Fucking Åmål var ju bra. Den kändes äkta, varje scen blev klassisk och gick att citera. Det var sympatiskt att det handlade om lesbisk kärlek och sympatiskt att den inte antog något vuxenperspektiv.
Men sen dess har det inte varit så många bra ungdomsfilmer. Jag såg Hanna med H för något år sen och rodnar bara jag tänker på vissa replikskiften. Riktigt fånig.
Men Sandor slash Ida är inte så fånig. Den är ingen ny Fucking Åmål, men den är sympatisk, med bra skådespeleri av de unga skådespelarna, och så mycket handling att den nog kan fånga även rastlösa tonåringar.
Sandor är en tyst och ”oerfaren” balettkille, Ida är en ”erfaren” och självdestruktiv partytjej, och ytligt sett har de inte mycket gemensamt. Men de träffas på nätet och upptäcker att det bara är med varandra de kan vara riktigt sig själva.
Jag har läst boken, och manuset följer boken hack i häl, med väldigt få ändringar utöver en viss överdramatisering på slutet.
Det är dramatiskt, och lite sorgligt och lite spännande, och om jag var 16 år igen skulle jag nog vara fascinerad av alla svärorden, och knarket och fyllorna och sexet. Nu är jag ju inte det, men handlingen fångar även en vuxen.
Något som blir uppenbart i filmen är hur trasig Ida är, hur mycket hon förstör för sig själv, och det lyckliga slutet känns mer tveksamt nu än när jag läste boken, precis som att slutet i Fucking Åmål känns tveksamt vid en närmare analys. Klarar Elin verkligen att ha ett långvarigt förhållande med Agnes? Är hon kär eller bara förälskad?
Klarar Ida av att det går bra för henne över huvud taget?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar