Sex and the City

Jag var på premiären. Mängder med uppklädda flickor. Klänningar med gigantiska blombroscher. Två snygga killar som tog emot med godis och bara överkroppar i entrén.

Och faktiskt. Jag har följt TV-serien, inte slaviskt, men om det varit ett avsnitt har jag tittat.

Så i praktiken, eftersom de alltid går i repris och ofta ett par efter varandra, har jag nog sett nästan alla avsnitt.

Och när man ser långfilmen förstår man varför det är en sån succé.

Jag är inte jätteintresserad av mode, men när det är ett sånt överdåd med klädbyten och vackra miljöer i varje minut så är det ju underhållande på samma sätt som en riktigt blank modetidning som är fullproppad med prover och parfymerade parfymannonser.

Och sen handlar det ju bara om relationer, precis sånt som jag går och funderar på hela tiden om förlåtelse och hur olika människor är och om otrohet, och hur det är at bli äldre. Just det är nämligen roligt med Sex and the City, att karaktärerna faktiskt blivit äldre, med lite rynkiga munnar och lite nya problem. I stället för irriterande one-night-stands är det frågor om långvariga relationer som står i centrum.

Det är som ett enda multilångt och extra påkostat avsnitt. Jag hade gärna sett Aidan göra ett gästspel men i övrigt är alla med som man vill ska vara med. Det är roligt och oväntat gripande på sina ställen. Mitt sällskap (på midsommardagen) är bakfull och gråter floder.

Och om det är sannolikt eller inte att Carrie och Mr Big skulle kunna ha en fungerande och långvarig relation, trots alla gånger han svikit henne, spelar inte så stor roll. Det är just det som gör att man kan fundera vidare som tittare. Skulle det fungera på riktigt, eller skulle han hela tiden ha övertaget? Eller skulle hon ha det?