Nu har jag flyttat massor av gamla inlägg. Dags att skriva något nytt. Jag märker upp nya inlägg med etiketten "nytt" så de blir lätta att hitta.
Jag har nog alltid tyckt att Radiohead verkar vara lite min stil. En feminin manlig röst, sorgligt, dramatiskt och experimentellt. Men min snobbiga sida ville inte falla pladask för något som precis alla verkar tycka är deras privata favorit.
OK Computer blev framröstad till bästa skivan någonsin i en stor musiktidning för några år sedan och Radiohead nämns bland jättar som U2 och Rolling Stones.
Och trots att de är så relativt svårtillgängliga och inte har gjort en radiovänlig melodi på åratal så är de liksom kända och populära och omtalade hela tiden. Radiohead är lite av ett mysterium helt enkelt.
Och In Rainbows har bara någon enstaka någotsånär trallvänlig sång medan resten är mer som ett konstfullt ljudkollage med udda låtlängder.
Och det är faktiskt ganska ljuvligt. Min snobbiga sida får tänka bort bandets popularitet och låtsas att detta är något högst privat som jag upptäckt genom en slump genom en udda länk i en udda blogg. Kanske är det så alla känner?
lördag 19 juli 2008
Steve Martin - Shopgirl
Då läste jag debuten också. Det är verkligen svårt att få ihop skådespelaren Steve Martin med författaren. Boken är inte rolig alls, i alla fall inte på ett sätt som förknippas med komedi. Den är inte lika bra som I eget sällskap. Men den är snabbläst och ibland tänkvärd.
Stilen påminner om Douglas Couplands också här. Ett Amerika med alienerade människor, osäkra på sin egen vilja och sina egna känslor.
Mirabelle (som skickligt skissas upp genom att jämföras med Karl-Alfreds Olivia) lever ett halvt misslyckat vuxenliv. Trots att hon är en begåvad konstnär och har avslutat sin utbildning jobbar hon i en handskdisk och har låg lön och höga skulder. Dessutom har hon problematik från barndomen med en otrogen far, och hon växlar ständigt mellan olika former av psykofarmaka (likheten med I eget sällskap gör att man undrar om Mr Martin själv har provat dessa mediciner).
Så träffar hon Jeremy, en annan misslyckad vuxen, och sedan Ray Porter, en ekonomiskt framgångsrik men känslomässigt omogen 50-åring.
Det finns vissa saker med romanen som känns typiska för genren. Trots att Mirabelle är 28 och Ray 50 är det som att deras liv börjar på bokens första sida. Jag kan förstå logiken i att vilja göra sina romankaraktärer sådana, speciellt om man inte vill skriva en lång roman. Samtidigt gör det karaktärerna lite overkliga och endimensionella, när de måste träda fram som oskrivna blad, med egenskaper, men med ett förflutet som är så luddigt i konturerna att alla verkar nyfödda. Någon av boken tre karaktärer borde ju rimligtvis ha varit djupt förälskade vid ett tidigare tillfälle?
Det ständiga påpekandet att Ray inte upplever Mirabelle som en jämlike känns också dåligt underbyggt. Visserligen tjänar han mer, men hon är ung, konstnärlig och intelligent, och ojämlikheten är inte påfallande för läsaren.
Men det är en relationsroman som fokuserar på relationer, inte miljö, politik eller ens iakttagelser om livet i stort. Det är kärlek, sex, känslor och förhållanden i koncentrat och det stramar upp romanen och gör den läsvärd.
En lysande iakttagelse är samtalet Ray har med Mirabelle för att förklara att hon kommer att vara ett sexuellt tidsfördriv medan han letar efter en jämlik kvinna, och hennes tolkning av det. Här närmar det sig faktiskt en tragisk komik, träffsäker och grym (från sidan 98):
------------------------------------------------
”Jag känner att det är några saker jag bör berätta för dig. Jag tror inte att jag är redo för ett seriöst förhållande just nu.”
Han säger detta inte till Mirabelle utan ut i luften, som om han just har insett denna sanning om sig själv och råkar uttala den högt.
Mirabelle svarar.
”Du har gått igenom en svår skilsmässa”
Förståelse. För Ray Porter är detta bra. Nu vet hon säkert att det här aldrig kan bli långvarigt. Han fortsätter:
”Men jag tycker verkligen om att träffa dig och jag skulle vilja fortsätta att träffa dig.”
”Det vill jag också”, säger Mirabelle.
Mirabelle tror att han har talat om för henne att han är på väg att bli kär i henne och Ray tror att hon har förstått att han inte tänker bli någons fästman.
”Jag reser för mycket just nu”, säger han.
Med den meningen har han förberett henne på att han skulle vilja komma till stan, ligga med henne och åka igen. Mirabelle tror att han uttrycker frustration över att behöva åka ifrån stan och att han försöker dra ner på sitt resande.
ISBN: 9132331266
Stilen påminner om Douglas Couplands också här. Ett Amerika med alienerade människor, osäkra på sin egen vilja och sina egna känslor.
Mirabelle (som skickligt skissas upp genom att jämföras med Karl-Alfreds Olivia) lever ett halvt misslyckat vuxenliv. Trots att hon är en begåvad konstnär och har avslutat sin utbildning jobbar hon i en handskdisk och har låg lön och höga skulder. Dessutom har hon problematik från barndomen med en otrogen far, och hon växlar ständigt mellan olika former av psykofarmaka (likheten med I eget sällskap gör att man undrar om Mr Martin själv har provat dessa mediciner).
Så träffar hon Jeremy, en annan misslyckad vuxen, och sedan Ray Porter, en ekonomiskt framgångsrik men känslomässigt omogen 50-åring.
Det finns vissa saker med romanen som känns typiska för genren. Trots att Mirabelle är 28 och Ray 50 är det som att deras liv börjar på bokens första sida. Jag kan förstå logiken i att vilja göra sina romankaraktärer sådana, speciellt om man inte vill skriva en lång roman. Samtidigt gör det karaktärerna lite overkliga och endimensionella, när de måste träda fram som oskrivna blad, med egenskaper, men med ett förflutet som är så luddigt i konturerna att alla verkar nyfödda. Någon av boken tre karaktärer borde ju rimligtvis ha varit djupt förälskade vid ett tidigare tillfälle?
Det ständiga påpekandet att Ray inte upplever Mirabelle som en jämlike känns också dåligt underbyggt. Visserligen tjänar han mer, men hon är ung, konstnärlig och intelligent, och ojämlikheten är inte påfallande för läsaren.
Men det är en relationsroman som fokuserar på relationer, inte miljö, politik eller ens iakttagelser om livet i stort. Det är kärlek, sex, känslor och förhållanden i koncentrat och det stramar upp romanen och gör den läsvärd.
En lysande iakttagelse är samtalet Ray har med Mirabelle för att förklara att hon kommer att vara ett sexuellt tidsfördriv medan han letar efter en jämlik kvinna, och hennes tolkning av det. Här närmar det sig faktiskt en tragisk komik, träffsäker och grym (från sidan 98):
------------------------------------------------
”Jag känner att det är några saker jag bör berätta för dig. Jag tror inte att jag är redo för ett seriöst förhållande just nu.”
Han säger detta inte till Mirabelle utan ut i luften, som om han just har insett denna sanning om sig själv och råkar uttala den högt.
Mirabelle svarar.
”Du har gått igenom en svår skilsmässa”
Förståelse. För Ray Porter är detta bra. Nu vet hon säkert att det här aldrig kan bli långvarigt. Han fortsätter:
”Men jag tycker verkligen om att träffa dig och jag skulle vilja fortsätta att träffa dig.”
”Det vill jag också”, säger Mirabelle.
Mirabelle tror att han har talat om för henne att han är på väg att bli kär i henne och Ray tror att hon har förstått att han inte tänker bli någons fästman.
”Jag reser för mycket just nu”, säger han.
Med den meningen har han förberett henne på att han skulle vilja komma till stan, ligga med henne och åka igen. Mirabelle tror att han uttrycker frustration över att behöva åka ifrån stan och att han försöker dra ner på sitt resande.
ISBN: 9132331266
The Beach
Underlig film och underlig bok. Richard är en ung amerikan som backpackrar i Thailand. Av en slump får han en karta till en hemlig strand, ett paradis på jorden.
han tar sig dit tillsammans med ett franskt par, och stranden är allt han önskat. Där lever en liten grupp människor från hela världen i perfekt harmoni på en underskön strand, och det finns hur mycket röka som helst eftersom ön där stranden finns i själva verket är en hemlig marijuanaodling vaktad av thailändska beväpnade män. Gruppen är självförsörjande och har inga regler, bara en ledare, Sal. Så långt hänger jag med.
Men sen uppstår en massa frågor. Det här är alltså en amerikans uppfattning om paradiset? En skön strand, oändliga mängder knark och vattenlekar? Richard påpekar själv att det inte finns någon filosofi bakom alltihop, det är helt enkelt ett turistparadis för folk som inte vill kalla sig själva turister. De spelar gameboy, de fångar fisk, de leker med bollar och lär varandra språk på kvällarna. (Hmm, ungefär som jag tänkte om krabbmakakerna häromdagen.)
Men det finns alltså ingen ambition att förstå någonting, att skapa någonting, att bli klokare eller en bättre människa. Och Sal, som inte ens är demokratiskt vald, bestämmer allting.
Och egentligen, är det inte precis som i TV-programmet Robinson? De bygger sina egna hus, de lagar sin egen mat, de har lite konflikter, och de flesta verkar mest tråkiga och enkelspåriga.
Förmodligen reagerar jag på helt fel saker i filmen. För det är ingen superbra film, i sina stunder är den nästan lite kalkonartad. Leonardo DiCaprio är överlag väldigt överskattad och ser mest barnslig och babyhullig ut. Och det är tråkigt att de ändrade kärlekshistorien från boken (i boken får Richard aldrig tjejen, men i filmen lyckas han). Det är väl tänkt att bli mer rafflande, men i stället tappar historien i logik. Men jag har tänkt en hel del på den, och det är ju ett bra betyg ändå.
han tar sig dit tillsammans med ett franskt par, och stranden är allt han önskat. Där lever en liten grupp människor från hela världen i perfekt harmoni på en underskön strand, och det finns hur mycket röka som helst eftersom ön där stranden finns i själva verket är en hemlig marijuanaodling vaktad av thailändska beväpnade män. Gruppen är självförsörjande och har inga regler, bara en ledare, Sal. Så långt hänger jag med.
Men sen uppstår en massa frågor. Det här är alltså en amerikans uppfattning om paradiset? En skön strand, oändliga mängder knark och vattenlekar? Richard påpekar själv att det inte finns någon filosofi bakom alltihop, det är helt enkelt ett turistparadis för folk som inte vill kalla sig själva turister. De spelar gameboy, de fångar fisk, de leker med bollar och lär varandra språk på kvällarna. (Hmm, ungefär som jag tänkte om krabbmakakerna häromdagen.)
Men det finns alltså ingen ambition att förstå någonting, att skapa någonting, att bli klokare eller en bättre människa. Och Sal, som inte ens är demokratiskt vald, bestämmer allting.
Och egentligen, är det inte precis som i TV-programmet Robinson? De bygger sina egna hus, de lagar sin egen mat, de har lite konflikter, och de flesta verkar mest tråkiga och enkelspåriga.
Förmodligen reagerar jag på helt fel saker i filmen. För det är ingen superbra film, i sina stunder är den nästan lite kalkonartad. Leonardo DiCaprio är överlag väldigt överskattad och ser mest barnslig och babyhullig ut. Och det är tråkigt att de ändrade kärlekshistorien från boken (i boken får Richard aldrig tjejen, men i filmen lyckas han). Det är väl tänkt att bli mer rafflande, men i stället tappar historien i logik. Men jag har tänkt en hel del på den, och det är ju ett bra betyg ändå.
Walk the Line
Ibland är verklighetsbaserade filmer urtråkiga. Antagligen för att ett helt liv oftast är ganska slumpmässigt, med för många människor, för många händelser, och för mycket som inte passar ihop. Och så ska skådespelarna åldras 40 år.
På det sättet är Walk the Line bra. Det handlar om Johnny Cash, men det handlar inte om hela hans karriär och liv utan mest känslolivet och allra mest kärlekslivet fram till giftermålet med June Carter.
Så man får inte veta allt om hans sånger och musikaliska utveckling. Tvärtom verkar karriären ha gått overkligt bra. Han skrev sånger, som han fick skivkontrakt med och sen blev han jättepopulär ungefär.
Medan kärleken till June Carter var mer komplicerad.
Joacquin Phoenix och Reese Witherspoon sjunger oväntat bra, men inte så bra att jag skulle vilja ha en skiva med dem. Det verkar fånigt att se en hel film om Johnny Cash och sen gå och köpa en skiva med någon som härmar honom.
Men Phoenix spelar bra, och är lik, och filmen är ovanligt spännande och sammanhållen för att vara verklighetsbaserad.
På det sättet är Walk the Line bra. Det handlar om Johnny Cash, men det handlar inte om hela hans karriär och liv utan mest känslolivet och allra mest kärlekslivet fram till giftermålet med June Carter.
Så man får inte veta allt om hans sånger och musikaliska utveckling. Tvärtom verkar karriären ha gått overkligt bra. Han skrev sånger, som han fick skivkontrakt med och sen blev han jättepopulär ungefär.
Medan kärleken till June Carter var mer komplicerad.
Joacquin Phoenix och Reese Witherspoon sjunger oväntat bra, men inte så bra att jag skulle vilja ha en skiva med dem. Det verkar fånigt att se en hel film om Johnny Cash och sen gå och köpa en skiva med någon som härmar honom.
Men Phoenix spelar bra, och är lik, och filmen är ovanligt spännande och sammanhållen för att vara verklighetsbaserad.
Stolthet och fördom
Det är svårt att överraska med en filmatisering av Stolthet och fördom. TV-serien med Colin Firth var bra och Jane Austens bok har många läst. Dessutom har ju Bridget Jones populariserat temat med Mr Darcy, och Colin Firth gjorde rollen som Mr Darcy även där.
För den som ändå missat TV-serie och bok och tidigare filmatiseringar, handlar det om Familjen Bennet på den engelska landsbygden i början av 1800-talet, med fem döttar som ska giftas bort, helst till män med pengar. Näst äldsta systern, Elizabeth Bennet står i centrum. En självständig ung dam, utan alltför mycket romantiska griller. Och när hon träffar den rike Mr Darcy tycker hon mest att han är arrogant, och han tycker att hon är simpel. Ja, det är en kärlekshistoria som hindras av just stolthet och fördom.
Men de andra systrarna, och väninnan Miss Lucas har också sina öden, och det är inte helt lätt att tråckla ihop allt i en långfilm, utan att några personer blir styvmoderligt behandlade.
I den här nya filmen är det Keira Knightley som spelar huvudrollen och enligt ryktet fick hon anstränga sig för att bli lite mer alldaglig än vanligt. Och det är hon, men på slutet spårar det ur och hon är jättevacker. Brenda Blethyn, mamman i Hemligheter och lögner, spelar mamma och är lika charmerande/enerverande som i just Hemligheter och lögner. Donald Sutherland spelar pappan och Judi Dench har en majestätisk roll som Lady Catherine.
Överlag är urvalet av händelser bra. Allt viktigt finns med, och mycket utvikningar och transportsträckor har strukits. Man slipper se utdragna bröllop, men får desto mer av jane Austens välskrivna dialog, gammalmodigt brittisk, subtil och precis. Det är lätt att associera till Oscar Wildes fyndigheter, men Austens dialog är mindre bitsk och mer känslig, utan att förlora skärpa.
Det är lätt att avfärda Austen som en författare av romantiska kärleksromaner med lyckligt slut, men riktigt så enkelt är det inte. Visserligen går det ofta bra för hennes hjältinnor, men i övrigt är det verklighetsnära beskrivningar av Austens egen samtid, där kvinnor utan förmögenhet och skönhet stod maktlösa och blev tvungna att gifta sig med vem som än frågade, om de inte ville sluta som nuckor i föräldrahemmet. Och där ett felsteg kunde leda till social utfrysning av en hel familj. Det sociala regelverk som byggde på ekonomi, titlar och uppföranderegler är skildrat utan försköningar. De romantiska förvecklingar som uppstår är inte larviga missförstånd utan ståndsskildringar som beredde en högst reell problematik på sin tid.
Filmen är njutbar, med vackra människor, fina kläder, förtrollande landskap och romantik och förvecklingar i lagom dos. En välgjord kostymfilm. Inget att förvånas över.
För den som ändå missat TV-serie och bok och tidigare filmatiseringar, handlar det om Familjen Bennet på den engelska landsbygden i början av 1800-talet, med fem döttar som ska giftas bort, helst till män med pengar. Näst äldsta systern, Elizabeth Bennet står i centrum. En självständig ung dam, utan alltför mycket romantiska griller. Och när hon träffar den rike Mr Darcy tycker hon mest att han är arrogant, och han tycker att hon är simpel. Ja, det är en kärlekshistoria som hindras av just stolthet och fördom.
Men de andra systrarna, och väninnan Miss Lucas har också sina öden, och det är inte helt lätt att tråckla ihop allt i en långfilm, utan att några personer blir styvmoderligt behandlade.
I den här nya filmen är det Keira Knightley som spelar huvudrollen och enligt ryktet fick hon anstränga sig för att bli lite mer alldaglig än vanligt. Och det är hon, men på slutet spårar det ur och hon är jättevacker. Brenda Blethyn, mamman i Hemligheter och lögner, spelar mamma och är lika charmerande/enerverande som i just Hemligheter och lögner. Donald Sutherland spelar pappan och Judi Dench har en majestätisk roll som Lady Catherine.
Överlag är urvalet av händelser bra. Allt viktigt finns med, och mycket utvikningar och transportsträckor har strukits. Man slipper se utdragna bröllop, men får desto mer av jane Austens välskrivna dialog, gammalmodigt brittisk, subtil och precis. Det är lätt att associera till Oscar Wildes fyndigheter, men Austens dialog är mindre bitsk och mer känslig, utan att förlora skärpa.
Det är lätt att avfärda Austen som en författare av romantiska kärleksromaner med lyckligt slut, men riktigt så enkelt är det inte. Visserligen går det ofta bra för hennes hjältinnor, men i övrigt är det verklighetsnära beskrivningar av Austens egen samtid, där kvinnor utan förmögenhet och skönhet stod maktlösa och blev tvungna att gifta sig med vem som än frågade, om de inte ville sluta som nuckor i föräldrahemmet. Och där ett felsteg kunde leda till social utfrysning av en hel familj. Det sociala regelverk som byggde på ekonomi, titlar och uppföranderegler är skildrat utan försköningar. De romantiska förvecklingar som uppstår är inte larviga missförstånd utan ståndsskildringar som beredde en högst reell problematik på sin tid.
Filmen är njutbar, med vackra människor, fina kläder, förtrollande landskap och romantik och förvecklingar i lagom dos. En välgjord kostymfilm. Inget att förvånas över.
Silent Shout - The Knife
Ibland är det svårt att vara objektiv när det gäller svensk musik. Man blir så glad när det kommer något som låter lite annorlunda att man tycker att det är genialt nästan utan att tänka efter. Jag såg en gång en tidning där man hade spelat upp svenska artister för ett utländskt band och låtit dem uttala sig. Usch, Madonna, gammalt, stäng av, sa de när The Knife sattes på. Ok, det kanske var okunnigt eller orättvist, men kanske hade de lite rätt också. På många sätt låter The Knife som gammal mossig 80-talspop, med konstiga röster.
The Knife –syskonen har på sig fågelmasker när de intervjuas, och de har konserter som är mer som performance-artisteri än som spelningar. Och Karin Dreijer experimenterar så mycket med sina röst och förvrängningsinstrument, att resultatet oftare är just experimentellt än vackert.
Musiken måste vara väldigt bra för att överleva allt detta. Framför allt för att överglänsa allt detta.
Den självbetitlade debuten var bra, Deep Cuts ännu bättre. Jag kan nog hålla med om att Heartbeats är en av 2000-talets absolut bästa (svenska) låtar, om inte den bästa.
Och nu har Silent Shout kommit, mörkare, svårare, bäst någonsin enligt kritikerna. Men mja. Om man börjar med förstasingeln Silent Shout, så är den enformigare än samtliga tidigare singlar med The Knife. Hade jag hört den på något techno-ställe på 90-talet hade jag inte lagt märke till den särskilt. Viskig sång och blipp-ljud liksom. I övrigt är det lätt att känna igen sig i The Knifes ljudlandskap. Det är melodiöst, knepigt, teknologiskt, och ibland så underligt på ett fult sätt att det gränsar till komik. Som i One Hit, med sina ho-ho-ho, som påminner om jultomten. Men Forest Families är suggestiv, F As In Knife påminner om Kate Bush’s Running Up That Hill, Marble House känns som en långsam Take My Breath Away, Na Na Na är vacker med hög sång. Men överlag känns melodierna svagare än tidigare, musiken lite långsammare, mer entonig och mindre dansvänlig. Kanske är det mer budskap än någonsin, men vill man ha musik mer än performance kan man bli besviken.
Jag pratade häromdagen om att dela in min musiksamling i känslo-ordning. Men det kan bli svårt, anmärkte den jag pratade med. Ja, det blir mest en uppdelning mellan Vackert/Deppigt och Dans. Två känslolägen i hela samlingen.
Silent Shout passar inte riktigt in i någon av de kategorierna.
The Knife –syskonen har på sig fågelmasker när de intervjuas, och de har konserter som är mer som performance-artisteri än som spelningar. Och Karin Dreijer experimenterar så mycket med sina röst och förvrängningsinstrument, att resultatet oftare är just experimentellt än vackert.
Musiken måste vara väldigt bra för att överleva allt detta. Framför allt för att överglänsa allt detta.
Den självbetitlade debuten var bra, Deep Cuts ännu bättre. Jag kan nog hålla med om att Heartbeats är en av 2000-talets absolut bästa (svenska) låtar, om inte den bästa.
Och nu har Silent Shout kommit, mörkare, svårare, bäst någonsin enligt kritikerna. Men mja. Om man börjar med förstasingeln Silent Shout, så är den enformigare än samtliga tidigare singlar med The Knife. Hade jag hört den på något techno-ställe på 90-talet hade jag inte lagt märke till den särskilt. Viskig sång och blipp-ljud liksom. I övrigt är det lätt att känna igen sig i The Knifes ljudlandskap. Det är melodiöst, knepigt, teknologiskt, och ibland så underligt på ett fult sätt att det gränsar till komik. Som i One Hit, med sina ho-ho-ho, som påminner om jultomten. Men Forest Families är suggestiv, F As In Knife påminner om Kate Bush’s Running Up That Hill, Marble House känns som en långsam Take My Breath Away, Na Na Na är vacker med hög sång. Men överlag känns melodierna svagare än tidigare, musiken lite långsammare, mer entonig och mindre dansvänlig. Kanske är det mer budskap än någonsin, men vill man ha musik mer än performance kan man bli besviken.
Jag pratade häromdagen om att dela in min musiksamling i känslo-ordning. Men det kan bli svårt, anmärkte den jag pratade med. Ja, det blir mest en uppdelning mellan Vackert/Deppigt och Dans. Två känslolägen i hela samlingen.
Silent Shout passar inte riktigt in i någon av de kategorierna.
Lighthousekeeping - Jeanette Winterson
Det här är en märklig bok.
Omslaget passar inte ihop med innehållet på något sätt. Medan boken är ett formexperiment, en poetisk betraktelse, med inspiration från Jung, Tristan och Isolde, Svindlande höjder, Dr Jekyll och Mr Hyde och muminböckerna, visar omslaget en slags tantbok om kärlek. Så ignorera omslaget.
Boken är inte linjär, och handlingen är inte central för läsupplevelsen. Men i korta drag handlar det om Silver, född på 50-talet, och tidigt föräldralös. Hon växer upp med fyrvaktaren Pew, de är båda besatta av historier. Så historien om Babel Dark tar upp en stor del av boken. En präst som gifter sig med två kvinnor och lever två parallella liv. Det är en berättelse som ifrågasätter kärleken och livet men som inte förklarar eller simplifierar.
Språket är ljuvligt. Det är enkelt och avskalat och snabbläst om man vill. Men det går att stanna upp och låta varje mening sjunka in också.
I slutet av boken finns intervjuer med författaren och författarens lästips. Hon berättar där att hon skriver mängder, i långa timmar och sen slänger hon det mesta. Allra sist sätter hon ihop allt och numrerar sidorna. Det märks. Det är som att läsa ett icke-linjärt koncentrat av olika tankegångar. En prosa som gränsar till poesi, men utan att kännas tung eller svår.
”My mother called me Silver. I was born part precious metal, part pirate.” börjar boken. Bara allitterationerna är nog för att man ska läsa boken på originalspråk.
Silver reflekterar ljus, medan Dark är mörker, men i sitt dubbelliv kallar han sig Lux, som betyder ljus. Boken är full av den sortens symbolik, och min tro är att den klarar att läsas många gånger.
ISBN: 0007181507
Omslaget passar inte ihop med innehållet på något sätt. Medan boken är ett formexperiment, en poetisk betraktelse, med inspiration från Jung, Tristan och Isolde, Svindlande höjder, Dr Jekyll och Mr Hyde och muminböckerna, visar omslaget en slags tantbok om kärlek. Så ignorera omslaget.
Boken är inte linjär, och handlingen är inte central för läsupplevelsen. Men i korta drag handlar det om Silver, född på 50-talet, och tidigt föräldralös. Hon växer upp med fyrvaktaren Pew, de är båda besatta av historier. Så historien om Babel Dark tar upp en stor del av boken. En präst som gifter sig med två kvinnor och lever två parallella liv. Det är en berättelse som ifrågasätter kärleken och livet men som inte förklarar eller simplifierar.
Språket är ljuvligt. Det är enkelt och avskalat och snabbläst om man vill. Men det går att stanna upp och låta varje mening sjunka in också.
I slutet av boken finns intervjuer med författaren och författarens lästips. Hon berättar där att hon skriver mängder, i långa timmar och sen slänger hon det mesta. Allra sist sätter hon ihop allt och numrerar sidorna. Det märks. Det är som att läsa ett icke-linjärt koncentrat av olika tankegångar. En prosa som gränsar till poesi, men utan att kännas tung eller svår.
”My mother called me Silver. I was born part precious metal, part pirate.” börjar boken. Bara allitterationerna är nog för att man ska läsa boken på originalspråk.
Silver reflekterar ljus, medan Dark är mörker, men i sitt dubbelliv kallar han sig Lux, som betyder ljus. Boken är full av den sortens symbolik, och min tro är att den klarar att läsas många gånger.
ISBN: 0007181507
Broken Flowers
Efter Lost in Translation och Life Aquatic känns Bill Murray som en mästare av det uttryckslösa ansiktet. Broken Flowers är specialskriven för just det ansiktet.
Don Johnston får ett anonymt brev där det står att han avlat en son 20 år tidigare. Eftersom han har varit en Don Juan (observera namnlikheten) i hela sitt liv, finns det fyra kvinnor som kan vara mamman. Alltså får han ge sig ut på en resa och besöka dessa fyra kvinnor för att få reda på sanningen.
Kvinnorna spelas av idel stjärnor. Sharon Stone, Tilda Swinton, Jessica Lange spelar tre av kvinnorna. Dessutom figurerar Julie Delpy och Chloë Sevigny.
Så det går inte att klaga på skådespeleriet. Tempot är långsamt. Långa scener där Don sitter uttryckslöst framför TVn. Men det är roligt också, skruvat men ändå vardagligt. Som när Dora, en av de fyra kvinnorna, lever liksom Ibsens Nora, i ett dockhem, med rosa och ljusblå visitkort och symmetriska tallriksuppläggningar. Eller när Lauras (en annan av de fyra) dotter Lolita, visar sig vara just det, men utan att ha en aning om var namnet kommer ifrån.
Utan att avslöja för mycket kan jag säga att filmens slut avslöjar för lite. Det finns en hel del frågor som dröjer kvar när eftertexterna går upp. Ledtrådar och tolkningar finns utspridda i fäger, bilder, namnlikheter, små skyltar. Det är en film för den som tycker om att tolka symboler och att fylla i handlingens hål med egna teorier.
Jim Jarmusch är inte känd för att vara okomplicerad. Man får vara beredd på ett kryptiskt slut, och ett långsamt tempo. Och små skratt.
Don Johnston får ett anonymt brev där det står att han avlat en son 20 år tidigare. Eftersom han har varit en Don Juan (observera namnlikheten) i hela sitt liv, finns det fyra kvinnor som kan vara mamman. Alltså får han ge sig ut på en resa och besöka dessa fyra kvinnor för att få reda på sanningen.
Kvinnorna spelas av idel stjärnor. Sharon Stone, Tilda Swinton, Jessica Lange spelar tre av kvinnorna. Dessutom figurerar Julie Delpy och Chloë Sevigny.
Så det går inte att klaga på skådespeleriet. Tempot är långsamt. Långa scener där Don sitter uttryckslöst framför TVn. Men det är roligt också, skruvat men ändå vardagligt. Som när Dora, en av de fyra kvinnorna, lever liksom Ibsens Nora, i ett dockhem, med rosa och ljusblå visitkort och symmetriska tallriksuppläggningar. Eller när Lauras (en annan av de fyra) dotter Lolita, visar sig vara just det, men utan att ha en aning om var namnet kommer ifrån.
Utan att avslöja för mycket kan jag säga att filmens slut avslöjar för lite. Det finns en hel del frågor som dröjer kvar när eftertexterna går upp. Ledtrådar och tolkningar finns utspridda i fäger, bilder, namnlikheter, små skyltar. Det är en film för den som tycker om att tolka symboler och att fylla i handlingens hål med egna teorier.
Jim Jarmusch är inte känd för att vara okomplicerad. Man får vara beredd på ett kryptiskt slut, och ett långsamt tempo. Och små skratt.
Capote
Jag har alltid tyckt om Philip Seymour Hoffman. Som flåsare i Happiness, genomsympatisk skötare i Magnolia, som tjock och olyckligt kär i Boogie Nights, som obehaglig buse i Punch Drunk love, han är till och med bra i rollen som odräglig brat i En Kvinnas Doft.
Och nu har han fått en Oscar för rollen som den ganska osympatiske Truman Capote, i en biografisk berättelse om tillblivelsen av In Cold Blood.
I Kansas går ett inbrott överstyr och en hel familj mördas. Truman Capote, redan känd författare, bestämmer sig för att skriva om morden, mördarna och de mekanismer i samhället som ligger bakom det som hände. Mellan den ena mördaren, Perry Smith, och Capote uppstår en märklig vänskap. Tittaren - och kanske också Capote själv - kan bara spekulera i om Capote verkligen tycker om Perry, eller om han bara ser Boken. Den som kommer att bli så bra att Capote nästan inte kan andas när han tänker på den. Capotes vän anklagar honom vid ett tillfälle för att utnyttja Perry, och i samma andetag anklagar han Capote för att ha fallit för Perry. Men det går ju inte ihop! påpekar Capote.
Och det gör det inte, men just ovissheten och dubbelheten är en av filmens styrkor. Vad som verkligen pågår i huvudpersonernas inre förblir något av en gåta. Det som är säkert är att Perry blev en manlig musa som så småningom skänkte Truman Capote all den berömmelse han eftersträvade. Och kanske var konsten, Ordet, det enda Capote kunde älska.
Men visst är han obehaglig, självisk, självupptagen och självgod, med manierad röst och en charm som gränsar till det sinnessjuka. Med oerhörd begåvning och ett analytiskt sinne påminner han stundtals om Hannibal Lecter. Jag tvivlar inte på att Hoffman fångat karaktären perfekt, trots att jag aldrig sett Truman Capote annat än på bild.
Naturligtvis blir man sugen på boken In Cold Blood också.
Och nu har han fått en Oscar för rollen som den ganska osympatiske Truman Capote, i en biografisk berättelse om tillblivelsen av In Cold Blood.
I Kansas går ett inbrott överstyr och en hel familj mördas. Truman Capote, redan känd författare, bestämmer sig för att skriva om morden, mördarna och de mekanismer i samhället som ligger bakom det som hände. Mellan den ena mördaren, Perry Smith, och Capote uppstår en märklig vänskap. Tittaren - och kanske också Capote själv - kan bara spekulera i om Capote verkligen tycker om Perry, eller om han bara ser Boken. Den som kommer att bli så bra att Capote nästan inte kan andas när han tänker på den. Capotes vän anklagar honom vid ett tillfälle för att utnyttja Perry, och i samma andetag anklagar han Capote för att ha fallit för Perry. Men det går ju inte ihop! påpekar Capote.
Och det gör det inte, men just ovissheten och dubbelheten är en av filmens styrkor. Vad som verkligen pågår i huvudpersonernas inre förblir något av en gåta. Det som är säkert är att Perry blev en manlig musa som så småningom skänkte Truman Capote all den berömmelse han eftersträvade. Och kanske var konsten, Ordet, det enda Capote kunde älska.
Men visst är han obehaglig, självisk, självupptagen och självgod, med manierad röst och en charm som gränsar till det sinnessjuka. Med oerhörd begåvning och ett analytiskt sinne påminner han stundtals om Hannibal Lecter. Jag tvivlar inte på att Hoffman fångat karaktären perfekt, trots att jag aldrig sett Truman Capote annat än på bild.
Naturligtvis blir man sugen på boken In Cold Blood också.
Livets uppkomst - Joyce Carol Oates
Jag läste nyligen en artikel om Haga-mannen. Det stod att en av anledningarna till att det tog så lång tid att hitta honom, var att han är ”en vanlig familjefar”. Alltså ingen ensam och underlig typ som bor avskilt. För tydligen är det ofta så, att personer som ägnar sig åt överfallsvåld, ofta är just ensamma, utan kontaktnät. Och grannar och kollegor beskriver de som lugna, enstöriga, väluppfostrade.
I Joyce Carol Oates bok Livets uppkomst, finns just en sådan person, Kathleen Hennessey. Som 11-åring blir hon brutalt misshandlad av sin far, och hamnar på sjukhus. Och som vuxen återvänder hon till den trygga sjukhusmiljön som vårdbiträde och dödsängel.
Kathleen har inga vänner, ingen familj, hon föraktas av sin älskare och hon är på många sätt en luddig, undanglidande figur. Även för läsaren. Överviktig, tyst och stillsam uppfattas hon som snäll och lite egen. Hon utför sitt arbete perfekt, ingen kan ha något att klaga på. Det är bara i korta och mörka passager, som vansinnet blottas.
Det här är en av Oates kortromaner. Där Oates i vanliga fall kan bli mångordig och lite långsam, är hon här komprimerad och effektiv. Meningarna är ibland mycket långa, men motsägelsefullt nog ökar det tempot i stället för att sänka det.
Och första kapitlet är fulländat i sig. Det går att läsa som en novell, men en nästan Roald Dahlsk knorr på slutet.
ISBN: 91-0-055480-4
I Joyce Carol Oates bok Livets uppkomst, finns just en sådan person, Kathleen Hennessey. Som 11-åring blir hon brutalt misshandlad av sin far, och hamnar på sjukhus. Och som vuxen återvänder hon till den trygga sjukhusmiljön som vårdbiträde och dödsängel.
Kathleen har inga vänner, ingen familj, hon föraktas av sin älskare och hon är på många sätt en luddig, undanglidande figur. Även för läsaren. Överviktig, tyst och stillsam uppfattas hon som snäll och lite egen. Hon utför sitt arbete perfekt, ingen kan ha något att klaga på. Det är bara i korta och mörka passager, som vansinnet blottas.
Det här är en av Oates kortromaner. Där Oates i vanliga fall kan bli mångordig och lite långsam, är hon här komprimerad och effektiv. Meningarna är ibland mycket långa, men motsägelsefullt nog ökar det tempot i stället för att sänka det.
Och första kapitlet är fulländat i sig. Det går att läsa som en novell, men en nästan Roald Dahlsk knorr på slutet.
ISBN: 91-0-055480-4
Ease Down the Road - Bonnie "Prince" Billy
Will Oldham som står bakom pseudonymen Bonnie "Prince" Billy och Palace-konstellationerna är alldeles för produktiv för att man ska orka samla och älska allt han gör. Men Ease Down the Road, och I See a Darkness skivorna är mästerverk som räcker för mig.
Det är något så bräckligt och vemodigt över Oldhams röst. Det är som om den skulle vika sig hela tiden, försvinna in mittemellan ett gnäll och ett gråtljud. Ändå är det stadigt och tonsäkert hela tiden. Det är inte som Smogs kraftfulla stämma, eller vackert som Jason Molina (Songs Ohia), men tankarna går till båda.
Kärlekstexter, som i May it Always be, skivans öppningsspår, där Oldham sjunger I've been with you for a fairly long time / May I call you, may I call you mine? dominerar skivan. Det är avskalat, som en gammal folksång, eller en countrysång av Dolly Parton. Men sen kommer lite sex, och en rolig rad om att förstöra magen med kaffe. Det är lite enkelt och lite vardagligt, väldigt uppriktigt och nästan genialiskt. De flesta sångerna handlar om kärlek och sex (ibland så snuskigt att det inte går att upprepa utan att rodna), precis som att de flesta sångerna på I See a Darkness handlar om döden.
Melodierna är lågmälda, men inte deprimerande långsamma. Det är små finurliga slingor som slingrar sig kring lyssnarens öron som trivsamma vaggsånger. Do-to-do-to-dotodo-to sjunger Oldham och det går bra att nynna med.
Men den bästa sången är After i Made Love to You. kanske en av mina bästa sånger någonsin, och definitivt den bästa duetten om den får räknas som det. En inte speciellt namngiven kvinna stämmer upp och lägger en ljuvlig andrastämma bakom Oldham, så att det låter som ett älskande (otroget) par som sjunger om varandra. Obeskrivligt vackert, livsbejakande och sorgligt på samma gång, med en text som berättar en liten historia.
eloquent, I soon retire
to nothing else I may aspire
after I've made love to you
in the dark I see you glisten
to your breath I lay and listen
after I've made love to you
in your arms I'm softly resting
memories of you undressing
and your lips my final blessing
I never knew the embrace that I'd been lacking
has been found with kisses smacking
and two bodies there attacking
I and you baby why dont we feel guilty?
why's it seem we're doing right?
when we're doing something filthy
in a rented room tonight
I think it's cuz we love the now
we love forever love and how
and my life's your love anyway
and your life's my love everyday
you are mine o now forever
think of you always wherever
after I've made love to you
after I've made love to you
Det är något så bräckligt och vemodigt över Oldhams röst. Det är som om den skulle vika sig hela tiden, försvinna in mittemellan ett gnäll och ett gråtljud. Ändå är det stadigt och tonsäkert hela tiden. Det är inte som Smogs kraftfulla stämma, eller vackert som Jason Molina (Songs Ohia), men tankarna går till båda.
Kärlekstexter, som i May it Always be, skivans öppningsspår, där Oldham sjunger I've been with you for a fairly long time / May I call you, may I call you mine? dominerar skivan. Det är avskalat, som en gammal folksång, eller en countrysång av Dolly Parton. Men sen kommer lite sex, och en rolig rad om att förstöra magen med kaffe. Det är lite enkelt och lite vardagligt, väldigt uppriktigt och nästan genialiskt. De flesta sångerna handlar om kärlek och sex (ibland så snuskigt att det inte går att upprepa utan att rodna), precis som att de flesta sångerna på I See a Darkness handlar om döden.
Melodierna är lågmälda, men inte deprimerande långsamma. Det är små finurliga slingor som slingrar sig kring lyssnarens öron som trivsamma vaggsånger. Do-to-do-to-dotodo-to sjunger Oldham och det går bra att nynna med.
Men den bästa sången är After i Made Love to You. kanske en av mina bästa sånger någonsin, och definitivt den bästa duetten om den får räknas som det. En inte speciellt namngiven kvinna stämmer upp och lägger en ljuvlig andrastämma bakom Oldham, så att det låter som ett älskande (otroget) par som sjunger om varandra. Obeskrivligt vackert, livsbejakande och sorgligt på samma gång, med en text som berättar en liten historia.
eloquent, I soon retire
to nothing else I may aspire
after I've made love to you
in the dark I see you glisten
to your breath I lay and listen
after I've made love to you
in your arms I'm softly resting
memories of you undressing
and your lips my final blessing
I never knew the embrace that I'd been lacking
has been found with kisses smacking
and two bodies there attacking
I and you baby why dont we feel guilty?
why's it seem we're doing right?
when we're doing something filthy
in a rented room tonight
I think it's cuz we love the now
we love forever love and how
and my life's your love anyway
and your life's my love everyday
you are mine o now forever
think of you always wherever
after I've made love to you
after I've made love to you
Mess - Jens Ganman
Det syns utanpå att Mess är modern lad-litt på svenska. Färgglad framsida. Dessutom med en mobil som motiv och Mess som titel.
Det handlar om Johan, bindningsfobiker, och hans tolv år yngre Rebecka, som han visserligen älskar men aldrig har kallat flickvän trots två år tillsammans. Nu är det i alla fall slut och en frenetisk sms-kommunikation pågår, där Johan försöker vinna henne tillbaka.
Som i ett romanexperiment över mobiler tar romanen också upp, förutom kärlekskranka sms, missförstådda sms och fylle-sms, alldeles galna saker som rysk telefonroulette (låna varandras mobiler och skicka iväg vidriga sms på måfå) och farorna med mms (sms med multimedia-innehåll). Och så ingår psykopatiska tvillingar, pudelrock och samurajsvärd.
Det är alltså en kärleksroman och en skruvad komedi samtidigt. Action-komedi nästan, för här finns inslag av våld och kriminalitet. Allting utspelar sig under 48 timmar, men man får gott om tillbakablickar på Johans och Rebeckas icke-förhållande, och dessutom lite flashbacks från Johans barndom, som ska förklara hans relationsproblematik.
Tyvärr tycker jag att inslagen från Johans äventyr i Stockholms krogvärld, ihop med pudelrockskompisarna är urtråkiga. Mot slutet bläddrar jag bara förbi. Det är så flåsroligt och så osannolikt, som någon slags svennig Pulp Fiction.
Och själva kärlekshistorien är väl sådär trovärdig. Är det verkligen så att killar (och tjejer för den delen) som krånglar bara har svårt att ”binda sig” men egentligen är jättekära? Är det inte snarare så att de ofta väntar på någon annan, någon bättre eller bara mer dominant? I och för sig är ju Johans beteende ett klassiskt fall av att inte sakna kon förrän båset är tomt. ”Don't know what you've got till it's gone” som Joni Mitchell sjunger i Big Yellow Taxi. (Och gjorde inte Dylan en cover på den en gång?)
Men på det stora hela är det lättläst och lättsmält. Varken mer eller mindre än vad man förväntar sig när man ser framsidan och läser baksidan. Och generationsklyftan mellan Johan och Rebecka är faktiskt träffande skildrad.
Kanske är det bara så att allt känns lite overkligare när det utspelas i Sverige. Det blir liksom för nära inpå. Precis som att TV-serierna Bachelor och Top Model känns urkrystade när de förflyttas till svensk miljö.
ISBN: 9170012512
Det handlar om Johan, bindningsfobiker, och hans tolv år yngre Rebecka, som han visserligen älskar men aldrig har kallat flickvän trots två år tillsammans. Nu är det i alla fall slut och en frenetisk sms-kommunikation pågår, där Johan försöker vinna henne tillbaka.
Som i ett romanexperiment över mobiler tar romanen också upp, förutom kärlekskranka sms, missförstådda sms och fylle-sms, alldeles galna saker som rysk telefonroulette (låna varandras mobiler och skicka iväg vidriga sms på måfå) och farorna med mms (sms med multimedia-innehåll). Och så ingår psykopatiska tvillingar, pudelrock och samurajsvärd.
Det är alltså en kärleksroman och en skruvad komedi samtidigt. Action-komedi nästan, för här finns inslag av våld och kriminalitet. Allting utspelar sig under 48 timmar, men man får gott om tillbakablickar på Johans och Rebeckas icke-förhållande, och dessutom lite flashbacks från Johans barndom, som ska förklara hans relationsproblematik.
Tyvärr tycker jag att inslagen från Johans äventyr i Stockholms krogvärld, ihop med pudelrockskompisarna är urtråkiga. Mot slutet bläddrar jag bara förbi. Det är så flåsroligt och så osannolikt, som någon slags svennig Pulp Fiction.
Och själva kärlekshistorien är väl sådär trovärdig. Är det verkligen så att killar (och tjejer för den delen) som krånglar bara har svårt att ”binda sig” men egentligen är jättekära? Är det inte snarare så att de ofta väntar på någon annan, någon bättre eller bara mer dominant? I och för sig är ju Johans beteende ett klassiskt fall av att inte sakna kon förrän båset är tomt. ”Don't know what you've got till it's gone” som Joni Mitchell sjunger i Big Yellow Taxi. (Och gjorde inte Dylan en cover på den en gång?)
Men på det stora hela är det lättläst och lättsmält. Varken mer eller mindre än vad man förväntar sig när man ser framsidan och läser baksidan. Och generationsklyftan mellan Johan och Rebecka är faktiskt träffande skildrad.
Kanske är det bara så att allt känns lite overkligare när det utspelas i Sverige. Det blir liksom för nära inpå. Precis som att TV-serierna Bachelor och Top Model känns urkrystade när de förflyttas till svensk miljö.
ISBN: 9170012512
Welcome to the Dollhouse
Dawn är 11 år och mellanbarn. Hennes storebror är duktig, och hennes lillasyster är odrägligt söt i sin rosa ballerinakjol. Dawn har tjocka glasögon och är trumpen. Och i skolan har hon inga vänner. Till och med lärarna föraktar henne.
Och alltihop är berättat på ett ganska typiskt independent amerikansk filmsätt, av Todd Solondz (som senare har gjort Happiness och Storytelling, inte helt lättsmälta filmer de heller). Det är en film där man inte vet hur det ska gå, eller om det kan sluta lyckligt, och allt är väldigt långt från de amerikanska filmer man är van vid.
Karaktärerna är överdrivna utan att bli tokroliga, och repliker är så stelt uttalade att det ibland gränsar till dåligt skådespeleri. Men det känns ändå äkta. Som om karaktärerna själva känner att de spelar roller, att de ingår i ett spel där de inte kan påverka handlingen, och där det aldrig går att vara helt varm och levande.
Deadpan är ett bra engelskt ord, och det beskriver filmen.
När det är roligt känns det nästan ofrivilligt roligt. Dawns trumpna uppsyn, hur hon slänger med armarna som en typisk förpubertetare, lillasysterns självupptagna balettdans, broderns lillgamla resonemang, föräldrarnas elakhet och tröstlösheten i att gå på högstadiet och veta att det är drygt två år kvar.
För den som tyckte om TV-serien Nollor och nördar är detta en högtidsstund.
Och alltihop är berättat på ett ganska typiskt independent amerikansk filmsätt, av Todd Solondz (som senare har gjort Happiness och Storytelling, inte helt lättsmälta filmer de heller). Det är en film där man inte vet hur det ska gå, eller om det kan sluta lyckligt, och allt är väldigt långt från de amerikanska filmer man är van vid.
Karaktärerna är överdrivna utan att bli tokroliga, och repliker är så stelt uttalade att det ibland gränsar till dåligt skådespeleri. Men det känns ändå äkta. Som om karaktärerna själva känner att de spelar roller, att de ingår i ett spel där de inte kan påverka handlingen, och där det aldrig går att vara helt varm och levande.
Deadpan är ett bra engelskt ord, och det beskriver filmen.
När det är roligt känns det nästan ofrivilligt roligt. Dawns trumpna uppsyn, hur hon slänger med armarna som en typisk förpubertetare, lillasysterns självupptagna balettdans, broderns lillgamla resonemang, föräldrarnas elakhet och tröstlösheten i att gå på högstadiet och veta att det är drygt två år kvar.
För den som tyckte om TV-serien Nollor och nördar är detta en högtidsstund.
Maid on the Shore - John Renbourn's Group
Nu när jag har min mini folk-rock revival kan jag skriva om ett band och en sång till som jag tycker om.
John Renbourn är en fantastisk gitarrist, precis som Richard Thompson. Och han har haft en del olika band. Bland annat John Renbourn Group, med Jacqui McShee som sångerska. Jacqui är inte lika söt som Sandy Denny (hon har ett ganska typiskt engelsk utseende, och det är svårt att överhuvudtaget hitta bilder där hon visar sitt ansikte) och kanske därför inte lika känd. men hon har en underbart vacker röst, med mycket höga drillar.
På albumet Enchanted Garden finns deras bästa sång: Maid on the Shore. Förutom att den har en underbar hög melodi och Jacqui sjunger sitt yttersta ("Rivaling Sandy Denny's best", som det står i All Music Guide), har den också en fyndig text om en singelflicka som bor vid havet och inte vill bli räddad av rika kaptener. Jag tycker om två saker speciellt. Dels att sista versen är samma som den första, att hon liksom befäster sitt singelskap. Sen tycker jag verkligen om att hon använder hans svärd som åra också. Det är en ganska tydlig fallossymbol hon åker iväg med.
Jag tycker att det här kan vara ett singel-anthem för Göteborgsflickor.
There is a young maiden, she lives all alone,
She lives all alone on the shore
There is nothing she can find to comfort her mind,
But to roam all alone on the shore, shore, shore,
But to roam all alone on the shore.
‘Twas of the young captain who sailed the salt sea,
that the wind blow high, blow low.
I will die, I will die, the young captain did cry,
If I don’t have that maid on the shore, shore, shore,
If I don’t have that maid on the shore.
Well I have lots of silver, I have lots of gold,
I have lots of costly ware-o
I’ll divide, I’ll divide with my jolly ship’s crew,
If they row me that maid on the shore, shore, shore,
If they row me that maid on the shore.
After much persuasion, they got her aboard,
Let the wind blow high, blow low.
They replaced her away in the his cabin below,
Here’s adieu to all sorrow and care, care, care,
Here’s adieu to all sorrow and care.
They replaced her away in his cabin below,
Let the wind blow high, blow low.
She’s so pretty and neat, she’s so sweet and complete,
She sung captain and sailors to sleep, sleep, sleep,
She sung captain and sailors to sleep.
Then she robbed him of silver, she robbed of gold,
She robbed him of costly ware-o.
Then took his broad sword instead of an oar,
And paddled away to the shore, shore, shore,
And paddled away to the shore.
Well me men must be crazy, me men must be mad.
Me men must be deep in dispair-o.
For to let you away from my cabin so gay,
And to paddle your way to the shore, shore, shore.
And to paddle your way to the shore.
Well your men was not crazy, your men was not mad.
Your men was not deep in dispair-o.
I deluded your sailors as well as yourself
I’m a maiden again on the shore, shore,
I’m a maiden again on the shore.
Well there is a young maiden she lives all alone.
She lives all alone on the shore-o.
There is nothing she can find to comfort her mind.
But to roam all alone on the shore, shore
But to roam all alone on the shore.
John Renbourn är en fantastisk gitarrist, precis som Richard Thompson. Och han har haft en del olika band. Bland annat John Renbourn Group, med Jacqui McShee som sångerska. Jacqui är inte lika söt som Sandy Denny (hon har ett ganska typiskt engelsk utseende, och det är svårt att överhuvudtaget hitta bilder där hon visar sitt ansikte) och kanske därför inte lika känd. men hon har en underbart vacker röst, med mycket höga drillar.
På albumet Enchanted Garden finns deras bästa sång: Maid on the Shore. Förutom att den har en underbar hög melodi och Jacqui sjunger sitt yttersta ("Rivaling Sandy Denny's best", som det står i All Music Guide), har den också en fyndig text om en singelflicka som bor vid havet och inte vill bli räddad av rika kaptener. Jag tycker om två saker speciellt. Dels att sista versen är samma som den första, att hon liksom befäster sitt singelskap. Sen tycker jag verkligen om att hon använder hans svärd som åra också. Det är en ganska tydlig fallossymbol hon åker iväg med.
Jag tycker att det här kan vara ett singel-anthem för Göteborgsflickor.
There is a young maiden, she lives all alone,
She lives all alone on the shore
There is nothing she can find to comfort her mind,
But to roam all alone on the shore, shore, shore,
But to roam all alone on the shore.
‘Twas of the young captain who sailed the salt sea,
that the wind blow high, blow low.
I will die, I will die, the young captain did cry,
If I don’t have that maid on the shore, shore, shore,
If I don’t have that maid on the shore.
Well I have lots of silver, I have lots of gold,
I have lots of costly ware-o
I’ll divide, I’ll divide with my jolly ship’s crew,
If they row me that maid on the shore, shore, shore,
If they row me that maid on the shore.
After much persuasion, they got her aboard,
Let the wind blow high, blow low.
They replaced her away in the his cabin below,
Here’s adieu to all sorrow and care, care, care,
Here’s adieu to all sorrow and care.
They replaced her away in his cabin below,
Let the wind blow high, blow low.
She’s so pretty and neat, she’s so sweet and complete,
She sung captain and sailors to sleep, sleep, sleep,
She sung captain and sailors to sleep.
Then she robbed him of silver, she robbed of gold,
She robbed him of costly ware-o.
Then took his broad sword instead of an oar,
And paddled away to the shore, shore, shore,
And paddled away to the shore.
Well me men must be crazy, me men must be mad.
Me men must be deep in dispair-o.
For to let you away from my cabin so gay,
And to paddle your way to the shore, shore, shore.
And to paddle your way to the shore.
Well your men was not crazy, your men was not mad.
Your men was not deep in dispair-o.
I deluded your sailors as well as yourself
I’m a maiden again on the shore, shore,
I’m a maiden again on the shore.
Well there is a young maiden she lives all alone.
She lives all alone on the shore-o.
There is nothing she can find to comfort her mind.
But to roam all alone on the shore, shore
But to roam all alone on the shore.
I eget sällskap - Steve Martin
Ja det är den Steve Martin. Den som man kanske helst vill glömma från "Brudens far", men som var väldigt rolig i "Rivierans guldgossar".
Nu skriver han. Och han gör det oväntat bra.
I eget sällskap handlar om den godartade galningen Daniel Pecan Cambridge. Daniel är supermatematisk, livrädd för trottoarkanter, offentliga toaletter, anslagstavlor utan anagram, ordet äppelodling och en del annat, så han lämnar sällan lägenheten. Ändå händer det honom en hel del. Mord och kärlek till exempel.
Helt otippat påminner det här om Douglas Coupland. Roligt och välskrivet om en nutida människa som har svårt att knyta an till andra, men som ändå försöker göra det, i ett Amerika som är liksom kyligt och varmt på samma gång.
Och det är trevligt med en neurotisk huvudperson. Temat känns igen från filmen Livet från den ljusa sidan där Jack Nicholson är neurosernas och tvångssyndromens konung, och jag blir också påmind om Mark Haddons Den besynnerliga händelsen med hunden om natten som skrevs ur en autistisk pojkes perspektiv.
Det är egentligen ganska träffande att Daniel i boken vinner en uppsatstävling som heter "Den mest genomsnittlige amerikanen". Kanske vill Steve Martin ifrågasätta vem den genomsnittlige amerikanen egentligen är och om han existerar.
Sen är ju romanen ganska tillrättalagd, lite i stil med de feelgoodfilmer Steve Martin brukar vara med i. Men det är helt okej. På under 200 sidor lyckas Martin både underhålla och beröra, och till och med väcka några tankar.
ISBN: 9132331274
Nu skriver han. Och han gör det oväntat bra.
I eget sällskap handlar om den godartade galningen Daniel Pecan Cambridge. Daniel är supermatematisk, livrädd för trottoarkanter, offentliga toaletter, anslagstavlor utan anagram, ordet äppelodling och en del annat, så han lämnar sällan lägenheten. Ändå händer det honom en hel del. Mord och kärlek till exempel.
Helt otippat påminner det här om Douglas Coupland. Roligt och välskrivet om en nutida människa som har svårt att knyta an till andra, men som ändå försöker göra det, i ett Amerika som är liksom kyligt och varmt på samma gång.
Och det är trevligt med en neurotisk huvudperson. Temat känns igen från filmen Livet från den ljusa sidan där Jack Nicholson är neurosernas och tvångssyndromens konung, och jag blir också påmind om Mark Haddons Den besynnerliga händelsen med hunden om natten som skrevs ur en autistisk pojkes perspektiv.
Det är egentligen ganska träffande att Daniel i boken vinner en uppsatstävling som heter "Den mest genomsnittlige amerikanen". Kanske vill Steve Martin ifrågasätta vem den genomsnittlige amerikanen egentligen är och om han existerar.
Sen är ju romanen ganska tillrättalagd, lite i stil med de feelgoodfilmer Steve Martin brukar vara med i. Men det är helt okej. På under 200 sidor lyckas Martin både underhålla och beröra, och till och med väcka några tankar.
ISBN: 9132331274
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
