söndag 13 juli 2008

Daybreaker - Beth Orton

Beth Ortons första skiva, (eller näst första om man räknar Superpinkymandy med Orbital) Trailer Park var ganska svår. Långa sånger, vaga intron, drömska stämningar och influenser från folkrocken. En skiva det var fint att lyssna på, som kom upp på årsbästa listor men som i praktiken inte sålde så mycket.

Sen kom Central Reservation, som var betydligt mer lättillgänglig, med influenser från dansmusik, och samarbeten med Everything But The Girl. Precis det sound som var mest inne, då när den kom 1999. Kanske motsvarigheten till När Dido dök upp och samarbetade med eminem och Faithless.

Och sen kom Daybreaker, 2002, där hon samarbetar med Emmylou Harris och Ryan Adams, ganska annorlunda, mer country än electronica, även om rösten är densamma som alltid. Det är ingen helgjuten skiva, egentligen tycker jag bara om fyra sånger av tio, men å andra sidan är de fyra spåren så ofta spelade att de borde vara utslätade, utslitna på min CD.

Paris Train, Mount Washington, This One's Gonna Bruise (bara titeln skulle göra att jag älskar sången!) och Ted's Waltz. texterna är lite vaga och interna och det är enstaka rader som är helt tydliga, lätta att höra och lätta att förstå. Men om man inte är en Joni Mitchell som textförfattare, är det här vägen att gå. Det blir gripande, men aldrig klyschigt. Personligt utan att vara självutlämnande. Men jag tycker om rader som "I feel bad for you / but I don't know why / Cause I'm as dead as you", och "If we should meet again in some darkened room / I hope to my soul it could be soon", och "And I wanted so desperately to say / That you could trust me but I was lying anyway". Det är enkelt, lätt att identifiera sig med, och att sen mycket annat är kryptiskt gör ingenting, det är ändå vackert.

Beth Orton fraserar ljuvligt, och rytmen i hennes röst lever kvar från den dansiga tiden, och det gör att alla orden låter viktiga och sanna.

Nu kommer snart hennes fjärde riktiga skiva, Comfort of Strangers, och där samarbetar hon med Jim O'Rourke, och M Ward, som också jobbat ihop med bland annat Cat power. Det är så lovande att man blir nervös.

Inga kommentarer: