tisdag 4 september 2012
Ny blogg
Efter många års blogguppehåll (eller ja, jag har haft resedagbok och jag bloggar för jobbet) fortsätter jag nu här: http://sarakristina.se på engelska och om foto.
Titta gärna förbi.
torsdag 31 juli 2008
Lie Down in the Light - Bonnie 'Prince' Billy
Jag har läst att när man har en sång på hjärnan, en sån som bara snurrar i huvudet hela dagen så att man kan bli tokig, så är det för att hjärnan har fått för sig att det är något viktigt med sången som den ska ta reda på. Därför ska man lyssna igenom hela sången en gång så att hjärnan verkligen får höra om det är något viktigt.
Jag har haft "So Everyone" i huvudet i flera dagar och jag har verkligen lyssnat på den också. Utan att bli "färdig" med den, utan att tröttna.
Det är inte så att det är det enda som är bra här, men just spår 3 är liksom oslagbart bra. Med snuskig text som vanligt med den skäggiga, ganska osexiga Will Oldham.
O take it O take me
O Take it so easy
O make it O make me
O kneel down and please me
O Lady O Boy
Show how you want me
and do it so everyone sees me
Men spår efter spår växer. Will Oldham låter glad, texterna handlar om nyförälskelse och att vara kristen, han sjunger bättre än någonsin, det är melodiöst och glatt och somrigt och ändå precis sådär lagom skevt och äkta som man vill ha det. Det låter som att Oldham satt sig i studion och sjungit lite på måfå fast med en väldig känsla så att sångerna låter som om de är alternativa tagningar eller till och med covers på mer perfekta sånger. Fast om det var så, skulle ju just de här alternativa tagningarna vara de man föredrog.
Bästa skivan sedan "Ease Down the Road", en ljus tvilling till "I See a Darkness"
Jag har haft "So Everyone" i huvudet i flera dagar och jag har verkligen lyssnat på den också. Utan att bli "färdig" med den, utan att tröttna.
Det är inte så att det är det enda som är bra här, men just spår 3 är liksom oslagbart bra. Med snuskig text som vanligt med den skäggiga, ganska osexiga Will Oldham.
O take it O take me
O Take it so easy
O make it O make me
O kneel down and please me
O Lady O Boy
Show how you want me
and do it so everyone sees me
Men spår efter spår växer. Will Oldham låter glad, texterna handlar om nyförälskelse och att vara kristen, han sjunger bättre än någonsin, det är melodiöst och glatt och somrigt och ändå precis sådär lagom skevt och äkta som man vill ha det. Det låter som att Oldham satt sig i studion och sjungit lite på måfå fast med en väldig känsla så att sångerna låter som om de är alternativa tagningar eller till och med covers på mer perfekta sånger. Fast om det var så, skulle ju just de här alternativa tagningarna vara de man föredrog.
Bästa skivan sedan "Ease Down the Road", en ljus tvilling till "I See a Darkness"
torsdag 24 juli 2008
Sex and the City
Jag var på premiären. Mängder med uppklädda flickor. Klänningar med gigantiska blombroscher. Två snygga killar som tog emot med godis och bara överkroppar i entrén.
Och faktiskt. Jag har följt TV-serien, inte slaviskt, men om det varit ett avsnitt har jag tittat.
Så i praktiken, eftersom de alltid går i repris och ofta ett par efter varandra, har jag nog sett nästan alla avsnitt.
Och när man ser långfilmen förstår man varför det är en sån succé.
Jag är inte jätteintresserad av mode, men när det är ett sånt överdåd med klädbyten och vackra miljöer i varje minut så är det ju underhållande på samma sätt som en riktigt blank modetidning som är fullproppad med prover och parfymerade parfymannonser.
Och sen handlar det ju bara om relationer, precis sånt som jag går och funderar på hela tiden om förlåtelse och hur olika människor är och om otrohet, och hur det är at bli äldre. Just det är nämligen roligt med Sex and the City, att karaktärerna faktiskt blivit äldre, med lite rynkiga munnar och lite nya problem. I stället för irriterande one-night-stands är det frågor om långvariga relationer som står i centrum.
Det är som ett enda multilångt och extra påkostat avsnitt. Jag hade gärna sett Aidan göra ett gästspel men i övrigt är alla med som man vill ska vara med. Det är roligt och oväntat gripande på sina ställen. Mitt sällskap (på midsommardagen) är bakfull och gråter floder.
Och om det är sannolikt eller inte att Carrie och Mr Big skulle kunna ha en fungerande och långvarig relation, trots alla gånger han svikit henne, spelar inte så stor roll. Det är just det som gör att man kan fundera vidare som tittare. Skulle det fungera på riktigt, eller skulle han hela tiden ha övertaget? Eller skulle hon ha det?
Och faktiskt. Jag har följt TV-serien, inte slaviskt, men om det varit ett avsnitt har jag tittat.
Så i praktiken, eftersom de alltid går i repris och ofta ett par efter varandra, har jag nog sett nästan alla avsnitt.
Och när man ser långfilmen förstår man varför det är en sån succé.
Jag är inte jätteintresserad av mode, men när det är ett sånt överdåd med klädbyten och vackra miljöer i varje minut så är det ju underhållande på samma sätt som en riktigt blank modetidning som är fullproppad med prover och parfymerade parfymannonser.
Och sen handlar det ju bara om relationer, precis sånt som jag går och funderar på hela tiden om förlåtelse och hur olika människor är och om otrohet, och hur det är at bli äldre. Just det är nämligen roligt med Sex and the City, att karaktärerna faktiskt blivit äldre, med lite rynkiga munnar och lite nya problem. I stället för irriterande one-night-stands är det frågor om långvariga relationer som står i centrum.
Det är som ett enda multilångt och extra påkostat avsnitt. Jag hade gärna sett Aidan göra ett gästspel men i övrigt är alla med som man vill ska vara med. Det är roligt och oväntat gripande på sina ställen. Mitt sällskap (på midsommardagen) är bakfull och gråter floder.
Och om det är sannolikt eller inte att Carrie och Mr Big skulle kunna ha en fungerande och långvarig relation, trots alla gånger han svikit henne, spelar inte så stor roll. Det är just det som gör att man kan fundera vidare som tittare. Skulle det fungera på riktigt, eller skulle han hela tiden ha övertaget? Eller skulle hon ha det?
onsdag 23 juli 2008
Brudgummen - Rosamond Smith
Som Rosamond Smith utforskar Joyce Carol Oates tvillingskapet, dubbelnaturens fysiska form.
I brudgummen står fotografen Matt McBride i centrum, som i sin ungdom älskade ”den försvunna flickan”, en flicka från hans skola som försvann och återfanns våldtagen och mördad. Som vuxen är han framgångsrik och gift med två barn. Men han har historier vid sidan av sitt äktenskap och en ung kvinnlig konstnär, Duana Zwolle, han har träffat några gånger, försvinner plötsligt. Trots att han inte kunde älska henne, knappt ens minns om de någonsin delat säng, blir hon efter sitt försvinnande ”den försvunna flickan” och växer till en besatthet hos McBride som riskerar sitt äktenskap, sitt liv, för att hitta hennes mördare.
Och Duana Zwolle har en tvillingsyster, identisk till utseendet, raka motsatsen i personligheten. Här fördubblas alltså Duana Zwolle, dels med ”den försvunna flickan” från förr, dels med sin egen tvillingsyster.
Parallellt med detta får vi följa mördarens tankar, en sjuk man som dödat tidigare. Här ligger kanske romanens största svaghet. Precis som när man läser Inger Frimanssons traditionella deckare drar man djupa uttråkade suckar när en mördares psyke ska penetreras i annorlunda typsnitt (i brudgummen används en sans serif som till råga på allt är svårläst). Här gäller det dessutom en seriemördare som ska fullborda ett konstverk med delar av lik. Man har läst liknande passager allt för många gånger.
Men Oates har ändå en viss finess och avsnitten ur mördarens perspektiv tangerar ändå den konstnärlighet, den kreativitet, som både Zwolle och McBride också funderar över. Konstnärskapet blir en tematik som går igen, hos mördare, offer och den som söker rättvisa. När Matt McBride gissar hur mördaren tänker och kommer kusligt nära verkligheten understryks också romanens cirklande kring tvillingskapet och dubbelheten. Skulle McBride och mördaren kunna vara samma person?
Precis som Tvillingliv är detta en fascinerande betraktelse och berättelse, stundtals obehaglig, alltid fascinerande, och den sätter igång långt mer tankar än en standarddeckare.
ISBN: 9127099474
I brudgummen står fotografen Matt McBride i centrum, som i sin ungdom älskade ”den försvunna flickan”, en flicka från hans skola som försvann och återfanns våldtagen och mördad. Som vuxen är han framgångsrik och gift med två barn. Men han har historier vid sidan av sitt äktenskap och en ung kvinnlig konstnär, Duana Zwolle, han har träffat några gånger, försvinner plötsligt. Trots att han inte kunde älska henne, knappt ens minns om de någonsin delat säng, blir hon efter sitt försvinnande ”den försvunna flickan” och växer till en besatthet hos McBride som riskerar sitt äktenskap, sitt liv, för att hitta hennes mördare.
Och Duana Zwolle har en tvillingsyster, identisk till utseendet, raka motsatsen i personligheten. Här fördubblas alltså Duana Zwolle, dels med ”den försvunna flickan” från förr, dels med sin egen tvillingsyster.
Parallellt med detta får vi följa mördarens tankar, en sjuk man som dödat tidigare. Här ligger kanske romanens största svaghet. Precis som när man läser Inger Frimanssons traditionella deckare drar man djupa uttråkade suckar när en mördares psyke ska penetreras i annorlunda typsnitt (i brudgummen används en sans serif som till råga på allt är svårläst). Här gäller det dessutom en seriemördare som ska fullborda ett konstverk med delar av lik. Man har läst liknande passager allt för många gånger.
Men Oates har ändå en viss finess och avsnitten ur mördarens perspektiv tangerar ändå den konstnärlighet, den kreativitet, som både Zwolle och McBride också funderar över. Konstnärskapet blir en tematik som går igen, hos mördare, offer och den som söker rättvisa. När Matt McBride gissar hur mördaren tänker och kommer kusligt nära verkligheten understryks också romanens cirklande kring tvillingskapet och dubbelheten. Skulle McBride och mördaren kunna vara samma person?
Precis som Tvillingliv är detta en fascinerande betraktelse och berättelse, stundtals obehaglig, alltid fascinerande, och den sätter igång långt mer tankar än en standarddeckare.
ISBN: 9127099474
Tillsammans är man mindre ensam - Anna Gavalda
Jag är inte van vid franska böcker. Men jag såg en intervju med Anna Gavalda på TV nyligen. Hon sa att hon inte är nöjd med recensenter som säger att hon har skrivit en trevlig bok, men att det får duga för tillfället. Jag tyckte det var sympatiskt att erkänna att man vill ha mer smicker.
Och nu har jag läst boken. Jag har bara läst franska i skolan, men ändå känns det som att jag känner igen språket i översättningen. Det är ovant.
Handlingen i korthet: fyra väldigt ensamma människor med goda hjärtan kommer att dela lägenhet. Kärlek växer fram och alla mår bättre. Men nej, jag vill inte banalisera. Det är en varm bok, och på många sätt ganska annorlunda läsning.
Oerhört mycket dialog, där man oftast får gissa vem som pratar utifrån sammanhanget. Det finns alltså inga ”sa Camille melankoliskt”, utan det är bara repliker rakt av. Tack vare att man läser i översättning är det omöjligt att avgöra om dialogen är naturlig, om den ligger nära ett verkligt fransk talspråk. Det är skönt, man kan koppla av och hitta på egna röster. En annan ovan sak är att de flesta replikerna huggs av med tre punkter. Så här…
Oftast är detta oerhört irriterande, dessa skiljetecken ska väl egentligen användas för att visa att något i texten är utelämnat. Eller när det gäller repliker, att repliken på något sätt är avklippt, att talaren har kvar ord i munnen som aldrig blir sagda. Kanske är detta ett franskt sätt att prata, kanske är det bara Gavaldas egen berättarteknik. Men det tar tid att vänja sig och jag är fortfarande osäker på om jag tycker att det fungerar.
Utöver dialogen är det mycket mustiga miljöbeskrivningar, städ och restaurangmiljö skildras med inlevelse och det är välskrivet, nästan filmiskt.
Sammantaget en fin läsupplevelse, men samtidigt känner jag mig mätt när bokens dryga 500 sidor tar slut och vill inte leta upp några fler Gavalda-böcker på ett tag.
Som en parantes kan sägas att den svenska titeln är mer fantasieggande än den franska, som jag faktiskt förstod trots min bristfälliga franska: "Tillsammans, det är allt" heter den på ett ungefär i orginal.
ISBN: 9100110205
Och nu har jag läst boken. Jag har bara läst franska i skolan, men ändå känns det som att jag känner igen språket i översättningen. Det är ovant.
Handlingen i korthet: fyra väldigt ensamma människor med goda hjärtan kommer att dela lägenhet. Kärlek växer fram och alla mår bättre. Men nej, jag vill inte banalisera. Det är en varm bok, och på många sätt ganska annorlunda läsning.
Oerhört mycket dialog, där man oftast får gissa vem som pratar utifrån sammanhanget. Det finns alltså inga ”sa Camille melankoliskt”, utan det är bara repliker rakt av. Tack vare att man läser i översättning är det omöjligt att avgöra om dialogen är naturlig, om den ligger nära ett verkligt fransk talspråk. Det är skönt, man kan koppla av och hitta på egna röster. En annan ovan sak är att de flesta replikerna huggs av med tre punkter. Så här…
Oftast är detta oerhört irriterande, dessa skiljetecken ska väl egentligen användas för att visa att något i texten är utelämnat. Eller när det gäller repliker, att repliken på något sätt är avklippt, att talaren har kvar ord i munnen som aldrig blir sagda. Kanske är detta ett franskt sätt att prata, kanske är det bara Gavaldas egen berättarteknik. Men det tar tid att vänja sig och jag är fortfarande osäker på om jag tycker att det fungerar.
Utöver dialogen är det mycket mustiga miljöbeskrivningar, städ och restaurangmiljö skildras med inlevelse och det är välskrivet, nästan filmiskt.
Sammantaget en fin läsupplevelse, men samtidigt känner jag mig mätt när bokens dryga 500 sidor tar slut och vill inte leta upp några fler Gavalda-böcker på ett tag.
Som en parantes kan sägas att den svenska titeln är mer fantasieggande än den franska, som jag faktiskt förstod trots min bristfälliga franska: "Tillsammans, det är allt" heter den på ett ungefär i orginal.
ISBN: 9100110205
Små citroner gula - Kajsa Ingemarsson
Jag har länge trott att Små citroner gula är en ”fin bok”, bara för att titeln har en konstig grammatik. Ungefär som Ett öga rött.
Men det är helt vanlig svensk chick-lit, och titeln är bara namnet på en restaurang.
Agnes har en odräglig musikerkille, en fartfylld kompis, en rekorderlig syster och mamma och pappa som jobbar på fabrik. Dessutom dyker det upp en snäll granne, en restaurangrecensent som heter Lola, en snygg kollega och så vidare. Förvecklingarna är inte särskilt oväntade, den odrägliga killen är verkligen odräglig, kompisen har verkligen alkoholproblen, systern är verkligen rekorderlig, och den snälla killen blir snyggare och snyggare för var sida som går ungefär.
Skillnaden mot de anglosaxiska motsvarigheterna i samma genre är att det finns små inslag av socialrealism när föräldrarnas fabrik säljs till amerikaner och stängs ner och att det händer något verkligt sorgligt, vilket jag inte ska avslöja här.
Perfekt strandlitteratur, lite skratta, lite gråta, aldrig behöva oroa sig för att det ska sluta olyckligt, eller behöva tänka efter en enda gång för att hänga med i handlingen. Inte någon fin bok, inte något jag kommer fundera på, men trevlig på sitt sätt.
ISBN: 9170012571
Men det är helt vanlig svensk chick-lit, och titeln är bara namnet på en restaurang.
Agnes har en odräglig musikerkille, en fartfylld kompis, en rekorderlig syster och mamma och pappa som jobbar på fabrik. Dessutom dyker det upp en snäll granne, en restaurangrecensent som heter Lola, en snygg kollega och så vidare. Förvecklingarna är inte särskilt oväntade, den odrägliga killen är verkligen odräglig, kompisen har verkligen alkoholproblen, systern är verkligen rekorderlig, och den snälla killen blir snyggare och snyggare för var sida som går ungefär.
Skillnaden mot de anglosaxiska motsvarigheterna i samma genre är att det finns små inslag av socialrealism när föräldrarnas fabrik säljs till amerikaner och stängs ner och att det händer något verkligt sorgligt, vilket jag inte ska avslöja här.
Perfekt strandlitteratur, lite skratta, lite gråta, aldrig behöva oroa sig för att det ska sluta olyckligt, eller behöva tänka efter en enda gång för att hänga med i handlingen. Inte någon fin bok, inte något jag kommer fundera på, men trevlig på sitt sätt.
ISBN: 9170012571
The Other Side of the Story - Marian Keyes
Semesterläsning. Sommarläsning. Och dessutom har jag läst den förut. Men kanske lärde jag mig några nya ord genom att läsa den på engelska nu.
Förvånansvärt lång för att vara chicklit, 650 sidor, innehåller den tre parallellhandlingar som kunde blivit en roman var. Det är Gemma, vars far lämnar familjen, och vars livs kärlek Anton stals av bästa kompisen Lily som plötsligt kommer med en roman som säljer massor. Det är Jojo, litterär agent som ger ut Lilys bok och har en affär med sin chef, och Lily själv som lever med skulden att ha tagit Anton.
Det är ett roligt grepp att få läsa samma historia ur olika vinklar, och alla tre kvinnorna är sympatiska på varsitt sätt. Men det blir lite långt att få allas familjehistorier serverade och vissa saker rinner ut i sanden på ett slarvigt sätt. Jojo börjar i terapi för sin rökning, och man tänker att man kanske ska få svar på varför hon har inlett en affär med en gift man, men plötsligt försvinner terapisessionerna ur handlingen. Och vad kände Anton för Gemma egentligen? Efter 650 sidor vet man fortfarande inte riktigt.
Men Marian Keyes är ju Chicklit-drottning och hon kan det här. Det är spännande och hemtrevligt och roligt med vassa repliker och dråliga situationer. Och det är tillräckligt flyktigt för att jag ska hinna glömma hälften och kunna läsa om det med behållning. Precis som att man stannar kvar vid TVn när det är Vänner och Simpsons även om man sett avsnittet förut.
ISBN: 0141020989
Förvånansvärt lång för att vara chicklit, 650 sidor, innehåller den tre parallellhandlingar som kunde blivit en roman var. Det är Gemma, vars far lämnar familjen, och vars livs kärlek Anton stals av bästa kompisen Lily som plötsligt kommer med en roman som säljer massor. Det är Jojo, litterär agent som ger ut Lilys bok och har en affär med sin chef, och Lily själv som lever med skulden att ha tagit Anton.
Det är ett roligt grepp att få läsa samma historia ur olika vinklar, och alla tre kvinnorna är sympatiska på varsitt sätt. Men det blir lite långt att få allas familjehistorier serverade och vissa saker rinner ut i sanden på ett slarvigt sätt. Jojo börjar i terapi för sin rökning, och man tänker att man kanske ska få svar på varför hon har inlett en affär med en gift man, men plötsligt försvinner terapisessionerna ur handlingen. Och vad kände Anton för Gemma egentligen? Efter 650 sidor vet man fortfarande inte riktigt.
Men Marian Keyes är ju Chicklit-drottning och hon kan det här. Det är spännande och hemtrevligt och roligt med vassa repliker och dråliga situationer. Och det är tillräckligt flyktigt för att jag ska hinna glömma hälften och kunna läsa om det med behållning. Precis som att man stannar kvar vid TVn när det är Vänner och Simpsons även om man sett avsnittet förut.
ISBN: 0141020989
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
