde att den var bra, men inget för mig. Jag klumpade ihop namnet med Ed Harcourt och Elliot Smith och en mängd gitarrmän.
Men Want One låter inte alls som jag trodde. Det är inte lågmäld rock med gitarrer och svåra melodier.
Tvärtom är sångerna överdådiga, instrumenterade och körsatta, med falsettsång och piano och texter som är sorgliga och humoristiska på samma gång. Associationerna går oftare till Queen och Tori Amos än till Nick Drake och Leonard Cohen.
I 14th Street kommer en fantastisk glad allsångsrefräng med texten But why'd you have to break all my heart / Couldn't you have saved a little bit of it? / Why'd you have to break all my heart? / Couldn't you have saved a minor part?. Och i Vibrate kommer underbara referenser till nutidens uppvaktning: My phone's on vibrate for you / But still I never ever feel from you.
Det finns ett stycke text i varje sång att citera, och en melodi att att yla med i. Men det är ingen mening att skriva ner alla skivans spår här. Att Martha sjunger alla körerna är bara en bonus. Jag skulle lyssnat sönder den här skivan i vilket fall.
Men Want One låter inte alls som jag trodde. Det är inte lågmäld rock med gitarrer och svåra melodier.
Tvärtom är sångerna överdådiga, instrumenterade och körsatta, med falsettsång och piano och texter som är sorgliga och humoristiska på samma gång. Associationerna går oftare till Queen och Tori Amos än till Nick Drake och Leonard Cohen.
I 14th Street kommer en fantastisk glad allsångsrefräng med texten But why'd you have to break all my heart / Couldn't you have saved a little bit of it? / Why'd you have to break all my heart? / Couldn't you have saved a minor part?. Och i Vibrate kommer underbara referenser till nutidens uppvaktning: My phone's on vibrate for you / But still I never ever feel from you.
Det finns ett stycke text i varje sång att citera, och en melodi att att yla med i. Men det är ingen mening att skriva ner alla skivans spår här. Att Martha sjunger alla körerna är bara en bonus. Jag skulle lyssnat sönder den här skivan i vilket fall.
Sidney Sheldon
Sidney Sheldon är DÅLIG LITTERATUR.
Odiskutabelt. Man behöver inte vara särskilt snobbig för att tycka att det han skriver är tramsigt, ologiskt, flärd och glamour, och endimensionella karaktärer. Sexet är inte ens avancerat, det är tjusiga intränganden och simultana orgasmer när det är äkta kärlek, och mer perverst när det gäller onda människor. Det är gammaldags luddiga skildringar men det perversa och syndiga sexet består alltid av piskor, handklovar eller mat. Det förefaller som om Sheldon tycker att höjden av raffinerat sex alltid involverar vispgrädde eller sirap, även om man aldrig får veta exakt hur spännande saker man kan göra med dessa matvaror.
Trots detta har jag alltid varit fascinerad av hans böcker. Kanske just för att de är osannolika, med underliga kärlekshistorier, så frestas jag att bygga ut psykologi i de logiska hål romanerna lämnar.
På andra sidan midnatt är en av Sheldons populäraste böcker. Kort referat (SPOILER som det skulle ha stått på engelska, läs inte om du inte vill veta hur det går):
Larry är en oerhört attraktiv man som förför kvinnor på löpande band. Han möter Noelle i Paris. Noelle blir förälskad, men Larry bara roar sig med henne. Noelle planerar då en raffinerad hämnd, och bidar sin tid. Under tiden träffar Larry en annan kvinna, Catherine, och de gifter sig. Åren går och Noelle arrangerar så att Larry får arbete hos hennes älskare. Det är dags för hämnden. Men i stället inser Noelle att hon fortfarande älskar Larry och nu blir Larry också kär i henne (trots att han från början inte ens känt igen henne). De bestämmer sig för att döda Catherine som står i vägen för deras giftermål. Det är oklart om de lyckas, men i bokens sista sidor har Larry tröttnat också på Noelle och kastar lystna blickar på andra unga kvinnor igen.
Men här uppstår det för mig en mängd frågor:
Varför gifte sig Larry med Catherine? Var hon hans första kärlek, trots att han haft hundratals kvinnor innan henne? Och i så fall, hur kan han sedan vilja döda henne, fast hon inte ens bedragit honom? Och hur kan han sedan tröttna på Noelle, som han varit beredd att döda för? Är han psykopat? Har han alltför lätt att bli kär? Nej, han har bara blivit kär två gånger så det stämmer inte heller. Och kan Noelle verkligen planera en hämnd under så lång tid, och sedan förlåta Larry allt? Skulle det kunna hända i verkligheten?
Jag vet att det är en urlarvig bok, och kanske urlarviga funderingar, men ändå. Ibland är det de dåliga romanerna man tänker på mest efteråt.
Sen läste jag Inget varar för evigt och Julias arv, och fortsättningen på På andra sidan midnatt, Catherines dröm (där det visar sig att Catherine överlevt), men de är verkligen dåliga. Trots att det bara var några veckor sedan jag läste dem har jag redan glömt hur de slutade.
Odiskutabelt. Man behöver inte vara särskilt snobbig för att tycka att det han skriver är tramsigt, ologiskt, flärd och glamour, och endimensionella karaktärer. Sexet är inte ens avancerat, det är tjusiga intränganden och simultana orgasmer när det är äkta kärlek, och mer perverst när det gäller onda människor. Det är gammaldags luddiga skildringar men det perversa och syndiga sexet består alltid av piskor, handklovar eller mat. Det förefaller som om Sheldon tycker att höjden av raffinerat sex alltid involverar vispgrädde eller sirap, även om man aldrig får veta exakt hur spännande saker man kan göra med dessa matvaror.
Trots detta har jag alltid varit fascinerad av hans böcker. Kanske just för att de är osannolika, med underliga kärlekshistorier, så frestas jag att bygga ut psykologi i de logiska hål romanerna lämnar.
På andra sidan midnatt är en av Sheldons populäraste böcker. Kort referat (SPOILER som det skulle ha stått på engelska, läs inte om du inte vill veta hur det går):
Larry är en oerhört attraktiv man som förför kvinnor på löpande band. Han möter Noelle i Paris. Noelle blir förälskad, men Larry bara roar sig med henne. Noelle planerar då en raffinerad hämnd, och bidar sin tid. Under tiden träffar Larry en annan kvinna, Catherine, och de gifter sig. Åren går och Noelle arrangerar så att Larry får arbete hos hennes älskare. Det är dags för hämnden. Men i stället inser Noelle att hon fortfarande älskar Larry och nu blir Larry också kär i henne (trots att han från början inte ens känt igen henne). De bestämmer sig för att döda Catherine som står i vägen för deras giftermål. Det är oklart om de lyckas, men i bokens sista sidor har Larry tröttnat också på Noelle och kastar lystna blickar på andra unga kvinnor igen.
Men här uppstår det för mig en mängd frågor:
Varför gifte sig Larry med Catherine? Var hon hans första kärlek, trots att han haft hundratals kvinnor innan henne? Och i så fall, hur kan han sedan vilja döda henne, fast hon inte ens bedragit honom? Och hur kan han sedan tröttna på Noelle, som han varit beredd att döda för? Är han psykopat? Har han alltför lätt att bli kär? Nej, han har bara blivit kär två gånger så det stämmer inte heller. Och kan Noelle verkligen planera en hämnd under så lång tid, och sedan förlåta Larry allt? Skulle det kunna hända i verkligheten?
Jag vet att det är en urlarvig bok, och kanske urlarviga funderingar, men ändå. Ibland är det de dåliga romanerna man tänker på mest efteråt.
Sen läste jag Inget varar för evigt och Julias arv, och fortsättningen på På andra sidan midnatt, Catherines dröm (där det visar sig att Catherine överlevt), men de är verkligen dåliga. Trots att det bara var några veckor sedan jag läste dem har jag redan glömt hur de slutade.
Fans - Fredrik Strage
Det är inte Beatles fantastiska melodier som gjorde dem världsberömda. Och det är inte Dylans texter som gjort honom till en ikon. Och det är inte pojkbandens utseenden som gör att de blir miljonärer. Nej det är fansen.
Om ingen lyssnade, om ingen var intresserad, om ingen ville betala för skivor, konserter, musiktidningar, dockor och klistermärken, skulle ingen bli kändis.
Fredrik Strage har skrivit om fansen, de som gör allt för sin idol. Det är tjejen som älskar Michael Jackson, det är den Den otroliga och sorgliga historien om killen som lyckades bli ihop med Agnetha Fältskog, det är tjejerna som slåss om bästa sättet att dyrka Westlife.
Ett nytt perspektiv för den som är intresserad av musik, välskrivet, fascinerande.
ISBN: 9127114562
Om ingen lyssnade, om ingen var intresserad, om ingen ville betala för skivor, konserter, musiktidningar, dockor och klistermärken, skulle ingen bli kändis.
Fredrik Strage har skrivit om fansen, de som gör allt för sin idol. Det är tjejen som älskar Michael Jackson, det är den Den otroliga och sorgliga historien om killen som lyckades bli ihop med Agnetha Fältskog, det är tjejerna som slåss om bästa sättet att dyrka Westlife.
Ett nytt perspektiv för den som är intresserad av musik, välskrivet, fascinerande.
ISBN: 9127114562
Inside I'm Dancing
Michael är CP-skadad och ingen förstår vad han säger. Han bor på det tråkiga hemmet Carrigmore där tråkiga tanter klipper honom i tjejlugg, och köper grå kardiganer till honom. En dag kommer Rory, som är totalförlamad, men ändå är en rebell med spikes i håret och humor. De två unga männen blir bästa vänner och flyttar från hemmet tillsammans för att leva livet. De demonstrerar att livet kan vara njutbart oavsett vilka motgångar man möter.
Gökboet möter Elling, men i Irland.
Jag får be om ursäkt, men jag blir inte det minsta berörd. Visst skrattar man ibland, och det märks att det är meningen att det ska vara både skratt och gråt, och en tankeställare, men det känns mest som en krystad och förutsägbar film i handikappgenren. Dessutom med charmiga irländska dialekter, så att det ska bli lite Commitments roligt, inklusive skojiga anställningsintervjuer med knäppa personliga assistenter.
Dessutom känns filmen som ett hastverk. Sidohistorier lämnas hängande i luften, och det verkar som om författarna varit så rädda för att vara insmickrande, att de gjort historien onödigt tragisk på sina ställen. Det som ska vara en feelgood film med tragiska undertoner, blir mest en axelryckning, och då är jag ändå en sån som kan gråta för dåliga barnfilmer i vanliga fall.
Gökboet möter Elling, men i Irland.
Jag får be om ursäkt, men jag blir inte det minsta berörd. Visst skrattar man ibland, och det märks att det är meningen att det ska vara både skratt och gråt, och en tankeställare, men det känns mest som en krystad och förutsägbar film i handikappgenren. Dessutom med charmiga irländska dialekter, så att det ska bli lite Commitments roligt, inklusive skojiga anställningsintervjuer med knäppa personliga assistenter.
Dessutom känns filmen som ett hastverk. Sidohistorier lämnas hängande i luften, och det verkar som om författarna varit så rädda för att vara insmickrande, att de gjort historien onödigt tragisk på sina ställen. Det som ska vara en feelgood film med tragiska undertoner, blir mest en axelryckning, och då är jag ändå en sån som kan gråta för dåliga barnfilmer i vanliga fall.
Super-Size Me
Morgan Spurlock åt alla sina måltider på McDonalds, varje dag i en månad. Och så gjorde han en dokumentär om det. Det är Morgans läkarbesök, det är studiebesök på skolor, det är inslag med fakta om snabbmat, det är intervjuer med överviktiga, det är kräkas ut ur bilen efter för mycket läsk och pommes.
Super-Size Me hade aldrig fått gå upp på bio om inte Michael Moore hade gjort sådan biosuccé med sina dokumentärer strax innan. Men nu gjorde Michael Moore det, och dokumentärer om Amerikas förfall gick tydligen att göra pengar på och så kom Super-Size Me hit, till Sverige till och med.
Den är inte lika bra som Bowling for Columbine, men den är sevärd.
Visst blir det lite långsamt och enformigt, och ibland blir man osäker på vad det är Spurlock vill ha sagt. En månad känns också lite som feglir, även om hans läkare förfasar sig över hans viktuppgång och försämrade värden, och hans flickvän erkänner att han blivit lätt impotent. Man får en känsla av att han överdriver, inte är riktigt ärlig, och det motverkar onekligen syftet med hela filmen.
Men sen bränner det till ordentligt, som när han visar politikernas dubbelmoral: de säger offentligt att fetmaepidemin i USA ska bekämpas med alla medel, samtidigt som de gör sig själva och skolväsendet beroende av snabbmatsföretagen, och aldrig skulle våga stöta sig med dem. Spurlock visar hur det amerikanska samhället har gjorts beroende av snabbmatsföretagen, och hur det amerikanska folket har gjorts beroende av snabbmaten.
Jag är ingen expert och kan inte bedöma exakt hur mycket sanning det ligger i filmen, men den förefaller trovärdig och den är i alla händelser tänkvärd.
Super-Size Me hade aldrig fått gå upp på bio om inte Michael Moore hade gjort sådan biosuccé med sina dokumentärer strax innan. Men nu gjorde Michael Moore det, och dokumentärer om Amerikas förfall gick tydligen att göra pengar på och så kom Super-Size Me hit, till Sverige till och med.
Den är inte lika bra som Bowling for Columbine, men den är sevärd.
Visst blir det lite långsamt och enformigt, och ibland blir man osäker på vad det är Spurlock vill ha sagt. En månad känns också lite som feglir, även om hans läkare förfasar sig över hans viktuppgång och försämrade värden, och hans flickvän erkänner att han blivit lätt impotent. Man får en känsla av att han överdriver, inte är riktigt ärlig, och det motverkar onekligen syftet med hela filmen.
Men sen bränner det till ordentligt, som när han visar politikernas dubbelmoral: de säger offentligt att fetmaepidemin i USA ska bekämpas med alla medel, samtidigt som de gör sig själva och skolväsendet beroende av snabbmatsföretagen, och aldrig skulle våga stöta sig med dem. Spurlock visar hur det amerikanska samhället har gjorts beroende av snabbmatsföretagen, och hur det amerikanska folket har gjorts beroende av snabbmaten.
Jag är ingen expert och kan inte bedöma exakt hur mycket sanning det ligger i filmen, men den förefaller trovärdig och den är i alla händelser tänkvärd.
The Life of David Gale
The Life of David Gale handlar om David Gale, spelad av Kevin Spacey, en dödsstraffsmotståndare, som våldtagit och mördat, och nu själv ska avrättas.
Bitsey Bloom, en reporter spelad av kate Winslet, ska intervjua honom i tre dagar innan avrättningen, och hon börjar snart misstänka att han är oskydlig.
Det här är en ganska typisk nutida thriller, mycket spänning, många pusselbitar, och ett obligatoriskt "oväntat slut". Sen Sjätte sinnet är det som om det viktigaste i en thriller är överraskningen på slutet. Följden blir att man sitter hela filmen och gissar frenetiskt för att komma på sanningen i förväg.
"Jo, det verkar ju som att han är oskyldig, men om han är det är det för förutsägbart, och han kan ju inte vara skyldig, då blir det ju en film som förespråkar dödsstraffet" och så vidare.
En nackdel med de överraskande sluten är att logiken ofta får stryka på foten.
Jag tyckte till exempel att det var märkligt att stjärnreportern Bitsey är så dåligt påläst inför en intervju som kostar hennes arbetsgivare en halv miljon dollar. Och den misstänkte cowboyen som dyker upp redan i inledningen är komiskt skum och misstänkt. Och efter slutet kvarstår en del frågor, som jag tyvärr inte kan redovisa här, för att inte avslöja för mycket. Men kanske kan jag säga att det finns personer i filmen vars motiv känns oklara. Och Kate Winslets karaktär, hård på ytan men hjärta av guld, känns inte riktigt genomarbetad.
Men på det stora hela är det en bra film i genren, från inledningsscenen där Bitsey springer för livet, fram till "det överraskande slutet" är jag engagerad och nyfiken, skådespelarprestationerna är klart godkända, och det är trevligt med en thriller som har ett budskap, till och med ett politiskt sådant.
En rolig bonus är att Melissa McCarthy som spelar ordentliga småbarnsmodern Sookie i Gilmore Girls, dyker upp här som en ung och frustrerad goth tjej, piercings och allt.
Bitsey Bloom, en reporter spelad av kate Winslet, ska intervjua honom i tre dagar innan avrättningen, och hon börjar snart misstänka att han är oskydlig.
Det här är en ganska typisk nutida thriller, mycket spänning, många pusselbitar, och ett obligatoriskt "oväntat slut". Sen Sjätte sinnet är det som om det viktigaste i en thriller är överraskningen på slutet. Följden blir att man sitter hela filmen och gissar frenetiskt för att komma på sanningen i förväg.
"Jo, det verkar ju som att han är oskyldig, men om han är det är det för förutsägbart, och han kan ju inte vara skyldig, då blir det ju en film som förespråkar dödsstraffet" och så vidare.
En nackdel med de överraskande sluten är att logiken ofta får stryka på foten.
Jag tyckte till exempel att det var märkligt att stjärnreportern Bitsey är så dåligt påläst inför en intervju som kostar hennes arbetsgivare en halv miljon dollar. Och den misstänkte cowboyen som dyker upp redan i inledningen är komiskt skum och misstänkt. Och efter slutet kvarstår en del frågor, som jag tyvärr inte kan redovisa här, för att inte avslöja för mycket. Men kanske kan jag säga att det finns personer i filmen vars motiv känns oklara. Och Kate Winslets karaktär, hård på ytan men hjärta av guld, känns inte riktigt genomarbetad.
Men på det stora hela är det en bra film i genren, från inledningsscenen där Bitsey springer för livet, fram till "det överraskande slutet" är jag engagerad och nyfiken, skådespelarprestationerna är klart godkända, och det är trevligt med en thriller som har ett budskap, till och med ett politiskt sådant.
En rolig bonus är att Melissa McCarthy som spelar ordentliga småbarnsmodern Sookie i Gilmore Girls, dyker upp här som en ung och frustrerad goth tjej, piercings och allt.
The Royal Tenenbaums
Jag har skrivit lite om den innan, och tänker inte skriva så mycket om den nu igen.
Men jag kan rekommendera den.
Den handlar om familjen Tenenbaum där alla barnen är genier på olika sätt, där pappan är en skitstövel, och mamman som varit honom trogen i 18 år, trots att de inte längre pratar med varandra.
Bara kända skådespelare (Gene, Gwyneth, Bill, Angelica, Owen, Luke och Ben behöver väl inte ens presenteras med efternamn?), och urtjusiga kapitelindelningar och fantastisk 70-talsmusik.
Margot Tenenbaum har en egentligen ganska ful råttfärgad page, men jag vill i alla fall klippa mig likadant nu.
Det säger väl något.
Men jag kan rekommendera den.
Den handlar om familjen Tenenbaum där alla barnen är genier på olika sätt, där pappan är en skitstövel, och mamman som varit honom trogen i 18 år, trots att de inte längre pratar med varandra.
Bara kända skådespelare (Gene, Gwyneth, Bill, Angelica, Owen, Luke och Ben behöver väl inte ens presenteras med efternamn?), och urtjusiga kapitelindelningar och fantastisk 70-talsmusik.
Margot Tenenbaum har en egentligen ganska ful råttfärgad page, men jag vill i alla fall klippa mig likadant nu.
Det säger väl något.
Hung Up - Madonna
Jag är kluven till Madonna. Jag tycker att hon verkar vara en obehaglig och hård person, och hennes sångröst är precis så anonym att det känns som att det skulle kunna vara en artificiell produkt, en pop-röst framställd i laboratorium.
Det verkar vara en utbredd åsikt att Madonna är feminist, eller att hon åtminstone står för någon slags girl power. Som om det blotta faktum att hon är kvinna och framgångsrik, automatiskt gör henne till feminist. Som om allt kvinnor gör är feministiskt.
Det finns kanske de som tycker att Madonna är tuff för att hon gjort en ny sexig video, där hon iklädd 80-talsgymnastikdräkt juckar mot golvet, trots att videoregissören tyckte att hon var för gammal för den sortens dans.
Jag hoppas att jag inte är åldersrasistisk när jag reagerar på videon. Jag hoppas att jag hade reagerat vem som än gjort den. Det känns obehagligt med alla dessa närbilder på hennes rosaklädda skrev, även om det kanske är kul nostalgi på ett sätt, och det passar ihop med sången.
I alla fall, musiken. Jo jag får vara ärlig, jag tycker att det är en av Madonnas bästa låtar någonsin. ABBA-lånet är briljant, sången låter 80-tal, och ändå splitter ny, den förenar allt det som varit bäst med hennes musikkarriär, och den kan fylla dansgolv på vilken klubb som helst.
Så vad jag än tycker om Madonna, så måste jag motvilligt respektera henne.
Det verkar vara en utbredd åsikt att Madonna är feminist, eller att hon åtminstone står för någon slags girl power. Som om det blotta faktum att hon är kvinna och framgångsrik, automatiskt gör henne till feminist. Som om allt kvinnor gör är feministiskt.
Det finns kanske de som tycker att Madonna är tuff för att hon gjort en ny sexig video, där hon iklädd 80-talsgymnastikdräkt juckar mot golvet, trots att videoregissören tyckte att hon var för gammal för den sortens dans.
Jag hoppas att jag inte är åldersrasistisk när jag reagerar på videon. Jag hoppas att jag hade reagerat vem som än gjort den. Det känns obehagligt med alla dessa närbilder på hennes rosaklädda skrev, även om det kanske är kul nostalgi på ett sätt, och det passar ihop med sången.
I alla fall, musiken. Jo jag får vara ärlig, jag tycker att det är en av Madonnas bästa låtar någonsin. ABBA-lånet är briljant, sången låter 80-tal, och ändå splitter ny, den förenar allt det som varit bäst med hennes musikkarriär, och den kan fylla dansgolv på vilken klubb som helst.
Så vad jag än tycker om Madonna, så måste jag motvilligt respektera henne.
Hide and Seek - Imogen Heap
Cher använde vocoder (som gör att rösten låter metallisk) och blev populär. Och Olsen Brothers.
Och The Knife gör det när Karin Dreijer ska låta som en man.
Och nu har jag hört en av de coolaste vocoder-sångerna någonsin. Imogen Heaps Hide and Seek är bara en enda kvinnas röst, vanlig röst och vocoder röst. Inga instrument i övrigt. Den börjar lugnt och byggs upp i tempo, med fler och fler röstpålägg som låter mer och mer metalliska, till ett aggressivt crescendo.
Texten är inte så märkvärdig:
Hmm, what'd you say, mmm, that you only meant well?
Well, of course you did.
Hmm, what'd you say? mmm, that it's all for the best?
Of course it is.
Hmm, what'd you say? mmm, that it's just what we need
You decided this?
Men ändå skön att lyssna på, om man någonsin varit arg på någon. Videon är lite av en besvikelse, Imogen ser inte alls indie-mysig ut, snarare som att hon skulle kunna vara med i en dokusåpa eller ett glamourfoto. Men jag ska inte vara så ytlig när jag tycker om musiken.
Tydligen spelades sången i sista avsnittet av OC, så den kommer nog att sälja.
Och The Knife gör det när Karin Dreijer ska låta som en man.
Och nu har jag hört en av de coolaste vocoder-sångerna någonsin. Imogen Heaps Hide and Seek är bara en enda kvinnas röst, vanlig röst och vocoder röst. Inga instrument i övrigt. Den börjar lugnt och byggs upp i tempo, med fler och fler röstpålägg som låter mer och mer metalliska, till ett aggressivt crescendo.
Texten är inte så märkvärdig:
Hmm, what'd you say, mmm, that you only meant well?
Well, of course you did.
Hmm, what'd you say? mmm, that it's all for the best?
Of course it is.
Hmm, what'd you say? mmm, that it's just what we need
You decided this?
Men ändå skön att lyssna på, om man någonsin varit arg på någon. Videon är lite av en besvikelse, Imogen ser inte alls indie-mysig ut, snarare som att hon skulle kunna vara med i en dokusåpa eller ett glamourfoto. Men jag ska inte vara så ytlig när jag tycker om musiken.
Tydligen spelades sången i sista avsnittet av OC, så den kommer nog att sälja.
Hidden Place - Björk
Första gången jag hörde Hidden Place blev jag förvånad. Satt och knappade på TVn och insåg att aha, det här är Björk, och det här måste vara Björks nya video. Men var är melodin och farten och fläkten?
Och ska det verkligen vara bara hennes ansikte med en vätska som flyter in och ut ur ansiktets öppningar?
Efter Homogenic, Post och Debut hade man förväntningar om att Björk skulle göra starka melodier och dansanta rytmer, och att hon skulle vara rolig och sagoaktig med videor som berättar små historier.
Och i stället gjorde hon en skiva med Matmos som har gjort musik av alla små ljud från plastikoperationer tidigare. Hidden Place låter tråkig först, stillastående. Den bryter aldrig ut i någon pampig refräng, utan snirklar sig in och ut, mer som tårarna/snoret/spottet-vätskan i videon. Men lyssnar man noga hör man mängder med små ljud, och en magisk nynnande innuit-kör (på singeln finns en a capella-version av sången med bara Björk och körerna, minst lika magisk som Beach Boys stämmor). Det knastrar och sprakar och nynnas, och musiken stegras till en mjuk klimax. Björk sjunger mer avslappnat och vackrare än någonsin.
But careful, careful / There lies my passion, hidden / There lies my love / I'll hide it under a blanket / Lull it to sleep
sjunger hon, och sammanfattar elegant hela sången.
Sen kom Medulla och efter det Drawing Restraint, soundtracket som ingen pratade om. Mer om detta en annan gång. Och mer om hela Vespertine en annan gång. Den förtjänar en hel dag.
Och ska det verkligen vara bara hennes ansikte med en vätska som flyter in och ut ur ansiktets öppningar?
Efter Homogenic, Post och Debut hade man förväntningar om att Björk skulle göra starka melodier och dansanta rytmer, och att hon skulle vara rolig och sagoaktig med videor som berättar små historier.
Och i stället gjorde hon en skiva med Matmos som har gjort musik av alla små ljud från plastikoperationer tidigare. Hidden Place låter tråkig först, stillastående. Den bryter aldrig ut i någon pampig refräng, utan snirklar sig in och ut, mer som tårarna/snoret/spottet-vätskan i videon. Men lyssnar man noga hör man mängder med små ljud, och en magisk nynnande innuit-kör (på singeln finns en a capella-version av sången med bara Björk och körerna, minst lika magisk som Beach Boys stämmor). Det knastrar och sprakar och nynnas, och musiken stegras till en mjuk klimax. Björk sjunger mer avslappnat och vackrare än någonsin.
But careful, careful / There lies my passion, hidden / There lies my love / I'll hide it under a blanket / Lull it to sleep
sjunger hon, och sammanfattar elegant hela sången.
Sen kom Medulla och efter det Drawing Restraint, soundtracket som ingen pratade om. Mer om detta en annan gång. Och mer om hela Vespertine en annan gång. Den förtjänar en hel dag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
